De flesta av oss utanför socialdemokratins inre kretsar levde väl annars i tron att den utrikespolitik med vilken Olof Palme marknadsfört både sig själv och landet – i den ordningen – sedan länge var ett lyckligtvis avslutat kapitel.

Palme-aktivismen byggde på devisen att ju längre bort från Sveriges gränser, desto större intresse från de socialdemokratiska regeringarnas sida. Utvecklingen i den centralamerikanska eller vietnamesiska djungeln ägnades därför mycket större uppmärksamhet än till exempel de baltiska folkens öde på betydligt närmare håll tvärs över Östersjön. Närområdet och Europa lyste som vita fläckar på den S-märkta kartan, trots att den socialdemokratiska småstatssolidariteten lämpligen hade kunnat appliceras just där.

För Olof Palme var stor- och supermakter per definition lika onda kålsupare, och avlägset belägna småstater med samma haltande logik lika automatiskt goda. I alla fall de som på något vis kunde identifieras som progressiva, förtryckta av sina tidigare kolonialherrar eller i mer eller mindre väpnad kamp för sitt oberoende från supermakternas – läs USA:s – inflytande. Den Palmeledda utrikespolitiken ville föra deras talan från 1960-talets mitt och framåt. Ambitionen var att bli ”den moraliska stormakten”, för att använda titeln på min egen bok från 1991.

I samma stund som Margot Wallström slog sig ner under kristallkronorna i Arvfurstens palats ställdes klockorna raskt tillbaka några decennier. FN blev åter centrum för den svenska regeringspolitiken: att de borgerliga Bildt-och Reinfeldtregeringarna degraderat den korrupta och ineffektiva världsorganisationen till förmån för EU och i viss mån Nato har socialdemokratin inte kunnat förlåta.

Riktigt så lätt har det ändå inte varit för Löfvenregeringen att reaktivera Palmes gamla politik. Den officiella neutralitet som utgjorde själva fundamentet för ”den moraliska stormakten” avskaffades ju en gång för alla med EU-inträdet 1995. Året innan hade Neutralitetspolitikkommissionen presenterat de första avslöjandena om det nära militära samarbete som Sverige redan i början av 1950-talet hade inlett med USA och en rad Natoländer, samtidigt som man gentemot det svenska folket heligt bedyrade att landet var självständigt mellan blocken.

Det topphemliga samarbetet med den ena av de två supermakterna bidrog sannolikt till det gälla utrikespolitiska tonläge som blev Olof Palmes signum. Genom att så hårt och oförsonligt kritisera USA:s krigföring i Vietnam hoppades man kunna stärka trovärdigheten gentemot Moskva och undanröja de misstankar – eller rentav insikter – som fanns i den sovjetiska huvudstaden om de svenska militära västkontakterna.

Nu var Palmeregeringen förstås långt ifrån ensam i Västeuropa om att kritisera USA. Men ingenstans gick retoriken så långt som i den svenska huvudstaden, med hisnande jämförelser med Nazi-Tysklands förbrytelser under andra världskriget. För länder som själva hade varit ockuperade eller upplevt Förintelsens fasor på nära håll fanns en naturlig spärr mot sådana liknelser som Olof Palme uppenbarligen saknade.

Sverige avvek också genom att okritiskt hylla det kommunistiska Nordvietnam. Man tog inte övergreppen där eller i Kambodja på allvar; uppgifterna om Röda khmerernas folkmord avfärdades till exempel av svenska diplomater som ”gripna ur luften”. Citatet är hämtat från Gunnar Åselius bok Vietnamkriget och de svenska diplomaterna, som ingår i forskningsprojektet ”Arvet efter 1968”.

I område efter område utmärkte sig Sverige under Vietnamkriget. Inte bara genom en obalanserad och emellanåt närmast hatisk retorik utan också ett omfattande bistånd – påtänkt redan före krigsslutet, till amerikansk irritation. Som första västland upprättade Sverige också diplomatiska förbindelser med den kommunistiska regimen i Hanoi, delvis för att underlätta biståndet. Det fanns också förhoppningar om att spela en medlande roll i konflikten, trots att en förhandlingslösning från nordvietnamesisk sida betraktades som utesluten.

Under årens lopp har det lagts från åtskilliga hypoteser, utöver den ovan nämnda om västsamarbetet, om varför de svenska socialdemokraterna var så okritiska mot regimen i Hanoi. En populär förklaring är att aktivismen tjänade ett inrikespolitiskt syfte för att fånga upp den nya generationen av radikala ungdomar, vars engagemang i Vietnamfrågan annars hade kunnat leda dem ytterligare vänsterut. Ytterligare en teori, nog så trovärdig, handlar om behovet av att förse den svenska neutralitetspolitiken med ett moraliskt lyft efter andra världskrigets sjaskiga eftergifter och oförmågan att ta ställning mellan diktatur och demokrati därefter under kalla kriget.

För Gunnar Åselius står emellertid inte politikerna i centrum utan istället de diplomater och tjänstemän som arbetade med frågan och ”vars inflytande forskningen ofta underskattar”. På bokens drygt 600 sidor får vi följa en grupp yngre tjänstemän på UD med Jean-Christophe Öberg – på arbetsplatsen mest omtalad som Jean-Catastrophe – i täten. De insåg tidigt de strålande möjligheter som Sydöstasien rymde för att positionera Sverige på världsarenan.

Men, och detta är Åselius centrala tes, redan innan de unga radikala UD-lejonen hade upptäckt Vietnamfrågans potential för svensk aktivism hade ett antal mer seniora diplomater påbörjat omvandlingen av utrikespolitiken i samma riktning. Till skillnad från det yngre röda gardet var detta en krets av mestadels borgerligt sinnade tjänstemän, som Pekingambassadören Lennart Petri, som var allt annat än en representant för tidens nya vindar. Gemensamt för dem alla, oavsett generationstillhörighet, var deras iver att skapa en framträdande internationell roll för sitt land. Det äldre gardet hörde istället, enligt Åselius, ideologiskt hemma i en gammal ämbetsmannatradition vars ursprung kan ledas tillbaka till artonhundratalsfilosofen Christopher Jacob Boström. Det är faktiskt redan hos honom som vi möter de tankegångar om ”småstaten” Sverige som ett världssamvete som senare återuppstår och förstärks i form av Palmes aktivistiska utrikespolitik.

Utan tvekan är det en spännande slutsats. Gränsdragningen mellan de olika grupperingarna är emellertid inte alltid så glasklar, och inte blir det lättare att skilja dem genom den tilltagande politiseringen av hela den svenska statsapparaten under dessa år. På den tiden krävdes det som bekant socialdemokratisk partibok för att göra karriär i regeringskansliet.

De många sidorna innehåller åtskilliga utvikningar till krigets olika faser och sidospår som förvisso är intressanta men inte alltid känns som de mest relevanta, vare sig för bokens frågeställningar eller för att bibehålla läsarens uppmärksamhet. På det stora hela taget är det dock ett imponerande arbete om en viktig tid i svensk nutidshistoria som Gunnar Åselius har presterat, en gedigen analys som dessutom är välskriven. Boken hade emellertid helt klart vunnit på att kortas med runt 100–150 sidor – eller rentav mer – liksom på ett mer stringent fokus på frågeställningarna.

För den svenska Vietnampolitiken är ju ett ämne som förtjänar att uppmärksammas också långt bortom den akademiska världen, som en välbehövlig påminnelse om de ideologiska excesser som bedrevs i svenska folkets namn för bara några decennier sedan. Och som än idag uppenbarligen omhuldas, långt upp i det socialdemokratiska partiets högsta topp.