Passkontrollanten på O’Hare-flygplatsen i Chicago undrar: ”Ditt slutliga resmål är Detroit, Michigan. Varför?”

Jag förklarar mitt ärende, han avbryter mig med ett vänligt men bestämt ”Sir, please” och ett leende. ”Det var en retorisk fråga.”

Speramus meliora; resurget cineribus.

Detroits stadsmotto, en förhoppning om att något bättre ska resa sig ur askan likt en Fågel Fenix, var en from önskan efter den stora branden 1805. Hundra år senare hade man rest sig ur askan; bilindustrin förändrade världen och nu stod Michigan i centrum.

Ytterligare hundra år senare – aska igen.

Michigan har upplevt sina toppar och dalar under sina snart tvåhundra år som delstat (då Detroits motto antogs var det fortfarande drygt 20 år kvar innan Michigan skulle bli den 26:e stjärnan på den amerikanska flaggan), något som kanske inte borde förvåna med tanke på hur mångfasetterat området är.

En delstat med den tyngsta och mörkaste av industristäder, men också en jordbrukarbyggd med en förunderligt vacker natur. En naturlig del av The Midwest, men med nära band till Kanada; när rockbandet Journey sjunger om ”a city boy, born and raised in South Detroit” i låten Don’t stop believin’småler folk från Michigan – åker du söderut i gränsstaden Detroit hamnar du i kanadensiska Windsor.

Klassiska arbetarstäder, exklusiva tjänstemannaförorter och några av USA:s mest välkända universitetsstäder samsas i en delstat där demokraten Barack Obama vann överlägset i presidentvalet både 2008 och 2012, men som haft republikaner i guvernörsbostaden under sjutton av de senaste tjugofem åren. Under fotbollssäsongen är delstaten splittrad – antingen bär du gult och blått (The University of Michigan) eller så bär du grönt (Michigan State) – men när NHL-hockeyn går in i slutspelstider kan alla i Michigan slutligen enas om att Detroit Red Wings är världens bästa hockeylag.

Och så har vi bilen.

Den som USA stannar utan och som landets infrastruktur, och en inte oväsentlig del av ekonomin, är byggd kring. Den som gjort Michigan stort, starkt och stolt. Den som inneburit arbete och tillväxt och som gjort att Detroit kan användas som ett samlingsnamn för en hel industri.

Få delstater drabbades hårdare av den globala finanskrisen än Michigan. När bilindustrin, ryggraden i Michigans ekonomi, kollapsade gjorde delstaten detsamma. BNP sjönk kraftigt och arbetslösheten fördubblades; under en period var den uppe i drygt 14 procent, mest i hela USA. Den största staden Detroit – Lansing må vara delstatshuvudstad, men Detroit är den ekonomiska motorn – tog givetvis den hårdaste smällen, men även städer som Dearborn och Flint drabbades hårt. När president Obama och den amerikanska kongressen arbetade fram ett räddningspaket för de största biltillverkarna gjorde man det med en ”too big to fail”-argumentation och ett underförstått budskap om en hel delstats undergång; kongressledamöter från Michigan vädjade om ett räddningspaket inte bara för en av USA:s viktigaste industrier utan också för en av USA:s mest berömda städer och en av de största delstaterna.

Att Michigan idag har sin lägsta arbetslöshet på över tio år (strax över 5 procent), och med prognoser på en fortsatt sjunkande arbetslöshet under 2016 och 2017, har inte bara med bilindustrins återkomst att göra. De 400 000 nya jobben har även tillkommit i tillverkningsindustrin, inom turismsektorn och i tech-företag – och detta tack vare en kombination av företagande, filantropi och pragmatisk politik.

