För några år sedan gjorde en god vän i Paris en undersökning bland sina kolleger om hur de definierade uttrycket ”om en stund ”. Detta visade sig vara mycket elastiskt och svaren varierade subjektivt mellan ”inom den närmaste timmen”, ”före arbetsdagens slut”, till ”dagen därpå”. Det senare alternativet verkar styra franska politiska prioriteringar. Ja, vi ska sänka skatter och pålagor. Snart, men inte nu. Ja, företagsamhet ska uppmuntras. I USA kanske, eller i Tyskland. Men inte här och i alla fall inte nu. Om en stund, kanske.

Är Gud fransman? Eller globaliseringsanhängare? När Emmanuel Macron valdes till president i maj 2017 fanns det vissa förhoppningar om att gamla strukturer i politiken äntligen skulle brytas ned till förmån för luft och ljus från det civila samhället.

Analysen av Frankrikes problem och ställning som Europas sjukling är väl etablerad och genomtröskad. Men trots radikal förnyelse av parlament, ministrar och även i viss mån av agenda, saknas den riktiga dynamik som Emmanuel Macrons presidentskap tycktes utlova. Mathieu Laine, vän och nära rådgivare till Macron, talade så sent som i maj 2017 i The Economist om presidentens ”Thatcher moment”. Här skulle man nu äntligen ta itu med fackföreningarnas järngrepp om offentlig sektor och statliga företag för att få spelrum för nödvändiga ekonomiska reformer, utan att Frankrike förlamas av strejker och kravaller.

Utan att överdriva Macrons förmåga till förändring är det uppenbart att vad Margaret Thatcher åstadkom är sine qua non även i Frankrike, det vill säga att de fackliga organisationerna i den offentliga sektorn (särskilt inom kommunikationer, utbildning och infrastruktur) måste fråntas sina privilegier. Dessa omfattar en finansiering som nästan helt grundar sig på subventioner, utan insyn i bokföringen, i princip straffrihet vid vandalisering i samband med strejkaktioner, samt närmast sovjetiska maktpositioner och kassaskrin som för tankarna till samtida oligarkers förmögenheter.

Situationen kan ledas tillbaka till 1946. För att undvika inbördeskrig och som tack för sin roll i motståndsrörelsen fick kommunistpartiet och dess fackliga arm CGT fri lejd i vissa företag som förstatligades i samma veva, främst EDF/GDF (el- och gasverken) och SNCF (järnvägen). Och där sitter de kvar och motsätter sig varje försök till nyordning. (Några kommuner söder om Paris behärskas också fortfarande av kommunistpartiet. En god vän som var nyanställd i kommunen Villejuif fick kommentaren att hennes jobb ”strängt taget borde ha gått till en ’partikamrat’ ”.)

Men någon mer omfattande reform av detta frälse har inte ägt rum.

I sin kampanjbok Révolution talar Macron om nödvändigheten av att sänka de offentliga utgifterna till 49 procent av BNP, en blygsam anpassning till euroområdets genomsnitt, främst för att förbättra de franska företagens läge gentemot de tyska konkurrenterna. En verklig stärkning av det franska näringslivet skulle dock kräva en kraftig offentlig utgiftsminskning, till 44 procent av BNP (jämfört med 56 procent idag). I år beräknas statsbudgetens utgifter öka med 5 miljarder euro. (Vilket inte hindrar protester: ”nedskärningar” betyder inte att det blir mindre pengar, utan att utgifterna inte ökar lika snabbt som tidigare.)

Någon social nedrustning är det inte tal om heller. Även om Macron utlovade att ta bort 120 000 offentliganställda har Frankrike med hänsyn till befolkningen 3 miljoner fler anställda i offentlig tjänst än Tyskland, Italien eller Nederländerna. (Det är heller inte statens utgifter som skenar, utan regionala och lokala myndigheters. Vid en så kallad reform på 1980-talet överfördes ett antal ansvarsområden till regioner och departement, och därmed skapades ett antal jobb på motsvarande nivå. Men man ”glömde bort” att avskaffa samma jobb på ministerierna i Paris.)

För många år sedan var en kollega till mig inbjuden att frukostera med förre presidenten Valéry Giscard d’Estaing samt den dåvarande rektorn för ENA (École nationale d’administration), där snart sagt alla nu levande toppolitiker har utbildats. Trots att ”VGE” själv tillhört en av de första årgångsklasserna på ENA efter krigsslutet, ville han nu radikalt förändra institutionen. Följande dialog utspann sig:

Eleverna vid ENA bör efter examen arbeta vid sjukkassan och på posten ett år för att få kontakt med verkligheten. Det är där man träffar vanligt folk.

…?? Jaha, men?

Och sen bör de arbeta ute i näringslivet ett tag för att lära sig hur företag fungerar.

Men, monsieur le Président, då kommer de aldrig tillbaka!

Det är precis det jag hoppas på.

I slutet av 1990-talet organiserade jag månatliga konferenser om Frankrikes ekonomiska historia på Sorbonne. Min uppgift var att föreslå talare; min uppdragsgivare arbetade på gamla Commissariat au Plan och kom från École polytechnique. När jag föreslog namn till stundande konferens var hans första reflex att hugga tag i förteckningar över fd elever i olika Grandes Écoles, särskilt ingenjörsutbildade. ”Vem är det? Har han gått École Centrale? École des mines? Ponts et chaussées?” Någon gång kunde jag bekräfta, men oftast var det fel bakgrund. Det prasslade frenetiskt i luren när han bläddrade i sina kataloger. De vars namn inte var upptagna var inte bara i onåd, de existerade inte enligt hans synsätt.

