Heliga stolen är en unik aktör i internationella frågor på mer än ett sätt. Ett rättssubjekt jämbördigt med stater, ackrediterad till de flesta stater i världen, med ett lika stort antal ambassader ackrediterade till Heliga stolen i Rom, är det en statsliknande enhet men inte en stat i den normala betydelsen. Denna aktör är unik eftersom dess historia är unik; påvens och katolska kyrkans säte, under århundraden både det andliga och världsliga maktcentrumet i Europa.

Nuförtiden är dess makt rent andlig, men dess mandat är inte mindre imponerande för det; kyrkan som Kristus grundade med Petrus som den förste påven fortsätter sin mission. För de troende berättar kyrkan sanningen om människan och hennes frälsning; för dem som inte tror spelar påven och hans utrikesrepresentation en viktig roll i den internationella politiken som ett moraliskt rättesnöre för den pragmatiska maktpolitiken. För dem som inte alls samtycker med vad påven säger på den internationella arenan är hans bidrag icke desto mindre ett tydligt moraliskt sådant i en värld där den sortens röster är ovanliga.

Kyrkans och påvens mandat är till sin själva natur ytterst kontroversiell. För det första hävdar man att det finns en moralisk sanning om människolivet och den mänskliga etiken, som i sin i tur skall visa vägen för politiken. För det andra hävdar man att den fulla sanningen om människan som person går att finna i Kristi mysterium, och bara där. För icke-troende dårskap; och en orsak till bestörtning i en tidsålder som ifrågasätter själva begreppen sanning och mänsklig natur. Aldrig har väl politiken tyckts ha en mindre säker moralisk ställning än idag. Och slutligen, påven och hans styre är inte demokratiskt valda. Hur kan denna enhet som kallas Heliga stolen vara en international aktör med betydande inflytande i vår tid?

Fred är för katoliker inte bara frånvaro av krig – på samma sätt som det knappast kan vara för någon – utan det är den rättvisa freden; en fred som genomsyrar ett helt samhälle, byggd på en rättvis fördelning av varor, ett rättvist samhällsliv där mänskliga rättigheter respekteras och en rättsskipning som kan avslöja sanningen om grymheter som inträffat. Grunden för påvens gärningar och uttalanden i internationella frågor är alltid moraliska och etiska överväganden av vad som är rätt och i överensstämmelse med den mänskliga värdigheten

Heliga stolen var en international aktör före det att staterna i det westfaliska systemet bildades, då den var katolska kyrkans säte och påvens regering. Den berömda romerska kurian betyder helt enkelt hov – påvens hov. Idag finns det nio departement i denna regering, kallade dikasterier, och elva påvliga råd, som består av experter – präster och lekmän – från hela världen. Statssekretariatet är kärnan i kurian och delas in i två sektioner; en av dem är ”sektionen för förbindelser med stater” – vilken motsvarar ett UD. Heliga stolens diplomatiska akademi, som vanligtvis helt enkelt kal­las L’Accademia, anses som den mest framstående skolan i världen för diplomater. Dit ansöker man inte, man kallas att gå med. Det är ett välkänt faktum bland yrkesdiplomater att Heliga stolen kanske har de bästa utövarna i detta uråldriga hantverk, vilket inte är förvånande med tanke på denna institutions långa historia. Stora delar av den moderna diplomatin utvecklades av just dessa diplomater för flera hundra år sedan.

Det råder vanligtvis stor förvirring angående begreppen Vatikanen och Heliga stolen. Vatikanen syftar på det fysiska ­­territoriet – 1 045 meter långt, 850 meter brett – där Heliga stolen är belägen i Rom, resultatet av Lateranpakten från 1929 med den italienska staten. Vatikanstadsstaten har bara runt 500 invånare och är alltså inte mycket till aktör i internationella frågor. Vid en FN-konferens 1994 talade den före detta norska statsministern Gro Harlem Brundtland om ”staten utan naturliga invånare”. Heliga stolens vedersakare talar därför vanligen om Vatikanen i stället för Heliga stolen och gör gällande att en liten markplätt med bara 500 invånare inte borde ha någon roll i den internationella politiken. Det är dock inte Vatikanen som är den internationella aktör som erkänns av de flesta staterna i världen som deras jämlike, utan Heliga stolen.