Dan Gilbert har på många sätt blivit symbolen för Detroits återkomst. På ett sätt är det ironiskt. Grundstenen i hans imperium heter Quicken Loans och tillhandahåller bland annat snabba bostadslån via nätet, vars påverkan på den amerikanska ekonomin givetvis kan diskuteras… Gilberts beslut att bygga upp Detroit igen har dock utan tvekan varit avgörande för dess comeback. Redan i oktober 2011, ett och ett halvt år innan Detroit blev den största staden i USA till dags dato att sättas under en form av offentlig konkursförvaltning, publicerade The Economist en artikel på temat ”So cheap, there’s hope” och berättade om Dan Gilberts planer. Han hade redan flyttat sitt företags huvudkontor in till Detrots nedgångna stadskärna, börjat förvärva fastigheter och sett till att unga människor börjat slå ner bopålarna i själva staden, inte i någon av de välmående förorterna. Pengar spelar givetvis in – enligt beräkningar gjorda av affärstidningen Forbes räcker det i Detroit med drygt 40 000 dollar i årsinkomst för att nå samma levnadsstandard som 100 000 dollar ger dig i New York eller 140 000 dollar i San Francisco – men det handlar också om Gilberts sätt att bygga företagskultur. Det ska vara häftigt att arbeta i Detroit.

Det bör nämnas att det inte bara är Dan Gilbert som satsat resurser på att få staden att växa (pizzamogulen Mike Ilitch planerar exempelvis ett nytt nöjesdistrikt för drygt 650 miljoner dollar, där bland annat hans hockeylag Detroit Red Wings ska få en ny arena). Kostnadsmedvetna företagsledare ser chansen att kapitalisera på billiga hyror och fastigheter – ”so cheap, there’s hope”, som sagt – och där det är billigt att bo och verka, där flyttar också start-ups och kulturarbetare in, vilket bidrar till att skänka Michigans största stad en aura av nytänkande och kreativitet. För att förstå Michigans återkomst går det dock inte att förbise de gamla företagen som gjorde delstaten stark.

De tunga industrierna och största arbetsgivarna. ”The Big Three” – Ford, Chrysler och General Motors. Bilindustrin sänkte delstaten och bilindustrin hjälper den att komma tillbaka. Lika viktig som president Barack Obama var för att ett räddningspaket för bilindustrin skulle kunna hamras fram, lika viktiga är verkställande direktörer som Mark Fields (Ford), Mary Barra (General Motors) och Sergio Marchionne (Chrysler) för att Michigans ekonomi ska fortsätta att växa. Just Marchionnes betydelse för Chrysler kan inte nog överskattas. Den italiensk-kanadensiske vd:n förvandlade först Fiats röda siffror till svarta och såg sedan till att sammanfoga det italienska bilföretaget med Chrysler, något som visat sig vara helt avgörande för det sistnämnda märkets överlevnad. Produktionen i Michigan har ökat och Marchionne har med symboliska beslut markerat Detroits betydelse för företaget och flyttat in personal från förorten Auburn Hills till stadskärnan.

”Folket i Detroit och i den här regionen har bidragit till att göra vårt land stort igen”, förklarade Marchionne i en radiointervju för ett par år sedan. ”Vi är stolta att kunna säga att det är härifrån vi kommer.”

”Imported. From Detroit.” Det var budskapet i den reklamfilm med rapparen Eminem som Chrysler lanserade i samband med alla amerikaners stora tv-högtid Super Bowl 2011. I den drygt två minuter långa reklamfilmen berättades historien om ett Detroit som hade varit ”to hell and back”, om ett industriellt arv och om amerikansk bilkvalitet.

Även om Chrysler ändrat sin slogan – nu är det ”America’s Import” som gäller – så kände sig Michiganbor i allmänhet och Detroitbor i synnerhet oerhört stolta över en film som både visade upp den ”blue collar”-attityd som satt sin prägel på delstaten och gjorde tydligt för det amerikanska folket att kända märken och stora företag kommer från Michigan. Det är inte bara bilar som producerats i Michigan. Frukostflingor från Kellogg’s, pizzor från Domino’s och Little Ceasar’s, mat från Meijer, vitvaror från Whirlpool; varje dag konsumerar miljontals människor världen över produkter från företag som startat sin verksamhet i Michigan. Det betyder inte bara att det finns huvudkontor och företagsledningar på plats i delstaten; det betyder också att det finns avsevärda mängder ”old money”.

