Det var illa på femtiotalet; det är värre nu. Så kanske man kan sammanfatta en nyläsning av Richard Hoggarts klassiska studie The Uses of Literacy, först publicerad 1957 i Storbritannien. Hoggart blandar där minnen av sin uppväxt i arbetarklasskvarteren i Leeds med en fullskalig attack på de framväxande massmedierna och deras negativa effekter på befolkningen. Boken väckte stor uppmärksamhet när den kom och hjälpte till att lägga grunden för det sociologiska forskningsfält som kallas cultural studies. Hoggart vände sig mot den ”massunderhållning” som hade ersatt arbetarklassens distinkta kulturtradition. Trots att boken är en produkt av sin tid förmår den fortfarande avtäcka mycket av den krasshet som vilar över samtidens massmediala uttryck.

En av de mest uppfriskande sakerna med Hoggart, som knappast vore möjlig för en akademiker att göra nu, är hans vilja att tala i moraliska termer. Rätt och fel är inte subjektiva, relativa kategorier. För somliga moderna läsare gör det kanske The Uses of Literacy föråldrad och lite pinsam, men är det inte delvis i uppluckrandet av sociala, moraliska normer som gjort massmedierna så hänsynslösa och debattklimatet så upptrissat? Vi har förlorat begrepp som anständighet, socialt patos, integritet. ”Äkta tolerans”, menar Hoggart, ”är resultatet av styrka, tro, en känsla för sanningens svårighet, och respekt för andra”. Men ”den nya toleransen” är ”svag och ovillig” och kännetecknas av ”rädsla och förtrytelse gentemot utmaningar”. Den nya, falska friheten leder till ”en förlamning av den moraliska viljan”.

Svensken vill helst slippa obehag och konflikt. Det tillhör närmast nationalkaraktären. I grunden är det förstås positivt att vara lyhörd inför andra, att rent av vara snäll, att söka förståelse och konfliktlösning. Men så fungerar det inte nödvändigtvis idag. Bakom den verkliga toleransen finns alltså styrka och övertygelse – inte en rädsla för att bli utesluten ur gruppen. Vi lever idag med en påtvingad frigjordhet, ett ivrigt kampanjande om sexualpraktik som i kraft av sin aggressivitet snart blir normativ (jag tittar på er, RFSU). Sexualiteten är ett slags kanariefågel i gruvan; när den har blivit genomexploaterad och dagligen trycks upp i ansiktet på oss medelst suggestiv reklam, obscena skämt, pornografi förklädd till skönlitteratur (Femtio nyanser av grått), eller som tv-underhållning, då håller själva respekten för människan på att gå under. Mänskliga relationer är handelsvaror: tänk till exempel på tv-serien Gift vid första ögonkastet, ett etiskt haveri som av oförklarlig anledning sänds i statlig television.

I Storbritannien tjänar produktionsbolagen stora pengar på reality-tv som exploaterar arbetarklassen. Populära serier är till exempel My Big Fat Gypsy Wedding, om resandefolkets storslagna bröllop, födelsedagsfester och generella livsstil, och såpan The Only Way is Essex – ett slags Jersey Shore för grevskapet nordost om London, känt för sina så kallade Essex girls, en elak kvinnlig stereotyp. En Essexflicka är blonderad, ointelligent, outbildad, utseendefixerad och promiskuös, och gör sig därmed utmärkt på tv. I Sverige finns serier som Ullared, om anställda på det berömda varuhuset Gekås, och Outsiders, där man gottar sig åt människor som på ett eller annat spektakulärt sätt sticker ut från mängden. Men det ska sägas att de här tv-programmen främst är ett symtom på ett mycket mer djupt rotat problem med metastaser som söker sig långt ut i samhällskroppen.

Hoggart skriver till exempel om den ackumulerade effekten av ”misstanken om att, trots allt ’prat om demokrati’ ”, så ”räknas inte ’vanliga människor’ ”. Däri finner populismen sin näring. Våra dagstidningar säger sig kämpa mot populistiska tendenser, men säljer naturligtvis lösnummer på dem. Se där en obehaglig symbios som är oerhört svår för bägge parter att trassla sig ur. Hur många klick genererar inte ännu en krönika om Trump, Le Pen, Sverigedemokraterna, eller för den delen kappvändarpartiet Miljöpartiet?

Ett annat problem Hoggart identifierar är den aggressivt positiva framåtandan. Kanske var den större på femtiotalet än den är idag, men fortfarande kan tanken skönjas att ”nytt alltid är bättre”, att de gamla vägarna är sämre bara för att de är gamla, att det förflutna ständigt måste kullkastas i en lyckad modern stat. Han citerar Alexis de Tocqueville: ”Demokratiska nationer bryr sig inte mycket om vad som har varit, men de hemsöks av visioner av vad som ska komma.” Man måste hela tiden ”leva i nuet”, men det går förstås bara så länge ett nytt nu är på väg – Hoggart exemplifierar med vardagens teknologiska njutningar såsom nya tv-apparater eller andra former av underhållning. Han menar att denna typ av ”masshedonism” och hysterisk konsumtion är möjlig för att många saknar en känsla av det förflutna, delvis ett resultat av bristande utbildning.

The Uses of Literacy skrevs på tröskeln till det moderna samhället och dess massunderhållningskultur. Det skulle gå att skriva kilometerlångt om de nästan profetiska utsagorna om vad som höll på att ske med världen då. Jag nöjer mig med att sluta här, med att konstatera att den storm som är över oss nu har varit på väg länge, länge.