Attityden har fascinerat och skrämt mig; men den kan förklara mycket av den verklighetsbild som fortfarande präglar fransk politik och förvaltning, och därmed bevekelsegrunderna för makthavare och funktionärer, särskilt i negativ bemärkelse.

En professor i statskunskap, påpekade för direktören på Sciences-Po (ytterligare ett slags Grande École) att studenter i Storbritannien och USA ofta underhåller ett rikt föreningsliv, och fick svaret: ”Utmärkt, vi ska tillsätta en kommitté i detta syfte.” Att poängen var den rakt motsatta var inte ens värt att nämna.

Politiken som primus motor har nått vägs ände, men de grundläggande felsluten från åratal av franska femårsplaner dröjer sig kvar. Cirkelns kvadratur är alltså följande: sänka skatterna, slå vakt om de offentliga utgifterna och respektera EU:s underskottsregel på 3 procent. Som Prokrustes bäddar får man ligga, och alltså införa nya skatter när de gamla tagit slut. Och när utsikten att pungslå medborgarna tycks gynnsam utvecklar överheten en förbluffande flexibilitet. En gång är ingen gång: vi avskaffar förmögenhetsskatten och ersätter den med en ”exceptionell avgift” på storföretag. Detta för att ”finansiera” den avskaffade skatten på aktieutdelningar. Och när storföretagen krymper eller försvinner kan vi ju ge oss på dem som är mindre. Small is beautiful.

Med stöd i finansplanen för 2018 uppskattar Ernst & Young att en ny skatt per månad införts sedan Macron valdes i maj 2017. Rättvisan firar nya triumfer, ty vem kunde ana att bland skattefrälset sedan länge gömde sig både pappersindustrins utveckling och prospektering av kolväten och jordvärme? Och längst bort i trädgården döljer sig ett skjul eller en bod. Ve! Sådana skrymslen kallas för ”niches fiscales” och måste nu beskattas. Är dessa krypin tillräckligt yppiga kan de så småningom med fördel klassas som lyxvillor eller sommarresidens.

På World Economic Forum i Davos nyligen uttalade Macron sitt stöd för ett globalt finansiellt system under övervakning av Internationella valutafonden. Vilket verkar logiskt om han begriper lika litet om internationella kapitalmarknader som om fransk ekonomi. Det skulle vara lättare att i Davos läxa upp den indiske premiärministern Narendra Modi om tillväxt och sysselsättning, ifall Frankrikes resultat vore så lysande som presidenten tror. Ett samhällsfördrag av den typ som Macron förespråkar intresserar sannolikt få indier; en modell som skapar och permanentar fattigdom har redan prövats. Att Modi tvärtom hyllade frihandeln och varnade för protektionistiska krafter får väl omvänt skrivas på det postkoloniala inflytandets konto.

Populärt

Amnesty har blivit en aktivistklubb

Den tidigare så ansedda människorätts­orga­­­nisa­tionen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.

Bengt G Nilsson Samhälle 2025 2

På hemmaplan har Macrons rörelse En Marche (EM) visserligen inneburit en frisk fläkt som jagat ut många äldre deputerade från nationalförsamlingen. EM, eller La République en Marche som det politiska partiet heter, har egen majoritet i parlamentet. Men tyngd utan substans räcker inte. Liksom efter Jacques Chiracs seger 1995 är det svårt att hitta en röd tråd i valmanifestet. Och att det civila samhället, kanske tredje ståndets samtida efterträdare, fått en oväntat stark röst innebär samtidigt att en skara glada amatörer ska lära sig lagstiftarens uppdrag. En inte alldeles enkel situation.

På EM:s webbplats kan man följa hur Kontraktet med Nationen ska fullföljas, och vilka förslag i valplattformen som redan blivit ny lag, som är på gång och som planeras. Samt rösta om vilka frågor som bör prioriteras. Detta blir dock lätt en kakofoni av särintressen: I skrivande stund är de mest efterfrågade åtgärderna investeringar i lärlingsplatser, möjlighet att utföra administrativa ärenden online, samt förbud mot pesticider. Metoden påminner om den typ av postmodernt ledarskap som utmynnar i tusentals fokusgrupper och webbenkäter och som socialistpartiets kandidat Ségolène Royal försökte sig på under valkampanjen 2005. Hennes slogan ”Mon programme, c’est vous!” uppfattades mest som en ovilja att formulera ett alternativ och ta ansvar för en tydlig politik.

Det finns en uppenbar risk att den reformiver som faktiskt bar upp Macrons upphöjelse drunknar i en springflod av participativ demokrati, där elitstyre och centralstyrning ögonskenligen minskar, men där den enskildes inflytande över sin tillvaro knappast ökar. Alla ska med, Allah också och Aina, även om Aina har andra planer.

Och här finns en omisskännlig fransk folkhemsk nostalgi för ”Les Trente Glorieuses”(1946–1974): efterkrigstidens tillväxtoptimism, med statliga trygghetsreformer som skydd mot anglosaxisk rovdrift och globalt barbari. Det inledande kapitlet i Macrons bok som avhandlar hans uppväxt i nordliga Picardie påminner starkt om Goscinnys berättelser om Le Petit Nicolas: kärnfamilj, läxor, raggsockor och varm choklad hos mormor.

Som den fransk-brittiska kolumnisten Anne-Elisabeth Moutet noterat har varje europeiskt land en populism av eget märke i dessa tider. Emmanuel Macron har drygt fyra år på sig att bevisa att hans program kan leverera på en gång större svängrum för medborgarna och mer svångrem för skattefinansierade särintressen. Skulle resultatet utebli är risken överhängande för att de extrema populisterna tar över nästa gång.

Bo Bergson är pseudonym för en tjänsteman i EU-kommissionen.