Den amerikanska traditionen av filantropi och mecenatverksamhet är lång och står sig fortfarande stark. Det ligger mycket i John D Rockefellers citat om att man ska betrakta givandet inte bara som en plikt, utan som ett privilegium; genom filantropisk verksamhet kan en förmögen person, en välmående familj eller ett starkt företag inte bara visa på socialt ansvarstagande utan också markera sin ställning och sin status i samhället, särskilt på det lokala planet. Michigan, med sin tradition av starka företagsbyggen och förmögna personer, saknar inte filantroper och stiftelser. Alla är självfallet inte lika stora som W K Kellogg Foundation (med säte i staden Battle Creek), som med sina nära 50 miljarder kronor i fonderade medel är en av världens största välgörenhetsstiftelser, men organisationer som The Kresge Foundation (Troy), Charles Stewart Mott Foundation (Flint), William Davidson Foundation (Troy) och Max M and Marjorie S Fisher Foundation (Southfield) bidrar alla till näringslivssatsningar, utbildningsinitiativ och kulturprojekt i Michigan. När Detroits konkursförvaltare övervägde att sälja delar av Detroit Institute of Arts konstsamling bidrog stiftelser som The Kresge Foundation och The Ford Foundation (som inte har sin primära verksamhet i Michigan, men som givetvis har starka kopplingar till delstaten) med mer än två miljarder kronor för att rädda kvar samlingen i Detroit. När Michigan kallar kommer ofta de gamla pengarna.

De pågående primärvalen innehåller inga politiker från Michigan. Det brukar nationella primärval sällan göra. Mitt Romney försökte förvisso plocka lite poäng på att han var uppvuxen i Detroit när han kandiderade till president 2012, men det sköts snabbt i sank. Demokraterna pekade på det faktum att Romney var uppvuxen i den rika förorten Bloomfield Hills, inte i Detroit, och att han uttalat sig negativt om bilindustrin i delstaten; Romneys bakgrund som OS-general i Utah och guvernör i Massachusetts lyftes fram betydligt mer än hans rötter i Michigan under resten av hans kampanj.

Faktum är att medan en av granndelstaterna, Ohio, skickat ett halvdussin män till Vita huset, och en annan, Illinois, stoltserar med både en av de främsta presidenterna (Abraham Lincoln), en av de sämsta (Ulysses S Grant) och dessutom den nuvarande (Barack Obama), har bara en ”Michigander” nått landets högsta ämbete. Han är dessutom den ende president som aldrig vunnit ett nationellt val vare sig som vicepresident- eller presidentkandidat. Gerald Ford halkade in på grund av avgångar (först vicepresident Spiro Agnew, sedan president Richard Nixon) och sparkades ut utan att ha fått chansen att sitta ens en hel mandatperiod i Ovala rummet. Den amerikanska väljarkåren ansåg inte att den lågmälde och pragmatiske Ford – som, trots sin hemstat, inte tillhör den mäktiga bilfamiljen – var av det rätta presidentvirket.

Populärt

De sagolika systrarna Mitford

Bland de omtalade systrarna Mitford fanns både skickliga författare, fascistsympatisörer, en hertiginna och en kommunist, skriver Moa Ekbom.