Heliga stolen – ”Saint-Siège”, ”Santa Sede” – är den katolska kyrkans regering, den är erkänd som rättssubjekt i internationell lagstiftning. Det är alltså Heliga stolen som mottar och sänder ut ambassadörer, inte Vatikanen. Den representerar runt 1,2 miljarder katoliker världen över, och är som sådan den enda återstående aktören som inte representerar ett territorium, utan en reli­gion. Den funktionella representationen i den internationella politiken försvann givetvis med det westfaliska statssystemet, kodifierat i fredsbestämmelserna från Westfalen 1648 som stipulerade att suveränitet är förbundet med territorium. Heliga stolen står för fortsättningen av den funktionella representationen, den korsar alla territorialgränser i sin roll som det enda ombudet för katoliker och för ”alla människor av god vilja”.

Det är förståeligt att en sådan aktör blir både missförstådd och avfärdad i en värld där inte bara territorialstater dominerar fullständigt, utan där religiösa och andliga värderingar verkar förlora inflytande. Heliga stolen är dock långtifrån marginaliserad; tvärtom har vi väl sällan sett så mycket medial­ uppmärksamhet för en påve och ett så stort intresse för hans uttalanden. Det finns alltså en förtjusande paradox i det faktum att å ena sidan verkar Heliga stolen och allt den står för föråldrad och irrelevant, men samtidigt finns det ett enormt intresse för en aktör i centrum för den internationella politiken som talar om mänsklig värdighet och människans villkor som någonting av väsentlig betydelse i politiken. Franciskus är, precis som sina företrädare, en viktig världsledare.

Om man letar efter ”nationella intressen” av traditionell sort hittar man inga. Heliga stolen har ingen ekonomisk eller militär kapacitet, inga egenintressen, trots att den har synpunkter på båda dessa sakfrågor. Men den har inga exportintressen som måste främjas eller militära allianser som måste bevaras. På så sätt är Heliga stolen unik, eftersom den inte behöver ge akt på de sedvanliga konsekvenserna för kontroversiella ställningstaganden. Det finns naturligtvis gott om både stora och små makter som försöker ut­öva påverkan på Heliga stolen och starka påtryckningar är inte ovanliga. Men det intressanta faktumet är att man inte behöver ge efter för påtryckningar. Konsekvenserna av att inte ge efter är inte ödesdigra. Det kan förekomma angrepp i medierna, kritik och marginaliseringsförsök, men det finns ingen annan aktör som har någon makt över Heliga stolen.

Heliga stolens intressen skiljer sig från de konventionella nationella intressen som en stat har som i första hand måste ta vara på sina militära och ekonomiska intressen innan den kan övergå till mer vardagliga utmaningar och värdefrågor. Heliga stolens ­maktmedel skiljer sig också från vanliga staters; ingen militär eller ekonomisk makt överhuvudtaget, endast moralisk auktoritet. Stalins berömda fråga ”Hur många divisioner har påven?” hade en tydligt nedlåtande ton, men det visade sig att Stalin hade fel då, och han skulle ha haft ännu mer fel idag. Johannes Paulus II hade exempelvis ansenlig realpolitisk makt, så till den grad att den sovjetiska politbyrån planerade ett attentat mot honom under det första året av hans ämbetstid, något som Michail Gorbatjov senare bekräftade. Ett hemligstämplat dokument från det sovjetiska kommunistpartiets centralkommitté, daterat den 13 november 1979, beordrade KGB att överväga ”avgörande åtgärder”, enligt hans levnadstecknare George Weigel.

En påves uttalanden tas naturligtvis emot på olika sätt av katoliker och icke-katoliker. Ur ett politiskt perspektiv är det dock icke-katolikerna som är intressantast. Medan Heliga stolen och påven agerar utifrån sitt bestämda mandat och raison d’être, alltså kristendomen, är deras politiska uttalanden och handlingar avsedda för alla människor av ”god vilja”, oberoende av tro. Många kommer givetvis att bestrida de kristnas övertygelse att det inte råder någon motsättning mellan kristen etik och de moraliska principer som borde vägleda den internationella politiken, men detta är en oviktig fråga så långe som dessa principer godtas.

