Miljöpartiets kulturpolitiska idéprogram drog under hösten rättmätigt på sig mycken kritik. Det var sammanställt av externa krafter och lät i stora stycken som något som kunde ha hamrats fram av fastkedjade robotar i källaren under George Orwells sanningsministerium.

Kulturpolitik är, fick vi veta, ”först och främst maktdelning”. Yttrandefriheten börjar bli ett omodernt koncept; nu behöver vi yttrandejämlikhet.

Lokala museer göre sig inte besvär med att söka decentraliserad egenmakt över sina samlingar och utställningar. Istället ska de enligt förslaget ”vara samordnade i en nationell kontext”.

Med totalitär precision inpräntas: ”Kvantifierade mångfaldsmål ska sättas upp, med sanktioner och konsekvenser från huvudmän om målen inte uppnås.&rd...