Vår tids stora kulturfråga? Den är givetvis frågan om gränser i en gränslös värld, om orientering i en värld utan karta och kompass, om riktning mot en framtid som antingen inte finns eller redan är här. Detta är den fråga alla ställt sedan någon tid, men som nu skärpts till det akuta.

Vänstern har ställt frågan som en fråga om ”Imperiet” eller ”McWorld”. Högern har ställt den som en fråga om nationen och den nationella kulturen, om rötter och arv.

Ingen klok människa förnekar fördelarna hos en globalisering som lyft hundratals och åter hundratals miljoner människor ur fattigdom och nöd. Detta är kreativitet, men destruktiv kreativitet. Detta är en föryngringsyta. Men också ett kalhygge, ett öde land.

För ett kvartssekel sedan fångade Francis Fukuyama med briljant intuition situationen när han talade om ”historiens slut”. Den kunde se ut som en befrielse. En värld utan något tyngande arv från det förflutna, en värld utan gränser, vad kunde vara bättre? Men ur detta kom en vilsenhet. En mänsklighet som inte vet varifrån den kommer, vet heller inte vart den är på väg. Människorna sökte sig tillbaka till sina rötter i skilda delar av världen. Västerlänningarna som helst ville förneka att de hade några rötter fanns bland de mest desorienterade. När gränserna kom tillbaka hade de svårt att förstå vad det var fråga om.

All kultur handlar om avgränsningar. All kultur utspelas i en begreppsliggjord värld. Men begrepp, ord, språk har som sitt villkor åtskillnader, distinktioner, avgränsningar. Tanken på att avskaffa gränser kan förefalla vacker och sympatisk. Tanken på att skapa en tidpunkt noll kan rent av te sig euforisk. Tanken på att lämna hemmet för alltid och aldrig vända tillbaka kan förefalla som ett förverkligande av utopin.

Men vår tids stora kulturfråga handlar om förutsättningarna för civilisation. Civilisation är något yttre och ytligt har många hävdat. Den skapas av eliter och minoriteter och är följaktligen föga demokratisk. Den bygger på distinktioner mellan högt och lågt, vackert och fult, anständigt och tarvligt. Den förutsätter en kanon och något sakralt. Den skiljer mellan vän och fiende. Den låter då så erfordras spel klinga och fanor flyga. Den försiggår utan särskilda åthävor men är ibland beredd att samla sig till försvar. Den upprättar gränser i en gränslös värld.

Ingenting av detta är enkelt. Civilisation förutsätter självreflexion. Den specifikt västerländska formen för självreflexion kallas gärna ”rationalitet”. En sådan rationalitet är en kulturell produkt förvisso. Den har skapats genom årtusenden av historia. Den behöver inte nödvändigtvis vara överlägsen andra former för civilisatorisk självreflexion. Men den är vår. Den skapar sanning och osanning, förnuft och oförnuft, vetenskap och ovetskap. Den upprättar distinktioner, men inte dogmatiskt utan kritiskt, under rannsakan och prövning.

En månlandning i ett öde landskap är utan tvitel ett stort steg för mänskligheten. Men den akuta kulturfrågan handlar om att hitta tillbaka till jorden.

Svante Nordin är professor emeritus i idé- och lärdomshistoria.