Don’t mention the war. Jag kan fortfarande höra pappa skratta och se hur han slog sig på knäna där i soffan när John Cleese i Basil Fawltys gestalt fick ett sammanbrott inför de tyska gästerna på pensionat Fawlty Towers. Vi hade sett den inspelade serien så många gånger att VHS-bandet började bli slitet. I vissa avsnitt gjorde avnötningen att det blev en suddig bild, men inte i det om de tyska gästerna. Och inte heller i det avsnitt då Basil avslöjas i en garderob i en kvinnlig gästs rum och förklarar det hela med att han var i färd med att checking the walls och knackade på väggarna, som en läkare på en bröstkorg.

Det är en speciell senhöst och en vinter med serien Pang i bygget som ofta letar sig fram från min minnesbank – även om ordet speciell och dess synonymer inte räcker till. Det är femton år sedan nu och pappa var döende i cancer. Jag hade smärtsamt börjat inse det, kanske förstod han det också själv. Men vi har nog aldrig skrattat så mycket åt John Cleese och hans medaktörer som den tiden. Aldrig har humor och satir varit mer befriande och, nästan, själsligt läkande. Jag tackade Gud för Basil och Sybil Fawlty – och gör det fortfarande. Förvisso gav de inte samma lindring som morfinplåstren, men de lät allt det andra onda sjunka undan en halvtimme. Don’tmention the war.

Att brittiska public service-företaget BBC nyligen ens övervägde att ta bort avsnittet om de tyska gästerna på pensionat Fawlty Towers är en händelse som borde ha varit omöjlig i Winston Churchills hemland och i den fria världen. Min pappa, som var journalist, hade aldrig kunnat tro det. Och skulle han levt idag och tvingats vara med om denna nedmontering av ordets och tankens frihet, hade han antagligen bemött det hela genom att dela med sig av ett av sina klassiska visdomsord: Världen är full av idioter. Du kommer alltid att stöta på dem. Kör ditt race!

Idioterna kan vi inte åstadkomma så mycket med, det vi däremot kan vi göra är att köra om dem eller preja dem av vägen.

Då, för femton år sedan, var det ingen diskussion om att Fawlty Towers på något sätt skulle balansera på en gräns, än mindre att det skulle finnas avsnitt som tippade över densamma. Blicken har förändrats. De puritanska gränserna och den moralistiska indignationen stryper, som de alltid gör, friheten, frimodigheten, fantasin och den intellektuella skärpan. Renhetsivern är en otäck och obildad ledsagare. Den är en av huvudingredienserna i en totalitär världsbild och människosyn. En puritansk moralism står inte ut med det komplexa, ofullkomliga, spretiga, oförutsägbara och okontrollerade. Kort sagt är den en fiende till all mänsklig växt och allt mänskligt liv. Kan vi verkligen ha glömt det på femton år?

Därför blev jag ytterst bekymrad och beklämd tidigt i våras när jag uppmärksammade att någonting hänt med min egen blick. Jag hade upptäckt att serien Little Britain USA, ett program som jag sett tidigare och skrattat högt åt, var tillgänglig genom en av strömningstjänsterna. Eftersom jag befann mig i ett tillstånd där en människa sannerligen behöver munterhet, så tryckte jag igång avsnitten. Det tog nog en bit in i tredje delen innan jag började skruva på mig. Det for som en reflex genom mig att vrida på huvudet för att se om någon såg vad jag tittade på. Denne någon var inte enbart en familjemedlem eller vän, utan någon. Storebror ser dig.

I mitt eget hem upplevde jag således det som om jag befann mig i George Orwells roman 1984 eller i det mycket verkliga DDR. Och om redan detta inte var tillräckligt illa, kände jag själv en släng av det puritanska inskränknings- och botgöringsnitet: Var det inte egentligen förskräckligt att Little Britain-teamet drev med allt, i synnerhet de heliga minoriteterna? Jag satt i min fåtölj och skämdes å både deras och mina egna vägnar.

Skammen och skulden höll i sig ett tungt och avgörande ögonblick; avgörande för att jag insåg att renhetsivern hade nått in även i mig, att jag börjat normalisera det som steg för steg smugit sig på i vårt samhälle och i det offentliga samtalet. Inte ens hemmets härd var en frizon. Det var en omskakande klarsyn, men ett tillfälle för självrannsakan och att borsta bort puritanen från axeln, sopa upp den, slänga den i soporna och försluta påsen väl. Schas och bort. Tvi, tvi, tvi.