Min poäng är helt enkelt att påven talar till alla, oberoende av tro, och att hans argument måste bedömas objektivt. Den hävd som kallas ”naturrätt” säger helt enkelt att vi alla för det mesta kan särskilja mellan vad som är rätt och fel, och att man inte behöver vara kristen för att kunna göra det. De etiska principer som styr Heliga stolens och påvens politiska arbete, sammanfattade nedan, är just sådana naturrättsprinciper.

Heliga stolen och påven arbetar enligt en annan logik än den intressebaserade, och har andra mål. Dessa härstammar naturligtvis från kristendomen; från kyrkans mandat. Sett ur sekulär synvinkel har man här att göra med en aktör – påven och hans regering,

Heliga stolen – som agerar utifrån ett mandat som de hävdar kommer från Kristus själv, och som rymmer sanningen om männi­skan, om vad det innebär att vara människa, om människans rättigheter och plikter; och uttryckligen, om förhållandet mellan männi­skan och staten. Människans förhållande till Gud är teologins område, medan människans förhållande till samhället och staten tillhör området som tekniskt sett är känt som kyrkans ”sociallära”.

Den innebär en tillämpning av den kristna etiken på politiska realiteter, utvecklad under de senaste hundra åren eller så i ett antal påvliga skrifter, kända som encyklika. Socialläran bildar grunden för de ställningstaganden som Heliga stolen gör ifråga om olika internationella problem och den är i högsta grad praktisk, även om den är rik på djupa analyser. Det är Påvliga rådet för rättvisa och fred i Vatikanen och Samhällsvetenskapliga akademin, där jag är medlem, som har i uppdrag att arbeta med socialläran, på att utveckla den och tillämpa den på nya områden.

Socialläran har på sätt och vis alltid funnits, som de sociala och politiska konsekvenserna av kristendomen. ”Företrädesrätten för de fattiga”, till exempel, ett uttalande om Heliga stolens politiska engagemang, går tillbaka till Kristus själv; född fattig valde han sina lärjungar bland de fattiga och gjorde uttalanden som påminde dem om att de fattiga alltid kommer att finnas bland dem, behöva deras omsorg. Bergspredikan är inte lätt att bortse från.

Socialläran hänvisar till den samling påvliga encyklikor som kom som svar på den viktigaste politiska frågan på 1800- och 1900-talen, som inleddes med debatten om arbetarnas rättigheter på 1880-talet. Det är varken möjligt eller nödvändigt att göra en fullständig översikt över socialläran här; det räcker med att säga att människans värdighet – människan som ett material men också primärt en andlig varelse – står i centrum för principerna. De härstammar alla från denna värdighet och kräver att personen är fri från inblandning och förtryck från staten, att han är fri att bilda familj, vilket är det grundläggande element i samhället och den plats där människor lär sig att älska och blir älskade för den de är.

Staten har skyldigheter gentemot medborgaren, och bland dessa återfinns den mycket starka tonvikten på skyldigheten att tillhandahålla arbete och sociala förmåner om det inte finns något arbete. Staten skall agera för att stödja sina medborgare när de behöver det, men inte lägga sig i deras liv eller deras familjer, kyrkor eller andra ”naturliga” förbindelser – detta kallas subsidiaritetsprincipen. Den sortens välfärdsstat som man föreställer sig är inte ett socialistiskt mönstersamhälle. Subsidiaritetsprincipen skall dock balanseras mot solidaritetsprincipen, som innebär en radikal solidaritet med de fattiga och tredje världen.

Att använda de mänskliga rättigheterna har blivit ett viktigt inslag i det sätt på vilket Heliga stolen definierar politiska grundtankar, och deklarationen om de mänskliga rättigheterna från 1948 sammanfattar de viktigaste punkterna i socialläran; rätten till liv, till frihet, till personlig säkerhet, till att bilda familj och uppfostra sina barn, till religiös frihet, till arbete, till en rättvis lön som man kan försörja en familj på, till att bilda fackföreningar, till att vara politiskt aktiv och till att välja sitt styrelseskick; till rättssäkerhet och rättvisa rättegångar och så vidare.

