I synnerhet för den som vill undvika de allra dystraste utfallen framstår å andra sidan själva tänkandet kring framtiden som mer avgörande än någonsin: Hur handlar man egentligen förnuftigt i relation till någonting som ännu inte existerar annat än i tanken, och vilka egenskaper hos människan är det som utgör förutsättningen för denna färdighet?

Att David Christian, som i boken Future­ Stories (med undertiteln A User’s Guide to the Future) föresatt sig att faktiskt besvara dessa frågor, är hi­storiker till yrket är egentligen inte särskilt konstigt. Som Christian visar grundar sig allt tänkande kring framtiden – såväl i encelliga organismers rudimentära form som i människans utvecklade – på slutsatser dragna utifrån en erfarenhet av det förflutna.

Christian är inte heller vilken historiker som helst, utan en representant för det angreppssätt som går under beteckningen big history. Det rör sig om ett förhållningssätt till det förgångna som inte begränsar sig till den skrivna historien, eller ens den period som människan funnits till, utan tar sin utgångspunkt i själva världsalltets födelse i big bang, och arbetar sig framåt genom geologiska skeen­den, det biologiska livets uppkomst och evolutionens långsamt framvältrande process. Det är, med andra ord, ett förhållningssätt, som med nödvändighet integrerar kunskap från många skilda discipliner: kosmologi, fysik, kemi, biologi, arkeologi, antropologi och det vi traditionellt menar med historia.

”Som Christian visar grundar sig allt tänkande kring framtiden på slutsatser dragna utifrån en erfarenhet av det förflutna.”

Med samma lätta hand som Chris­tian för några år sedan gav en sådan redogörelse i den uppmärksammade Berättelsen om allt (2018) följer han här förloppet vidare, förbi nuet och in i den framtid om vilken vår enda kunskap än så länge utgörs av mer eller mindre välgrundade gissningar.

Och det visar sig alltså att författaren, för att kunna ge ett svar på den centrala frågan om vad tänkande om framtiden egentligen innebär, måste gå så långt tillbaka i livets historia som till den första cellen, som redan den härbärgerar en förmåga att agera för att forma sin framtid utifrån inkommande impulser, och i viss mening också utifrån minnet av vilka impulser som nått den förut. Att denna förmåga är så avgörande för organismens överlevnad förklarar också varför något som liknar minne är närvarande i princip i allt som lever, från bakterier och svampar till träd och däggdjur: det finns helt enkelt inget annat sätt att uppnå kunskap om framtiden än att lära sig av det som redan skett.

Bokens ambition är med andra ord inte i första hand att redogöra för hur man kan påverka sin framtid – även om detta förstås alltid är det yttersta målet för allt tänkande om framtiden – utan snarare att blottlägga de mekanismer som gör detta tänkande möjligt. En sådan strävan ställer förstås författaren inför alla möjliga fundamentala frågor, inte minst den om tidens natur, om vilken det idag inte råder någon konsensus inom forskarsamfundet: Är framtiden fundamentalt oavgjord, på kvant­mekanikens vis realiserad enbart som ett moln av möjligheter som successivt, allteftersom tiden framskrider, kommer att kollapsa till en enda verklighet? Eller är den snarare, som i Einsteins relativistiska bild av universum, redan avgjord, existerande i lika hög grad som den fysiska plats där vi inte befinner oss existerar trots att vi inte är där?

Christian kan ju inte, lika lite som någon annan, ge sådana frågor ett tillfredsställande svar, men han ställer dem på ett påfallande initierat sätt. Också frågan om hur tänkandet kring framtiden har utvecklats under den tid som mänskligheten har existerat avhandlas både nyansrikt och kunnigt; särskilt intressant är iakttagelsen om hur formerna för religiösa praktiker successivt har förskjuts under hi­storiens gång, på ett sätt som åtminstone i retrospektiv kan sägas ha berett vägen för det vetenskapliga tänkande som präglar framtidsförutsägelser idag.

