I Sverige publicerade Peter Englund redan några år i förväg den oförglömliga Krigets skönhet och sorg, en bok som nu kommer i en utvidgad utgåva. Häromåret kom också Christopher Clarks uppmärksammade The Sleepwalkers. I år har bokhandeln översvämmats av böcker i ämnet, oftast från det anglosaxiska språkområdet – till exempel Max Hastings Catastrophe.

På Dixikon.se hittar jag tre recensioner av aktuella böcker om det stora kriget – alla av tyska historiker. Kanske är det ett tecken på att Tyskland börjar återfå sitt kulturella inflytande? Det vittnar åtminstone om ett livligt tyskt intresse för den här delen av sin historia som länge befunnit sig i skuggan av sin fortsättning, andra världskriget.

Internetportalen Dixikon är en av landets bästa och livligaste ”kultursidor”. Med ett femtiotal medarbetare ägnar den sig åt kultur från en lång rad språkområden som inte alltid har lätt att nå svenska läsare, eftersom kulturredaktionernas intresse för litteratur från andra språkområden än engelskan krymper allt närmare noll.

Tommy Andersson skriver om Gerhard Hirschfelds och Gerd Krumeichs Deutschland im Ersten Weltkrieg, som har tonvikten på de sociala förutsättningarna och konsekvenserna för Tyskland. Richard Swartz berättar hur Herfried Münkler i Der Grosse Krieg polemiserar mot den i Efterkrigs-Tyskland tidigare knäsatta uppfattningen att det var tyskarna som låg bakom även första världskriget. Münkler stöder sig på källor som visar hur det såg ut i andra delar av Europa. Anders Björnsson recenserar Jörg Leonards Die Büchse der Pandora, som försöker göra en alleuropeisk sammanfattning och ytterligare problematisera krigsorsakerna: det var inte spänningar mellan Tyskland och England utan snarare alliansernas bräcklighet som utlöste kriget.

Så långt historikerna. Den litterära bearbetningen av kriget exemplifieras av Ivo Holmqvist, som presenterar Pete Ayrtons internationella antologi No Man’s Land och av Lars Lindvall, som skriver om fransmännen Henri Barbusse och Roland Dorgelès.