De två mest moderna formerna för politisk regim är den demokratiska å ena sidan och den totalitära å den andra. Hur skall man förstå denna gemensamma modernitet hos två styrelseskick som kan förefalla vara varandras radikala motsatser? Varför framträder de mest fria politiska systemen och de minst fria samtidigt? Varför kom första världskriget – som enligt USA:s president Wilson skulle göra världen säker för demokratin – också att bereda vägen för totalitarismen?

Hannah Arendts stora arbete, Totalitarismens ursprung (Daidalos), som nu har utkommit i svensk översättning av Jim Jakobsson, brottas med den sortens frågor. Arendt (1906–75), tysk-judisk flykting till USA efter Hitlers maktövertagande, lärjunge till Martin Heidegger och Karl Jaspers, fick sitt stora genombrott med The Origins of Totalitarianism (1951). I senare böcker, framförallt Den banala ondskan. Eichmann i Jerusalem, skulle hon fortsätta att brottas med totalitarismens och nazismens problem. Men Totalitarismens ursprung var det första stora försöket.

Titeln på boken var, som Arendt själv medgav, en smula vilseledande. Det var mindre totalitarismens ursprung än dess karaktär, dess natur som boken handlade om. Arendt sökte inte ge en orsaksförklaring, inte härleda totalitarismen ur det som funnits förut. Snarare såg hon den som något radikalt nytt utan egentliga rötter i det föregående.

Arendt hade inte uppfunnit termen ”totalitarism”. När den först kom i svang var den närmast avsedd att karaktärisera Mussolinis Italien. Men för Arendt var Hitlers Tyskland och Stalins Sovjetunionen de stora exemplen på totalitarism. Det var de staterna – den ena nyss besegrad i ett världskrig, den andra fortfarande florerande under sin enväldige härskare – som hade behärskat Europas historia sedan 1917 och som hade givit Arendts eget levnadsöde dess form. Inte heller var hennes tolkning av totalitarismen den enda. Författare som Karl Popper, Ernst Nolte, François Furet och Eric Voegelin har tolkat fenomenet på andra sätt.

Två omständigheter bidrog till att göra begreppet självt och Arendts tolkning av det kontroversiellt. Den ena var att kommunism å ena sidan och fascism/nazism å den andra sammanfördes under samma rubrik. Var inte dessa system tvärtom varandras motsatser? Under längsta tiden av sin existens hade ju Stalins Sovjetunionen och Hitlers Tyskland bekämpat varandra, bara under de korta åren 1939–41 hade de varit vapenbröder. Var de inte ytterpoler på den politiska skalan snarare än näraliggande? Den andra kontroversiella punkten var att Arendt betraktade totalitarismen som en modern företeelse, skild från gångna tiders ”tyranni” och ”despoti”. Medan exempelvis Karl Popper framförallt såg de totalitära systemen som uppror mot moderniteten, som återfall i tribalism, såg Arendt dem tvärtom som uttryck för moderniteten själv.

Vad utmärker totalitära herravälden enligt Arendt? Någon formell definition ger hon inte men ett antal karaktäristiska drag räknas upp.

1. Ledarprincipen, explicit i fascismens och nazismens ideologi. Förnekad av marxismen, men i praktiken oerhört framträdande i leninism och stalinism.

2. Terror och koncentrationsläger, framträdande i båda systemen.

3. Enpartistat, uppfunnen av Lenin, övertagen av Stalin, Mussolini och Hitler.

4. Styre i namn av en allsmäktig ideologi, en politisk religion.

5. Strävan efter världsherravälde, explicit bara i kommunismen (”världsrevolutionen”), men implicit även i fascism/nazism.

6. Förintelsetanken – av Lenin/Stalin utformad som förintelse av aristokrater, borgare och ”kulaker”, förintelse av klasser. Av Hitler framförallt som förintelse av raser, i första hand av judarna.

7. Mobiliseringen av hela befolkningen genom olika massorganisationer.

8. Utraderandet av hela det tidigare existerande civila samhället, den tidigare existerande kulturen, religionen etcetera.

9. Åberopandet av ”vetenskapen” som legitimationsgrund.

Arendt pekar på viktiga likheter mellan kommunisternas sätt att åberopa Marx och nazisternas sätt att åberopa Darwin. I det ena fallet är det kampen mellan klasserna som anses vara historiens drivkraft, i det andra fallet är det kampen mellan raserna. Skillnaden är i praktiken inte så stor. Darwin historiserade naturen. Marx, som var en stor beundrare av Darwin och som av sin vän Engels utnämndes till den sociala vetenskapens Darwin, naturaliserade historien. Kampen blev för kommunister liksom för nazister till den högsta etiska principen. Det goda blev det som gynnade klasskampen och proletariatet, respektive raskampen och den ariska rasen. De besegrade hamnade på historiens sophög, deras värde var noll.