Moa Ekbom Kultur 2025 4

När en annan pragmatisk republikan från Michigan, Rick Snyder, säkrade en andra mandatperiod som guvernör i delstaten i valet 2014, började det spekuleras i att Snyder kunde vara en potentiell presidentkandidat, eller möjligtvis en vicepresidentkandidat. Det verkade otroligt då och framstår som än mer osannolikt idag. En person som gör politisk debut efter att han passerat de femtio, och som marknadsför sig som ”One tough nerd” (på Twitter återfinns han som @onetoughnerd) vinner inga presidentval. Han kan dock vinna guvernörsval i Michigan, både en och två gånger. Snyder, en framgångsrik affärsman som år 2010, vid en ålder av 52 år, vann sitt första val någonsin och blev Michigans 48:e guvernör, har gjort sitt bästa för att leva upp till sitt smeknamn. Hans arbete har till stor del handlat om att tillsätta emergency managers för städer och områden där lokalpolitikerna och den lokala förvaltningen inte klarat sitt uppdrag, men Snyder själv har sett jobbskapande som sin främsta uppgift. Som många republikanska guvernörer har han satsat tid och kraft på att minimera byråkrati och regelkrångel kring småföretagande, samt skurit i delstatens bolagsskatter, vilket uppfattats som mycket positivt av näringslivet; Michigan har klättrat kraftigt i nationella rankingar över företagsklimat under åren då Rick Snyder suttit som guvernör. Snyder är i dagsläget den enda certifierade revisorn som innehar en guvernörspost i USA, något som givetvis uppmärksammats i revisorskretsar, där hans smeknamn inte uppfattas ha samma ironiska klang som för många utomstående betraktare. Han har också gått in för att balansera budgetar och, framför allt, ha budgetar klara i tid.

Rick Snyders möjligheter till en nationell karriär inom det republikanska partiet förvandlades från goda till relativt små då han valde att inte göra motstånd mot president Obamas sjuk- och hälsovårdsreform. Under början av 2016 har de grusats fullständigt då det visat sig att de boende i staden Flint under många år druckit blyförgiftat vatten. I presidentvalsrörelsen 2012 missade inte Obama och hans vicepresident Joe Biden ett tillfälle att referera till Michigans comeback – ”Bin Laden is dead, but Detroit is alive” – men 2016 lär det handla mer om Flint och det faktum att det fortfarande finns människor i USA som inte har tillgång till rent vatten. Hillary Clinton har redan hållit ett stort valmöte där och strålkastarljuset lär under de kommande månaderna riktas mer mot Michigans svårigheter än mot dess framgångar; Flint riskerar att bli Rick Snyders tunga och dystra eftermäle, och återigen sätta en krisstämpel på hela delstaten.

Det finns ingen anledning att förneka att Michigan, och särskilt Detroit, står inför stora utmaningar de kommande åren. Staden Detroit, motorn i delstaten, brottas fortfarande med stora ekonomiska problem, underpresterande skolor och hög brottslighet. Det kommer att krävas breda politiska lösningar – de kriskommissioner som Rick Snyder haft för vana att sätta samman under sin tid som guvernör har alla innehållit både demokrater och republikaner – och ett pragmatiskt synsätt för att ta staden framåt. Borgmästaren Mike Duggan, som då han svors in på nyårsdagen 2014 blev den första vita borgmästaren i staden på 40 år, kommer att behöva arbeta med delstatspolitikerna, politikerna i Washington, företagsledarna i Michigan och de stora filantroperna och mecenaterna för att få maskineriet att fungera.

Låga oljepriser gör att den nära framtiden ser relativt ljus ut för bilindustrin och Michigans arbetslöshet beräknas sjunka under 5 procent under första kvartalet i år (för Detroit, som 2013 hade en arbetslöshet på över 22 procent handlar det i ett första skede om att komma ner under 10), men omställningen från en industridelstat till ett kunskapssamhälle är nödvändig. Den kostnaden kommer att behöva delas mellan fler än bara skattebetalarna i Michigan. Om det är någon gång lokalpatriotism, inte bara hos enskilda individer, utan hos företag och förmögna familjer, är nödvändig så lär det vara nu.

Att det finns något stort i Michigan lär folk som arbetar i Illinois aldrig bli övertygade om, men att delstaten som finanskrisen nästan dödade har återhämtat sig väl, och är på frammarsch, råder det ingen tvekan om.

Den vandringen framåt har pågått ett bra tag nu.

Anders Rönmark är politisk redaktör i TidningenÅngermanland och Örnsköldsviks Allehanda.