UTE I EUROPA ÄR det nog inte så många som tänker på 2012 som ”Strindbergsåret”. Där är det en annan författare som firas just nu: den 28 juni är det 300 år sedan Jean-Jacques Rousseau föddes. Dessutom kan vi fira 250-årsminnet av några av hans viktigaste böcker: Julie ellerDen nya Héloïse (våren 1761), Om samhällsfördraget (april 1762) och Émile (maj 1762). Var och en av de tre böckerna, som kom ut under loppet av ett drygt år, vore nog för att göra honom världsberömd. Tillsammans utgör de en eruption av produktivitet.

Rousseau föddes i Genève men slog sig ner i Paris för att göra sig ett namn inom kulturen. Han gav ut böcker under eget namn, vilket var ovanligt på den tiden; med tanke på censuren var det säkrast att gömma sig bakom en pseudonym (som Voltaire alltid gjorde). Men med varudeklarationen ”J J Rousseau, medborgare i Genève” ville han säga att han stod för vad han skrev.

Rousseau var full av motsatser: en radikal på vänsterkanten som inte trodde på modernitet och utveckling. En blyg och tafatt intellektuell, som rörde sig hemtamt hos den yppersta aristokratin. En moralist som ansåg att teater och opera korrumperar människorna, men som själv komponerade en opera (den gjorde stor succé och påverkade både Gluck och Mozart). En demokrat och anhängare av jämlikhet, som bara kunde älska adelsfröknar. Han ville att man skulle leva ett enkelt och naturligt liv, och därför bar han en ”enkel” peruk. Han skrev tidens viktigaste bok om barnuppfostran, men sina egna barn lämnade han in på barnhem. Låter det motsägelsefullt? Sådan var han. En knepig person.

Rousseau har alltid väckt starka känslor, både bland forskare och bland vanliga läsare. På 1800-talet uppstod vid några tillfällen en verklig Rousseaukult, ungefär som det senare uppstått en Wagnerkult och en Elviskult (inga jämförelser i övrigt). Och på 1900-talet var det flera forskare som på allvar gjorde honom delvis ansvarig för både kommunismens och nazismens brott. Hans stora samtida Voltaire och Goethe har aldrig gett upphov till några sådana excesser.

Under 1750-talet gav Rousseau ut en rad skrifter, av vilka en del gjorde honom hatad av vänstern, en del av högern. Ett exempel är en avhandling om ojämlikhetens ursprung (1755) där han beskriver människan i ett evolutionärt perspektiv: våra förfäder var apliknande varelser som samlade frukter och bär i skogarna – en tanke som var ännu mer chockerande då än när Darwin ett drygt sekel senare förde fram liknande idéer.

De tre böcker han publicerade 1761–62 fick stora konsekvenser. Romanen Julie ellerDen nya Héloïse blev 1700-talets största bästsäljare och kom ut i över hundra upplagor före år 1800; den anses inleda romantiken inom skönlitteraturen. Avhandlingen Om samhällsfördraget blev franska revolutionens stormsvala; den har möjligen påverkat världshistorien (men sådant kan man ju aldrig bevisa). Och Émile, som Immanuel Kant ansåg vara ett av de viktigaste filosofiska verk som någonsin skrivits, handlade om hur människans inneboende godhet ska förverkligas i ett ont samhälle; dess idéer om barnuppfostran kom att följas av tusentals förhoppningsfulla föräldrar (exempelvis familjen Anckarström – till vad nytta det nu kunde vara).

I BÅDE JULIE ELLER DEN NYAHÉLOÏSE och Émile finns ett religiöst budskap: Gud finns, men alla kristna dogmer och ritualer är människopåfund som vi kan vara utan. Därmed fick Rousseau kyrkan mot sig. I Om samhällsfördraget är budskapet brutalare: Kristendomen är en slavreligion som inte passar för fria medborgare i ett demokratiskt samhälle. Det blev bara för mycket; en domstol i Paris utfärdade en arresteringsorder och Rousseau lämnade i all hast Frankrike sommaren 1762 för att leva några olyckliga år i landsflykt.

Har de tre böckerna från 1761–62 någonting att säga dagens människor? Svaret är tyvärr nej. De utgör idag död litteratur och läses bara av studenter som ska tentera och professorer som ska meritera sig. I synnerhet Om samhällsfördraget är ganska oklar – och därför har en del akademiker använt den för att försöka att ”bevisa” att den ger en ideologisk grund för kommunismens och nazismens brott.

Men i över hundra år var de tre böckerna levande litteratur som lästes helt frivilligt, av den intresserade allmänheten. Det är bättre än det öde som drabbat den största delen av 1700-talslitteraturen. Ta ett så stort namn som Voltaire; till och med hans Candide läses numera nästan bara av studenter som ska tentera.

Popular

SD behövs för bråk

Sverigedemokraternas relevans har börjat ifrågasätts i och med att andra partier ska ha anammat en striktare invandringspolitik. Men SD:s roll i politiken är knappast förbi – snarare har den anledning att intensifieras.

Susanna Birgersson Krönika 2025 5

Under 1760-talets landsflykt skrev dock Rousseau ett verk som skulle komma att överleva: hans underbara memoarer, Bekännelser. De inleds med orden: ”Detta verk saknar föregångare och kommer inte att få några efterföljare.” Den senare delen av meningen utgör litteraturhistoriens största felbedömning: all modern memoar- och bekännelselitteratur stammar från Bekännelser. Där möter vi för första gången det subjektiva jaget; boken ger en själs utvecklingshistoria, medan tidigare memoarer bara handlade om yttre händelseförlopp. Det är just genom denna bok som Rousseau framstår som så levande – och så komplicerad – ännu efter snart 250 år. Den är levande litteratur.

Mot slutet av sitt liv återvände han till Paris. Han tillbringade dagarna med att promenera i stadens omgivningar, och han skrev den lilla bagatell som idag anses vara hans mest nyskapande verk: Den ensamme vandrarens drömmerier. När boken gavs ut efter hans död 1778 möttes den med generad tystnad; den var om möjligt ännu mer subjektiv, och ännu mer ”jagcentrerad”, än memoarerna. Men den upptäcktes snart av the happy few; den romantiska rörelsen tog boken till sitt hjärta, och idag läses den av miljoner.

Alla upplysningstidens filosofer skrev böcker som genererar forskningsmaterial för 2000-talets akademiker. Och det är säkert bra. Men Rousseau skrev dessutom två böcker som är levande litteratur idag, och som ständigt kommer ut i nya upplagor för vanliga människor. Därmed har han till slut slagit sin gamle konkurrent Voltaire med ett par hästlängder.