Arbetsläger är sannolikt en av de värsta platserna att befinna sig på när svältkatastrof råder i en diktatur. 

Det blev tusentals fångar i Jiabiangou, djupt inne i Gobiöknens ödemark, varse under stora språnget, Mao Zedongs experiment med kollektiva jordbruk som gjorde att så många som 45 miljoner kineser hungrade ihjäl i början av 1960-talet. Lägret hade byggts för några dussin fångar men fylldes i tider av ökad repression med flera tusen. Den torra, salta marken omöjliggjorde jordbruk och då matleveranserna upphörde staplades liken på sanddynerna runt lägret. Medfångarna var för svaga att begrava dem. Snart tog kannibalismen vid, men då de döda kropparna saknade både kött och muskler, var det främst lungor och andra organ som man kunde äta upp.

Kampen i Jiabiangou upphörde inte i och med fångarnas död. Anhöriga kämpade länge mot myndigheternas försök att gömma undan grymheterna, och lyckades ett halvt sekel efter tragedin uppföra ett minnesmärke på platsen. Men denna simpla sten revs omgående av myndigheterna 2013, samma år som Xi Jinping blev Kinas president och lät landets tjänstemän veta nödvändigheten av kommunistpartiets totala kontroll över landets historia.

En av Xi Jinpings första offentliga framträdande som Kinas ledare var att ta med sig politbyråns ständiga utskott till nationalmuseets nya utställning ”Vägen till återfödelse”. Han har konstant varnat för så kallad historisk nihilism, drivit genom lagar som ger fängelse för att förolämpa kommunistpartiets martyrer och antog 2021 den tredje officiella historie­resolutionen i partiets 100-åriga historia.

Tanken är att hindra befolkningen från att ifrågasätta partiets mörka historia genom att se till att man inte alls kan lära sig något om förtrycket. Detta skedde redan under Mao Zedongs tid genom rått våld; idag har Xi Jinping dessutom hjälp av en högteknologisk övervakningsapparat.

Utifrån kan det verka som att kommunistpartiet med sina enorma resurser har lyckats rätta in hela samhället i ledet. Men enligt författaren Ian Johnson finns det fortfarande ”tusentals” filmmakare, författare, journalister och allehanda konstnärer i Kina som har ambitionen att dokumentera de delar av historien som partiet­ gör allt för att kontrollera. Med boken Sparks är hans ambition att uppmärksamma dessa ”underjordiska historiker” eller ”kontrahistoriker”.

Lägret Jiabiangou visar hur detta är en rörelse med kopplingar mellan generationer. Författaren Yang Xianhui hörde talas om lidandet där då han själv arbetade på ett kollektivt jordbruk i området. Han intervjuade sedan överlevande och anhöriga för en bok som publicerades i början av 2000-talet. Efter detta gjorde filmmakarna Wang Bing och Ai Xiaoming separata filmer om saken.

Ett ännu tydligare exempel utgörs av bokens titel, tagen från ett magasin som en grupp universitetsstudenter grundade under den ovannämnda svältkrisen. De hade själva satts i tvångsarbete, men var lojala kommunister, fasta i sin tro att om svälten som de nu såg breda ut sig över landsbygden bara kom till centralregeringens vetskap så skulle problemen genast åtgärdas.

Deras publikation fick namnet Gnistan, med inspiration från Mao Zedongs citat om att en gnista är nog för att starta en präriebrand. Den publicerades endast i två upplagor – innan studenterna bakom den arresterades, misshandlades och dömdes till långa fängelsestraff under fruktansvärda omständigheter. När den ideologiska frenesin skruvades upp ännu ett snäpp under kultur­revolutionen avrättades ett par av dem som kontrarevolutionärer.

Gnistan hade sannolikt varit helt bortglömd idag om det inte vore för att en av medgrundarna nedtecknade de budskap som en av de avrättade, Lin Zhao, mellan tortyrsessionerna skrev på cellväggarna i sitt eget blod. Detta ledde till att Hu Jie – tidigare militär, nu prisbelönt filmmakare – producerade dokumentärerna Sökandet av Lin Zhaos själ och Gnistan, baserade på intervjuer med personer som kände henne, vilket i sin tur fick journalisten Jiang Xue att skriva flera artiklar om Gnistan.

Johnson menar att uppmärksamheten kring denna kortlivade publikation ”visade att sökandet efter ett friare, mer humant Kina inte var någonting nytt. Det var något som det kinesiska folket hade kämpat för sedan kommunistpartiet tog över”.

Förvisso är styrkeförhållandena mellan dessa underjordiska historiker och staten extremt ojämna. Som Johnson framhåller, präglas böcker, museer, filmer och turistmål under Xi Jinpings styre starkt av ”kommunistpartiets myter”. Idag finns det 36 000 minnesplatser som uppmärksammar den kommunistiska revolutionen. Bara i den gamla maoistiska basen Yan’an finns 30 museer och 445 minnesmärken som en del av den ”röda turism” genom vilken landets myndigheter kombinerar inrikes nöjesresande och patriotisk utbildning.