Heliga stolen har i själva verket blivit en viktig främjare av mänskliga rättigheter – vilket också är logiskt med tanke på att den mänskliga naturen är den samma överallt, precis som den mänskliga värdigheten. De mänskliga rättigheterna i sig är alltså opolitiska, förpolitiska och oföränderliga – universella, oberoende av gränser och makter.

Ändå antogs de mänskliga rättigheterna av kyrkan 1963. När den nyligen helgonförklarade Johannes XXIII:s berömda encyklika Pacem in terris publicerades det året var det internationella läget mycket allvarligt; Kubakrisen, som nästan hade fört världen till kärnvapenkrig, hade just blåst över, kalla kriget var som kallast och på grund av kärnvapnen såg det ut som att ett eventuellt krig mellan stater skulle leda till jordens undergång.

Denna viktiga encyklika är ett bra exempel på vad socialläran innebär. Den definierar fred som det perfekta metafysiska tillståndet för människan, det vill säga när alla mänskliga rättigheter har blivit infriade men också när det råder rätt sorts förhållande mellan människan och hennes skapare. I det inledande stycket läser vi: ”Fred på jorden … kan aldrig etableras, aldrig garanteras, på något annat sätt än genom en omsorgsfull efterlevnad av den gudomligt etablerade ordningen” (stycke 1). ”Ordning i universum”, skapat av Gud, leder till möjligheten till ordning inom människan eftersom Guds avbild finns i människan, och således till ordning i samhället. Denna ordning kan man dock lära känna genom naturlagen och förnuftet, ”som finns inskrivet i människans hjärta”.

”Ordningen som borde råda bland människor” förutsätter att man erkänner en grundläggande princip: ”att varje enskild männi­ska verkligen är en person. Hon har en natur som är utrustad med intelligens och fri vilja. Som sådan har hon rättigheter och förpliktelser, som tillsammans följer som en direkt konsekvens av hennes natur. Dessa rättigheter och förpliktelser är universella och okränkbara, och följaktligen fullständigt omistliga” (stycke 9).

Rättighetsprincipen härstammar från människans natur, som är rationell och moralisk. Detta är den klassiska läran om naturlagen, tillämpad på den moderna föreställningen om mänskliga rättigheter. Människan kan diskutera etik när hennes samvete är rätt ordnat. Följaktligen ser vi att begreppet ordning är en nödvändig förutsättning för begreppet mänskliga rättigheter. Rättigheterna är inte skapade av människan, utan naturliga, men det naturliga är skapat av Gud.

Ett rättvist samhälle måste grundas på en sann ordning, det vill säga den naturliga ordningen i människan, inte bara på sanningen, utan också på rättvisa, människokärlek och frihet. ”Det finns inget mänskligt i ett samhälle som svetsas samman av tvång” (stycke 34). Följaktligen kan stabiliteten i en diktatur aldrig karakteriseras som fred, det kan inte heller stabilitet i en värld som utgörs av stater som inte respekterar mänskliga fri- och rättigheter.

Rättvisa fordrar förverkligande av både rättigheter och förpliktelser, och eftersom människan är rationell (etiskt förmögen) och social, bör dessa samarbeta så att de kan hjälpa varandra. Detta är verkligen lättare sagt än gjort:

”Det mänskliga samhället kräver att människor vägleds av rättvisa, respekterar andras rättigheter och gör sin plikt. Det kräver, också, att de är besjälade av en sådan kärlek att de kommer att känna andras behov som sina egna, och förmå dem att dela med sig av sina ägodelar med andra … vi måste se på det mänskliga samhället som i första hand en andlig verklighet …” (stycke 35, 36; min kursivering).

