r detta ideal det bästa för individen, för organisationerna och för samhället? Debatten är förvisso inte ny, men den aktualiseras av en någorlunda ny bok som sjunger tystnadens lov.

Redan 2001 skrev David Brooks ”The Organization Kid” i The Atlantic efter ett besök på Princeton. Först konstaterar han att de studenter som nu förbereds för att bli de nya ledarna är helt annorlunda än 1960-talets ifrågasättande studenter. Dagens studenter har lotsats fram till sin universitetsplats av föräldrar som har skjutsat dem till extralektioner och idrottsträningar. Dagens studenter är väluppfostrade och välanpassade och sköter sina studier utmärkt, men de har ett så inrutat dagsschema att de inte har tid för något annat än att studera och uppfylla de åtaganden de bundit sig för i avsikt att stärka sitt cv. De har inte tid att sitta och diskutera, och de läser sällan någonting utanför kurslitteraturen. De har knappt någon tid för sig själva. Brooks ser många goda egenskaper hos dem, men inte något självständigt tänkande. De råkar aldrig i dispyt med någon, och de försvarar aldrig någonting passionerat. I samtal med ansvariga på Princeton märker Brooks att all målsättning som har att göra med karaktärsdanande har försvunnit. Sådant anses vara privata angelägenheter. Han hör mycket tal om säkerhet i olika sammanhang, men han undrar om världen verkligen kan bli säker om de som leder den anser att moral är en privatsak.

William Deresiewicz skrev om Yale i ”The Disadvantages of an Elite Education” i The American Scholar 2008. Han menar att elituniversiteten utgör en egen isolerad värld som försvårar för unga att förstå hur världen är beskaffad. När en student väl har antagits till Yale, öppnas alla möjligheter, och han eller hon får all tänkbar hjälp. En god men inte utomordentligt god student får lätt en känsla av att vara enastående. Studenterna förväntar sig framgång genast, eftersom de aldrig har upplevt något annat än omedelbar framgång. Detta är inte vägen till ett intellektuellt liv, understryker författaren. Studenterna på Yale avverkar kurser och får goda betyg, medan en intellektuell person ställer frågor, accepterar misstag och anser att idéer är det viktigaste i livet.

Författaren slås av hur lika studenterna är, till och med i utseende och klädsel, även om de representerar olika etniciteter. De arbetar sällan ensamma, och även när de skriver uppsatser, sitter de ofta tillsammans med andra. Dessa framgångsrika ungdomar har inte ett ögonblick för sig själva och verkar inte sakna att de inte har tid för sådant som egen eftertanke eller tankeutbyte med en vän. När han säger till sina studenter att intellektuellt liv kräver att man har förmåga att ställa frågor till sig själv och att detta i sin tur kräver att man är ensam och har tyst omkring sig, tittar de förundrat på honom.

Den här bakgrunden kan förklara framgången för Susan Cains Quiet. The Power of Introverts in a World That Can’t Stop Talking. Susan Cain finns på TED talks på Youtube, och hennes 19-minutersföredrag från mars 2012 har setts av 1,6 miljoner personer. Susan Cain är utbildad jurist och har arbetat som affärsjurist på Wall Street, men hon intresserar sig nu för ledarskap och organisationsutveckling. Hennes bok utmärks av en ledig stil, samtidigt som den har många referenser till forskning. Det är en ledarskapsbok som är annorlunda både i budskap och i ton.

Cain konstaterar att det inte finns någon entydig definition av begreppet ”introvert läggning”, men att det är förknippat med att tycka om att vara ensam, att ha lätt att koncentrera sig, att tycka om arbetsuppgifter som tar en viss tid att utföra och att bry sig mer om uppgiften än den eventuella belöningen. Introverta personer är inte mer intelligenta än de extroverta, men de uppnår inte sällan bättre resultat både i arbete och i studier därför att de är mer uthålliga.

Hon menar att USA är ett av de länder i världen som belönar extrovert läggning allra rikligast, och en viktig orsak till bokens framgång torde vara att hon riktar sig till introverta och att många läsare känner igen sig och ser boken som en ”upprättelse”. Författarens första budskap är att det är fel att framställa introvert läggning som ett problem som bör arbetas bort, utan tvärtom ska introvert läggning tas till vara, det vill säga: hennes reflektion liknar den vi har mött hos Brooks och Deresiewicz.