Samtidigt är lejonparten av kontra­historikernas arbete censurerat i Kina. Den som utmanar partiets version av sanningen har alltid riskerat fängelse eller värre – Johnson menar att Kinas regim satsar ännu mer på att tysta dissidenter nu när den ekonomiska tillväxten stagnerar. Detta samtidigt som ny teknik gör det svårare att gå under radarn.

Men ny teknik kommer även kontrahistorikerna till nytta. USB-minnen, mejl och VPN gör att deras arbeten kan spridas i en omfattning som aldrig var möjligt med Gnistan, som skrevs för hand och bara lästes av ett fåtal personer. Även dessa äldre verk som tidigare inte nådde någon större publik kan nu sparas för alltid; det är enkelt att bränna böcker men svårt att radera internet.

Förvisso är dokumentärfilmer av Hu Jie och Ai Xiaoming inte tillåtna i Kina, samtidigt som Jiang Xue och andra journalister har lämnat landet. Men poängen är att dessa verk kan överföras mellan generationer, och bevaras för en framtid då det är möjligt att diskutera Kinas hi­storia. Johnson jämför därför dessa underjordiska historiker med organisationen Memorial som under Sovjetunionens slutskede försökte bevara de delar av historien som Moskva ville sopa under mattan – låt vara att Kinas kommunistparti inte (ännu) är under upplösning.

Många är medvetna om att de tvingas spela det långa spelet. I ett särskilt starkt avsnitt av boken reser Johnson runt i provinsen Hunan tillsammans Tan Hecheng, som lämnade sitt jobb vid Kinas statliga medier för att istället spendera årtionden med att utreda och kartlägga en massaker i ett fattigt bergsområde under kultur­revolutionen, där 9 000 oskyldiga männi­skor fick sätta livet till.

Området saknade vägar, men partiet skickade ut fanatiska kadrer som vandrade i dagar till fots för att piska upp hat mot så kallade klassfiender. Att någon i släkten hade arbetat som trafikpolis för den gamla regeringen räckte för att ta kål på hela familjen, inklusive spädbarn. Gamla och unga dränktes, kvävdes, sprängdes sönder eller slogs ihjäl med olika jordbruksredskap. Lik som dumpades i floden blev ett problem först då de på grund av sitt stora antal blockerade en damm nedströms.

Ett par och deras tre barn marscherades plötsligt iväg en natt för att dömas till döden av en ”folkdomstol”. De misshandlades och kastades i en djup grop fylld med andra lik men överlevde fallet. Efter två veckor räddades kvinnan, som sett sin man och tre barn sakta tyna bort omgivna av döda kroppar. Hon låstes sedan på nytt in i en svinstia för att svälta ihjäl, och klarade sig tack vare de sötpotatisar som någon kastade in i hemlighet.

Tan Hecheng tar med Johnson att träffa kvinnan, som nu är över 80 år gammal med ny familj som förbjuder henne att tala om saken. Men då hon är ensam hemma berättar hon att det aldrig har gått en dag utan att hon tänker på de tre kära barnen hon en gång hade.

Detta är i sig ett intressant inlägg i frågan om minne i dagens Kina. Louisa Lim menade i sin bok The People’s Republic of Amnesia (2014) att många kineser ”har lärt sig att glömma bort” enstaka händelser som massakern vid Himmelska fridens torg eller hela perioder som kulturrevolutionen, då de ständigt med piska och morot uppmanats att glömma och gå vidare. Tania Branigan visade i Red Memory (2023) hur folk pratar om minnen bara om någon envist frågar.

Frank Dikötter, som har skrivit flera böcker om Mao Zedongs politiska kampanjer, noterade att människor som upplevt dessa grymheter inte gärna pratar om dem med sina barn på grund av skam, men ofta ”hoppar över en generation” och pratar med sina barnbarn om saken.

Tan Hecheng har dokumenterat massakern i Hubei i boken The Killing Wind (2017) som givetvis är förbjuden i Kina. Boken känns i sig inte som någon personlig seger, men Tang hoppas däremot att berättelsen ”kan bli en seger för Kina” längre fram, när öppen debatt om partiets misstag tillåts.

Filmmakaren Hu Jie hänvisar till Lin Zhao och alla dem som tidigare inte tvekade att dö för sin sak i tysthet, och vilket svek det vore om dagens generation inte lyckades hålla deras minnen vid liv. Journalisten Jiang Xue framhåller å sin sida en önskan om att ”vara en normal person i ett onormalt samhälle”, som kan ”säga sanningar och uttrycka mitt hjärtas mening”.

