Miljöpartiets kulturpolitiska idéprogram drog under hösten rättmätigt på sig mycken kritik. Det var sammanställt av externa krafter och lät i stora stycken som något som kunde ha hamrats fram av fastkedjade robotar i källaren under George Orwells sanningsministerium.

Kulturpolitik är, fick vi veta, ”först och främst maktdelning”. Yttrandefriheten börjar bli ett omodernt koncept; nu behöver vi yttrandejämlikhet.

Lokala museer göre sig inte besvär med att söka decentraliserad egenmakt över sina samlingar och utställningar. Istället ska de enligt förslaget ”vara samordnade i en nationell kontext”.

Med totalitär precision inpräntas: ”Kvantifierade mångfaldsmål ska sättas upp, med sanktioner och konsekvenser från huvudmän om målen inte uppnås.” Till och med på nätet syntes tydligt att dokumentet fläckats av saliv när skribenten trummade ner orden ”sanktioner och konsekvenser”. En salivering som kan ha ersatts av andra kroppsliga reaktioner vid författandet av följande stycke, la pièce de résistance:

”Oberoende forskare ska tillsammans med organisationer som företräder underrepresenterade grupper genomföra en fortbildningsinsats i intersektionalitet och postkoloniala teorier för alla styrelser och all personal inom kulturinstitutionerna.”

Det mest udda, och obehagliga, i dokumentet var att det var så märkbart befriat från allting som kunde likna det vi vanligtvis förknippar med kultur – lust, fantasi, skönhet, fria tankar. Så blir det när den nya tidens byråkrater sätter skalpellen i kulturen. De gamla parametrarna skjuts undan. I deras ställen kommer det styrda, det kontrollerade och mätbara: Hur många kvinnor finns på den här musikfestivalen? Hur många rasifierade syns på tavlorna på detta museum? Bör detta bibliotek ha fler grönländska författare eller skulle det inverka menligt på antalet poeter som räknar sin härkomst från de stolta sorberna?

Kulturen har länge fäktats mot räknenissar som vill påvisa dess lönsamhet och bidrag till diverse kommun- och statsbudgetar. Nu kommer den nya tidens räknare; i stället för kronor och ören håller de koll på hudfärger och genus. Varje enskild konstnär, filmare och författare blir inte i första hand kulturskapare utan representant för en grupp som i sin tur är antingen över- eller underordnad.

Det kan finnas goda politiska skäl till denna maniska hudfärgs- och genusindelning. Några kulturella anledningar finns inte, men det spelar ingen roll. Politiken tar överhand och allt är i många vänsterögon som bekant politik. Tintin må vara älskad av barn och ungdomar av all tänkbar härkomst, han ska ändå bort från Kulturhusets avdelning för unga. När Nils von Dardel visas på Moderna museet i Malmö förses tavlor som ”Svarta Diana” med varningstexter: ”Vi är medvetna om den stereotypa framställningen av Diana och det är ingenting som Moderna museet Malmö delar.” Gamla Pippi Långstrump-filmer uppdateras till dagens etnicitetsnormer, och på frågan om man också borde ta bort unkna könsroller ur gamla verk svarar en debattör glatt, oberört att absolut, sätt igång bara.

Filmer, böcker, teaterpjäser: allt ska granskas, vägas, mätas, politiseras. Dissekeras i laboratoriet av postkolonialt utbildade intersektionalitetsforskare. C’est magnifique, mais ce n’est ne pas la culture.

Kulturen blir alltmer ett bonsaiträd för politiker med nypiga fingrar och ideologiskt skärpta saxblad. Snipp snipp, en felaktig formulering här, en skev genusfördelning där, här var det fel hudfärgsnyanser, här var det kanske lite väl heteronormativt. Snipp snipp. Kvar blir en avskalad, iskallt stram, tuktad styggelse till växt, oförmögen att bära någon som helst frukt värd namnet. En isskulptur.

Nu är kulturen så beskaffad att den ofta fungerar bäst i motvind. Smekt medhårs av diverse furstar och politruker är risken stor att den somnar i deras knä som en mätt, kastrerad katt. Säkert finns exempel på motsatsen, på framstående inställsam litteratur, på tavlor som på ett synnerligen intressant sätt skildrar den krönte segraren i solens strålar. Jag kommer för egen del inte på särskilt många.

Popular

SD behövs för bråk

Sverigedemokraternas relevans har börjat ifrågasätts i och med att andra partier ska ha anammat en striktare invandringspolitik. Men SD:s roll i politiken är knappast förbi – snarare har den anledning att intensifieras.

Susanna Birgersson Krönika 2025 5

Men visst anpassar sig många kulturskapare till den tillfällige fursten, det ligger i sakens natur, man måste betala hyran och klara dagen.

Den som vill gå till historien söker sig däremot andra vägar.

Erik Helmerson är ledarskribent i Dagens Nyheter.