Det ansågs självklart att religionerna skulle få svårt att överleva i en sådan värld. Weber utgick från att dessa sagors saga snart skulle vara all.

Men Weber fick fel om religionerna – och kanske håller teknologins senaste språng också på att förändra hans modernitet? Digitaliseringen får världen att glittra och glänsa igen. En miljard människor ger sin grå vardag litet mera lyster genom Instagrams olika filter. Och 2016 lanserades Pokémon Go, spelet där man jagar figurer genom att vandra runt i verkligheten och leta efter dem. Reklamen lovade användarna ”en magisk sommar fylld av fängslande möten med osynliga krafter i en till synes evig pilgrimsfärd mot oändligheten”. 45 miljoner antog utmaningen, och plötsligt fylldes gatorna av människor på jakt efter sagoväsen och magiska skatter.

Vad är detta om inte en teknologisk återförtrollning av tillvaron?

Vi befinner oss bara i början av denna process där vardagen integreras med det virtuella, men redan nu har det fått konsekvenser för alla aspekter av vårt liv. Det är inte längre möjligt att skilja på on- och offline. Vi har kontoret på fickan genom våra smarta telefoner, vi hittar partner via dejtingsajter och dejtingappar, vi tar ut oss precis lagom mycket med hjälp av träningsappar och vaggas till sängs av diverse olika sömnappar. Ingen del av tillvaron är opåverkad.

Inte heller religionen. Tvärtom har det visat sig att religion gifter sig sällsamt bra med den digitala tekniken. Faktum är att de religiösa sajterna idag till och med är fler än de pornografiska, vilket inte säger litet.

En muslim kan höra böneutropen i sin telefon, och en kristen kan läsa tidebönen på sin. Det finns Instagramkonton som har presenterat @dagenshelgon, Twitter-konton som serverar uppbyggliga bibelord och chattforum där troende och tvivlare kan diskutera religiösa spörsmål. Katoliker kan följa varje steg påven tar via The pope app, be rosenkransen via app istället för med radband, bikta sig online och besöka virtuella kyrkor för att tända ljus. Och ingen är längre tvungen att nöja sig med sin lokala predikant, utan kan leta upp och lyssna på sin favoritförkunnare via en Youtubekanal eller podd.

Vad blir konsekvenserna av detta? Teknologi och teologi tenderar att gå hand i hand – ibland med dramatiska konsekvenser. Martin Luther tackade Gud för Gutenbergs tryckpress, väl medveten om att han aldrig kunnat tävla med den etablerade kyrkans informationskanaler förutan den. De senaste åren har muslimska extremister skördat stora framgångar på nätet: Radikala internetpredikanter har underminerat lokala imamers auktoritet, och via nätet har fanatiker funnit varandra och format explosiva nätverk.

Men vad händer bortom det spektakulära – bortom det som skapar tidningsrubriker? Hur påverkas den breda vardagskristendomen av den digitala revolutionen?

Den akademiska forskningen har varit trögstartad, men arbetar nu hårt för att komma ifatt och förstå det som sker. I teologin studeras gudstjänstliv och religiösa praktiker inom fältet liturgik, men här har domkyrkornas gudstjänster fått betydligt mer uppmärksamhet än digitala fromhetsövningar. Detta försöker Yaleprofessorn Teresa Berger, som hör till de främsta i fältet, råda bot på genom sin nya bok @Worship. Det är en tunn bok – 146 sidor, och då ingår både långa fotnoter och en bibliografi – men det är i alla fall en början.

Berger beskriver digitaliseringen som en ”kulturell transformation”, men är samtidigt försiktig med att överdriva kontrasten mellan förr – också bekant som ”den gamla goda tiden” – och nu i kyrkan. Hon är, märker man, angelägen om att stävja alarmism och ryggmärgsreaktionära reaktioner. Förändring kräver reflexion, men behöver inte ge anledning till fruktan. Digitala praktiker utmanar en del gängse föreställningar om gudstjänst, men hon presenterar det som en rekonfiguration snarare än en revolution.

Inget nytt under solen, med andra ord. Den kristna tron har en sällsam förmåga att anpassa sig till olika kulturer. På 1000-talet var araber, vikingar, germaner och indier kristna på litet olika sätt – men de var alla kristna. Frågan nu är på vilket sätt den grupp som brukar kallas för ”nätets infödda” (digital natives), alltså de som har vuxit upp med internet, är kristna?

Bergers metod är att söka sig bakåt i kyrkans tradition, för att finna modeller som hjälper henne att tänka kring mötet mellan Gud och människa i den digitala eran. Ett exempel som hon återkommer till är abbedissan och helgonet Klara på 1200-talet, en av Franciskus följeslagare. På ålderns höst låg hon till sängs och var till sin stora sorg oförmögen att gå till mässan. Då uppenbarades plötsligt, på väggen framför henne, en projektion av den gudstjänst som firades borta i kyrkan. Så fick hon vara med trots att hon inte kunde vara på plats. Liknar inte detta, skriver Berger, moderna tiders tv-sända eller streamade gudstjänster? Hon ser denna kända berättelse som ett tecken på att den kristna traditionen accepterar att Gud kan uppenbara sig i det virtuellt förmedlade likaväl som i en fysisk kyrka.