Cain har besökt Harvard Business School och konstaterar att hela utbildningen syftar till att studenterna ska lägga sig till med ett mer extrovert beteende som att tala mer när de sitter i en grupp och bygga nätverk. Cain ifrågasätter denna inriktning och pekar på undersökningar som visar att introverta ofta är goda ledare, detta därför att de är lite tystare än de extroverta och låter andra lägga fram sina argument innan något beslut tas. Hon påminner om Enron-affären och Wall Street-konkurserna och säger att om man hade lyssnat mer till försiktiga och reflekterande anställda, skulle det förmodligen ha gått bättre. Hon har studerat vad speciellt framgångsrika investerare säger om sina arbetsmetoder och konstaterar att de som gjort de bästa långsiktiga bedömningarna är personer som dels är försiktiga, dels vågar gå emot strömmen.

Cain har lagt ner många år på att dokumentera sina iakttagelser, men hon har inte funnit några samband mellan en förmåga att göra en bra presentation och att ha goda argument, trots det eftertryck som läggs på att lära studenter och anställda att göra presentationer. Ett annat resultat är att tvärt emot vad som brukar hävdas är grupparbete inte alls alltid överlägset vad personerna i gruppen skulle kunna komma fram till om de arbetade individuellt. Dessutom visar intervjuer med speciellt kreativa personer att dessa som unga ofta var enstöringar som koncentrerade sig på något visst ämne. Deras framgång kan förklaras med att de har haft uthållighet nog att fortsätta med att förkovra sig i ämnet till dess att de har nått ett intressant resultat.

Hennes slutsatser bygger också på de djupintervjuer hon gjort med kreativa personer som, till exempel, Steven Wozniak, uppfinnaren som tillsammans med Steve Jobs förde fram Apple till en världsledande position. Wozniak säger att han som ung tillbringade många timmar med att arbeta på egen hand och fundera över tekniska problem. Han understryker framför allt att man måste ha tålamod och inte förvänta sig omedelbara resultat, och detsamma säger den i USA verksamme psykologen Anders Ericsson. Denne har undersökt musiker som alla ägnar 50 timmar i veckan åt träning. De som når längst är de musiker som lägger en stor del av den tiden på egen träning och som arbetar intensivt med just det som just de behöver lära sig.

Kort sagt är både Wozniaks och Ericssons recept att man ägnar sig koncentrerat och intensivt åt det man är intresserad av samt att man inte ger sig. Cain återger också undersökningar från olika arbetsplatser och konstaterar att många anställda arbetar bäst i avskildhet och tystnad, och hon påpekar det ironiska i att många numera säger att de arbetar bättre hemma än på arbetsplatsen därför att de inte blir avbrutna lika ofta. Kontorslandskapen borde vara på väg ut.

Avslutningsvis nämner Cain några tendenser som illustrerar sambandet mellan utbildning och introvert läggning i USA. Föräldrar till introverta barn undviker inte sällan offentliga skolor därför att de vill skydda sina barn mot att bli mobbade i en skolkultur där de högljudda ofta anger tonen. De vill också att barnet ska få lära sig mer och bli uppskattat.

Populärt

Amnesty har blivit en aktivistklubb

Den tidigare så ansedda människorätts­orga­­­nisa­tionen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.

Bengt G Nilsson Samhälle 2025 2

En motsatt tendens är att det har uppstått en ny typ av ”white flight” som består av att vissa familjer flyttar, detta därför att skolan i deras område domineras av elever med asiatiskt ursprung som arbetar så framgångsrikt att deras betyg blir skyhöga, vilket leder till att elever som inte arbetar lika hårt känner sig pressade. Cain menar att traditioner i vissa asiatiska kulturer gynnar personer med introvert läggning.

Hon konstaterar slutligen att det är så etablerat i USA att en extrovert läggning är bra att många företag strävar efter att rekrytera anställda med extrovert profil. En ny tendens är därför att välutbildade personer med asiatiskt ursprung långpendlar mellan familjen i San Francisco och företag i Shanghai. De vill bo i USA, men de får mer uppskattning i Kina. Det är en av globaliseringens paradoxer att USA på så sätt utbildar en del av en konkurrents elit.

Cain tar sig alltså an sitt ämne utifrån ledarskap i företag, men hon hamnar i ett ifrågasättande av ett ytligt jämlikhetsideal som återfinns också på elitnivå på universitet och i organisationer. Hennes ifrågasättande är inte politiskt utan gäller å ena sidan introverta individers möjlighet att finna sig tillrätta personligt psykologiskt, och å andra sidan effektiviteten i olika organisationer som nu inte tar tillvara den resurs som introverta innebär.

Cains bok är sprängstoff i länder där en snabbt växande och likriktande utvärderingsindustri slukar stora resurser.