Dessa motiv är i sig inte nya, utan tillhör en tusenårig tradition i Kina som i Sparks beskrivs som Jianghu. Uttrycket betyder ”floder och sjöar”, med hänvisning till de svårkontrollerade områden dit personer som inte ville underställa sig centralmakten tog sin tillflykt. De utvecklade med tiden sina egna lagar, grundade i ett slags moralisk hederskodex. Personlighetsdrag som envishet och vägran att låta sig styras går nu igen i dessa historiker, som i boken även tar med Johnson till historiska Jianghu-områden där munkar och eremiter än idag är bosatta. Kommunistpartiet kämpar därför enligt honom inte bara mot en lös samling människor i periferin utan mot traditionella kinesiska värderingar som lojalitet, frihet och moral.

Bland de underjordiska historikerna finns även drivkrafter att förändra. Wu Di grundade 2008 det digitala magasinet Minne, som utforskar Kinas mörka historia med fokus på frågan om ansvar. 2013 fick man en kvinna att publicera en ursäkt för sin ledande roll i att som högstadieelev tortera skolans vicerektor till döds under kulturrevolutionen.

Wu hade hoppats att ursäkten skulle bidra till en diskussion om ansvaret för kulturrevolutionens grymheter, på samma vis som i Tyskland efter andra världskriget. Men istället censurerade och blockerade myndigheterna spridningen av artikeln online och gjorde det omöjligt för magasinet att fortsätta sin verksamhet i Kina.

Flera av de tiotals karaktärer vi möter i Sparks sitter idag i husarrest eller förbjuds lämna landet. Johnson beskriver nutiden som ”den mörkaste tiden” för kinesiska dissidenter under de årtionden han själv levt i och skrivit om landet; titeln är därför även en hyllning till hur dessa individer fortfarande utgör gnistor i mörkret.

Efter att ha kommit över nervositeten att ens kontakta sin gamla vän Wu Di, fick Johnson ett anonymt svar som gav vid handen att Minne idag redigeras från utlandet och begränsar sig till en liten upplaga som för tillfället inte heller skriver om de allra känsligaste frågorna. På så sätt har magasinet – i motsats till flera andra liknande – faktiskt kunnat överleva.

Trots detta lyckas Johnson se på situa­tionen positivt, utan att vara naiv. Han upplever självständiga skildringar och omfattande protester under covid-19 som bevis för fortsatt motstånd mot regimens historieskrivning. Detsamma gäller protester i bland annat Hongkong, Tibet och inre Mongoliet, de höga personliga insatserna till trots.

Allt detta tar Johnson till intäkt för att självständiga tankar fortfarande lever och frodas i Kina, och som positiva tecken inför en ”kommande strid” när staten nu utökar repressionen mot dessa röster. Detta är en strid som Johnson menar att många underjordiska historiker är övertygade om att de kommer vinna – inte inom en snar framtid, inte individuellt, men på något vis så småningom.

Mot slutet av boken framhålls hur omvärlden misslyckas med att ge Kinas historiker den uppmärksamhet de förtjänar. Hu Jie blir inte inbjuden till några filmfestivaler, Jiang Xue får inga internationella journalistpriser och Tan Hecheng bjuds inte in till utländska universitet för att undervisa i hur man bäst utför grävande journalistik i Kina.

Det finns en rad anledningar till detta. Stilen på dokumentärfilmerna är mer journalistisk än estetisk, vilket många filmfestivaler idag prioriterar. Då arbetet sker i hemlighet och publiceras vid olika tider på olika plattformar, är det även svårt att veta när en film egentligen släpps. Dessutom är många filmfestivaler, universitet och organisationer beroende av kinesiska pengar.

Språket utgör ett annat hinder. Många av de kinesiska kontrahistorikerna pratar inte engelska, och inte heller är majoriteten av deras arbeten översatta till engelska. Hongkong har gått förlorat som hubb för detta slags material, och i Taiwan minskar intresset för kinesisk historia i takt med att landets invånare formar sin egen historia.

Till syvende och sist är dessa modiga underjordiska historikers arbete menat för Kina. Men fram till att spridning i hemlandet är möjlig, finns det mycket som omvärlden kan göra för att stötta denna rörelse och därmed underminera kommunistpartiets maktmonopol utan att en behöva konfrontera regimen.

Det räcker att helt enkelt ta del av filmer från Hu Jie och Ai Xiaoming som man enkelt kan hitta på Youtube. Publikationen Minne, liksom böcker och andra verk som nämns i Sparks finns att läsa eller beställa online. Johnson understryker vikten av att vi alla engagerar oss med dagens generation av kontra­hi­storiker, och bifogar därför även en gedigen sammanfattning av dessa källor i sin viktiga bok.

BOK:

SPARKS: CHINA’S UNDERGROUND HISTORIANS AND THEIR BATTLE FOR THE FUTURE

IAN JOHNSON (Oxford University Press 2023)