Påven är inte en ”vanlig” utrikespolitisk makthavare. Han är präst, inte politiker, trots alla politiska slutsatser i evangelium. Med Kristus som förebild går påven inte in i den sekulära härskarens roll utan håller sig till budskapet som går att utläsa i evangelium. Påvens ansträngningar att främja mänskliga rättigheter och den rättvisa freden kommer av hans prästerliga ansvar, och Franciskus har valt en mer aktiv roll i denna strävan än någon annan påve före honom. Oaktat påvens och Heliga stolens unika ställning finns det här några allmänna implikationer för teorin om de internationella relationerna; att små aktörer kan spela en stor roll, att offentlig diplomati och mjuk makt kan spela en stor roll och att legitimitet och övertygelse är centrala variabler för att utöva inflytande i den moderna politiken.

Johannes XXIII säger att bara ett samhälle som bygger på sanningen, det vill säga på människans naturliga rättigheter och skyldigheter, är ett riktigt samhälle. I linje med det klassiska politiska tänkandet understryker han, som sagt, att bara ett rättvist samhälle är ett riktigt samhälle: ”Ett mänskligt samhälle som bygger på förhållanden som har med tvång att göra måste anses som omänskligt” (stycke 24, min kursivering) och fortsätter: ”det mänskliga samhället är sammanbundet av frihet, det vill säga … i samklang med värdigheten hos dess medborgare, som accepterar ansvaret för sina handlingar, just för att de till sin natur är rationella varelser” (stycke 25). Detta är mycket otvetydiga och starka ord: repressiva regimer är illegitima. När Pacem in terris skrevs fanns det många sådana stater, precis som idag – på den tiden kommunistiska diktaturer, idag diktaturer, teokratier och andra sorters totalitära stater.

När Franciskus tillträdde fortsatte han det starka engagemang i politiken som särskilt Johannes Paulus II hade utvecklat. Franciskus – den förste icke-europeiska påven, liksom den förste jesuiten – är särskilt engagerad i sociala frågor om ekonomiska orättvisor och en stark kritiker av den moderna kapitalismen i den mån att pengar blir målet och inte medlet.

Populärt

Amnesty har blivit en aktivistklubb

Den tidigare så ansedda människorätts­orga­­­nisa­tionen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.

Bengt G Nilsson Samhälle 2025 2

Han fortsätter alltså traditionen av intresse för socialläran i radikal mening. Han har också sett till att Heliga stolen på nytt fått en roll inom diplomatin i Mellanöstern under sitt besök där 2014. Det är för tidigt att säga om Franciskus kommer att bli en ”resande påve” som Johannes Paulus II, men han är helt klart mycket aktiv på den internationella scenen och gör saker efter eget huvud. Dessutom är han något så politiskt inkorrekt som en påve som är populär i medierna.

Heliga stolens roll är mycket viktig i internationella frågor, men diplomati är inte dess huvuduppgift, utan snarare en verksamhet som är ett resultat av dess mandat som Kristi ställföreträdare på jorden. Allt den gör i diplomatins värld vilar på denna grund.

Följaktligen mäts inte kyrkans ”framsteg” i materiella termer, och den förblir ett ”motsägelsens tecken” i världen. Dess sekulära diplomati, grundad på naturlagen, är tillgänglig för alla människor med ”god vilja” och riktad till alla människor, men antagandet att naturlagen är någonting vi alla kan resonera om och känna till är beroende av att våra samveten är rätt ordnade.

Den gudomliga ordningen står över den naturliga ordningen. Härav behovet att åtminstone acceptera en aristotelisk syn på människan som den sanna – att vi föds med etiskt förnuft och således är etiska varelser.

Kyrkans framtid kommer att bero på mycket mer än Heliga stolens roll i den internationella diplomatin, men tack vare dess unika diplomatiska status är katolska kyrkan den enda aktören bland religionerna som har en globalt institutionaliserad roll och också ett ”högkvarter” i form av en liten stadsstat. Den kan sålunda undvika att bli utsatt för påtryckningar och den har en struktur i vilken den bevarar och utvecklar sin lära.

Den var en global kraft innan globaliseringen uppfanns, en tillgång som kan visa sig vara mycket viktig i framtiden.

Janne Haaland Matlary är professor i statsvetenskap vid Oslo universitet.

Översättning: Martin Peterson