Sociologen Roland Paulsen gav för några år sedan i boken Tänk om en tämligen nedslående bild av hur i synnerhet den agrikulturella revolutionen ledde till ökande krav på både förutsägelse och manipulation av framtiden, och hur denna utveckling också har gett upphov till ångest hos den enskilda människan, som ställs inför kravet på att aktivt forma sin egen framtid, samtidigt som hon ytterst förblir lika maktlös inför den som någonsin. Hos Christian målas samma dynamik i ljusare färger, men slutsatsen är likartad: Att övergången till ett bofast jordbrukssamhälle hade radikala konsekvenser för behovet av att förutspå och manipulera framtiden, för såväl samhälle som individ.

Som ett led i processen att påverka framtiden är, åtminstone i ett mänskligt sammanhang, en förmåga närmast oundgänglig, nämligen fantasins: För att kunna forma framtiden på ett önskvärt sätt måste vi kunna föreställa oss vilka framtider som skulle kunna vara möjliga. Det är denna förmåga som i nuläget, när vi tar del av de förutsagda konsekvenserna av en global temperaturhöjning, riskerar att göra oss på mindre gott humör – men det är på samma gång den som ger oss åtminstone en teoretisk chans att vända utvecklingen i rätt riktning, genom att föreställa oss en ordning som skulle vara bättre, och också vilka steg som skulle krävas för att komma dit.

Följaktligen omfattar Future Stories också ett avsnitt om möjliga framtidsscenarier: på kort, medellång och lång sikt. I det korta perspektivet urskiljer Christian fyra huvudsakliga alternativ, med systemkollaps som den ena extremen, och fortsatt ohämmad tillväxt som den andra. Troligen är det, påpekar författaren, högst osannolikt att något av dessa enskilda scenarier kommer att realiseras: snarare bör vi förvänta oss en ryckig och delvis motsägelsefull utveckling som omfattar element från alla scenarier. Och icke desto mindre är en sådan skiss av framtida möjligheter meningsfull, om inte annat för att påminna oss om att vi som mänsklighet faktiskt står inför ett val.

I denna sin sista sektion blir Future­ Stories helt klart mindre originell – men för den skull inte mindre angelägen. Värt att notera är emellertid den oreflekterade teknik­determinism som präglar författarens – liksom, vill jag påstå, de flesta andra bedömares – uppfattning. I alla scenarier förutom extrem samhällskollaps är den enda utveckling som inte förses med en reservation av typen ”skulle kunna hända” eller ”tänkbart” just den teknologiska: vi kommer att utveckla nanoteknologi, vi kommer att förhöja människans förmågor med genteknikens hjälp, allt mer avancerad artificiell intelligens kommer att utvecklas. Jag undrar om inte just den typen av självuppfyllande profetior utgör en av de största begränsningarna för ett verkligt förutsättningslöst tänkande kring det som komma skall.

Att de närmaste hundra årens utveckling är av stor betydelse, också på ett kosmiskt plan, är hur som helst Christians bestämda uppfattning. Med tanke på att vi idag inte har några säkra indikationer på existensen av annat medvetet liv i universum kan den rentav bli avgörande för skapelsens fortsatta förmåga att reflektera över sig själv, som författarens scenarier för det medellånga perspektivet visar: Om tusen år kan mänskligheten vara utplånad – och i så fall är det troligt att vi har sett till att utplåna oss själva – eller också kan vi vara i färd med att kolonisera rymden, och sprida mänskligt och annat liv till andra delar av vår hemgalax, och så småningom också utanför den.

När det gäller det verkligt långa perspektivet – paradoxalt nog det för vilket vetenskapen tycks förmögen att erbjuda de säkraste förutsägelserna – står emellertid också en hypotetisk framtida mänsklighets nanofarkoster och biokemiska ingenjörskonst slätt. Som fysikern Brian Greene gav en in­gående redogörelse för i den läsvärda Till tidens slut från 2021 kommer så småningom inte bara existensen av stjärnor, svarta hål och alla andra storskaliga strukturer i universum att komma till sitt slut, utan till sist också tiden själv.

I det fullständigt utjämnade tillstånd som termodynamikens obändiga lagar förutsäger kommer ingen förändring längre att vara möjlig, och begreppet tid kommer därmed att ha gått miste om det mesta av sin mening. Men fram till dess återstår en tidsrymd så ofantlig att den knappast kan omfattas av det mänskliga sinnet – och är det något som Christians bok visar är det att uppgiften att tänka rimligt och konstruktivt bara om låt oss säga det närmaste året är en alldeles tillräcklig utmaning, bara det.