Den första teologiska frågan när det gäller kristendom och internet är just om Gud kan verka genom nätet. Den är ganska enkel att besvara: Den kristna tron betraktar Gud som allestädes närvarande, det vill säga: inte bunden av tid och rum. Om Gud uppfyller hela tillvaron måste det också innefatta den digitala verkligheten.

Men är det någon skillnad mellan att följa en gudstjänst på skärm eller på plats? Att meditera framför en video av sakramenten, eller att göra det i ett kapell framför altarskåpet? Berger är ovillig att medge några skillnader, vilket som sagt beror på att hon tar spjärn emot överdriven alarmism. Samtidigt blir hennes upprepande av mantrat ”detta är inte nytt, det finns paralleller…” litet tröttsamt. Nog måste man kunna tala om skillnad – kanske till och med bättre och sämre – utan att bli anklagad för att vara luddit?

Att tända och placera ett ljus i en ljusbärare är något annat än att göra det genom att klicka på en skärm. Teologiskt består skillnaden i att det första dels innebär en högre grad av materialitet, dels involverar fler sinnen. Den kristna tron är en materiell religion – den utgår ju från tron på att Gud blev människa. Det gör att fysiska ting har en central plats: dopets vatten, nattvardens bröd och vin, förbönens olja – och ljus. Det betyder inte att det är tomt och meningslöst att tända ett ljus på en skärm. Men eftersom det förmedlande elementet – ljuset – inte är något som den troende kan röra vid innebär det en form av uttunning. Det begränsar givetvis inte Gud, men det innebär en begränsning för människan.

Här kommer teologin väldigt nära antropologin, det vill säga: frågan om vad en människa är och hur vi fungerar. Det är avgörande i all reflexion över digitaliseringens konsekvenser. Utgångspunkten för journalisten Nicholas Carrs inflytelserika bok The Shallows från 2011 är att den mänskliga hjärnans plasticitet innebär att digitaliseringen i praktiken kodar om oss. Genom att vi vänjer oss vid att leva i ett flöde av snabba digitala kickar får vi svårare att koncentrera oss, läsa längre texter och att fundera på djupa problem.

Det är som Churchill konstaterade: Vi formar våra byggnader, sedan formar byggnaderna oss. Och dessa formativa sidor av den digitala religionsrevolutionen skulle man önskat att Berger ägnade mer utrymme åt. Gud må vara densamme, från stenålder till virtuell modernitet, men människan förändras av sina medier. Berger konstaterar att det finns frågor att brottas med här, men går sällan djupare än så.

Det är beklagligt, för denna fråga rör vid den kristna trons innersta nerv. Kristen tro har byggt på gemenskap ändå sedan Jesus utvalde en skara människor till sina lärjungar. Paulus följde sin mästare tätt i spåren genom att grunda församlingar i de städer han besökte.

Populärt

De sagolika systrarna Mitford

Bland de omtalade systrarna Mitford fanns både skickliga författare, fascistsympatisörer, en hertiginna och en kommunist, skriver Moa Ekbom.

Moa Ekbom Kultur 2025 4

Finns det något i det ansträngande, irriterande och oftast rätt oglamorösa livet i en gemenskap som är omistligt för kristen tro? Och vad gör det då med gemenskaperna om gudstjänsten blir en on-demand-produkt som jag kan konsumera i form av live-streamar när det passar just mig – det vill säga: utan att anpassa mig till andra, eller ens tillsammans med andra. Vad händer med en kyrka som består av individer framför skärmar, och inte av personer som möts till gemenskap? Är det ens en kyrka?

Möjligen är det Bergers katolska perspektiv som gör att denna fråga inte får en så framträdande plats i boken. Då är hon mer fokuserad på frågan om sakrament som bikt, nattvard och dop kan betraktas som giltiga om de förmedlas virtuellt. Och kanske är det, på motsvarande sätt, min egen frikyrkliga sensibilitet som gör att frågan om gemenskapens plats och praktikernas formativa betydelse blir mer akut.

Men det finns en punkt där vi förenas, och det är i tanken på de digitala ritualerna som en (post)modern folkfromhet. Såväl den etablerade kyrkan som den akademiska teologin har haft en förkärlek för utsmyckad liturgi genomförd enligt konstens alla regler i vackra katedraler. Men i kyrkans repertoar finns också annat. Till exempel katolsk kitsch i form av lila kors och glittrande Jesusbilder – sådant som nordeuropeiska turister fnyser åt när de besöker Rom eller Jerusalem. Eller legendartade berättelser med groteska inslag om obskyra helgon som firas i avlägsna byar. Även om protestantiska väckelserörelser ofta präglats av estetisk minimalism snarare än kitsch så har också de varit angelägna om att möta människor där de befinner sig. Det vill säga: Mer intresserade av vad som har fungerat än av vad som är teologiskt korrekt.

Kanske är det här de digitala praktikerna finner sin plats i den kristna traditionen. Inte som en ersättning för de etablerade ordningarna för gudstjänst, dop och nattvard men som en kompletterande folkfromhet. En ström som alltid har funnits i kyrkan, och som har varit viktigt eftersom den har hjälpt de fromma att göra tron till något mer än söndagskristendom. Helgonbilden runt halsen, som bonden kunde röra vid när han bad om regn har idag digitala motsvarigheter. Men syftet är detsamma: att sätta den troende i kontakt med tillvarons magiska sida.

Så öppnar internets portaler en port ut ur den avförtrollade moderniteten.