Det måste sägas att med dessa kriterier blev Stalins Sovjetunionen den mest renodlat totalitära staten, följd av Hitlers Tyskland, som i sin tur följdes av Mussolinis Italien. Hitler hade tagit makten under kompromisser med riksvärnet, privatföretagsamheten och andra mer konservativa krafter. Lenins revolution hade på ett annat sätt förintat inte bara det gamla politiska systemet utan de historiska samhällsklasserna, försvarsmakten (som ersatts av den nyskapade Röda armén) och kyrkan. Hitler tvingades till ständiga kompromisser så att hans stat på allvar blev totalitär först under kriget. Under kriget mellan Tyskland och Sovjetunionen blev de båda dödsfienderna alltmer lika varandra. Men riksvärnet hade trots allt tillräckligt mycket självständighet kvar för att försöka en kupp mot Hitler den 20 juli 1944. Det radikalt totalitära skedet i Tredje rikets historia är egentligen bara det sista året av kriget.

Populärt

Amnesty har blivit en aktivistklubb

Den tidigare så ansedda människorätts­orga­­­nisa­tionen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.

Bengt G Nilsson Samhälle 2025 2

Hur bör man då förstå sambandet mellan modernitet och totalitarism? Arendts svar går ut på att det är individernas ensamhet och isolering i det moderna samhället som utgör totalitarismens underlag. Detta har att göra med rotlöshet och överflödighet, av Arendt betraktade som de moderna massornas förbannelse alltsedan industrialismens början, det har att göra med de politiska institutionernas och de sociala traditionernas kollaps i vår egen tid: ”Att vara rotlös innebär att inte ha någon plats i världen som är erkänd och garanterad av andra; att vara överflödig innebär att inte tillhöra världen överhuvudtaget.”

Svaret har en påfallande likhet med den syn på nazismen som Arendts lärare Heidegger utvecklade efter att han hade blivit besviken på Hitlers rörelse och som fyllde hans filosofiska dagböcker, de så kallade svarta anteckningsböckerna, under kriget.

Fullföljer man Arendts analys innebär den sålunda att industrialismen, den tekniska utvecklingen och världsmarknaden genom att förstöra gamla institutioner, hierarkier och trossystem skapar ett tomrum, där något nytt måste uppstå. Det nya kan vara de moderna demokratierna. Men också de totalitära systemen med deras pseudoreligion, deras nyskapade politiska institutioner och nyskapade hierarkier. Både kommunismen och fascismen/nazismen var utopiska projekt som ville ersätta allt det gamla med nya tusenårsriken. Här fanns för övrigt en likhet med Heideggers eget apokalyptiska tänkande, något som bidrog till att han under en tid attraherades av nazismen.

Ser man saken på detta sätt kan man betrakta de totalitära samhällena som på en gång moderna och antimoderna. De är moderna eftersom de efterträder traditionella samhällen som skakats sönder av den moderna tidens påfrestningar. De är antimoderna genom att de på nytt vill erbjuda en tillflykt till fasta trosföreställningar (”ideologier”), stabila hierarkier och återvunnen kollektivism (skapade genom enpartistaten).

Hannah Arendts bok har förblivit ett av de klassiska försöken att förstå fenomenet totalitarism. Den är långt ifrån invändningsfri. Den konkreta historiska analysen lämnas därhän, en rik undervegetation av hugskott minskar ibland trovärdigheten. Men författarinnan är här som alltid fylld av idéer och uppslag. Alldeles lättläst är texten inte. Arendt skrev på engelska men fortfarande under starkt inflytande av tungrodda tyska stilideal. Jim Jakobsson har gjort ett storslaget arbete med den svenska språkdräkten. Men vill man reflektera över totalitarismen kan man inte börja bättre än med Totalitarismens ursprung. Arendt ställer den obehagliga frågan om det onda alltid uppstår ur primitivitet och fördomar – som upplysningsmännen ansåg – eller om det också kan uppstå ur den tomhet, nihilism och långt drivna individualism, som moderniteten för med sig. Totalitarismens epok har gått i graven. Men om Arendt har rätt finns totalitarismen fortfarande där som en möjlighet som utvecklingen inte kan eliminera.