Ur led är tiden
Bland deltagarna finns två av dåtidens intellektuella giganter, filosofen Henri Bergson och fysikern Albert Einstein. De har inte mötts tidigare, men kom att ha med varandra att göra i fler sammanhang senare. Under mötet gör de var sitt diskussionsinlägg. Bergson diskuterar i sitt halvtimmeslånga bidrag hur han som filosof anser att tiden är ett betydligt mera sammansatt fenomen än vad den samtida naturvetenskapen hävdar. Einstein å sin sida är närmast förolämpande kort. Sitt knappa minutlånga inlägg avslutar han med ”Il n’y a donc pas un temps des philosophes”: Det finns inte någon filosofernas tid, bara fysikens tid vid sidan av en psykologisk tid, inget därutöver.
Om deras möte denna kväll, vad det betydde för de båda kontrahenterna med deras olika bakgrund och hur deras idéer präglades av – och präglade – samtiden handlar Jemena Canales nya bok The Physicist and the Philosopher. Hon ger en levande och insiktsfull skildring av denna sammandrabbning mellan helt olika personligheter, vad deras olikheter bestod i, och hur andra samtida filosofer och naturvetare ställde sig till deras uppfattningar.
Bergson var erkänd som en av de ledande filosoferna under början av 1900-talet med sin betoning av att intuitionen och den omedelbara erfarenheten är viktigare för att förstå verkligheten än vad förnuftet och vetenskapen är. Einstein, 20 år yngre och sedan några år tillbaka en vetenskaplig celebritet, är känd långt utöver forskarvärlden, inte minst för sina relativitetsteorier, den speciella och den allmänna. Han hade nått världsrykte när det 1919 visade sig att hans förutsägelse från den allmänna relativitetsteorin om hur ljuset påverkas av tyngdkraften stämde väl med astronomiska observationer.
Båda giganterna hade funderat mycket kring kvällens tema – tiden. Bergson hade satt sig in i de Einsteinska teorierna, men kunde inte förlika sig med dem och rakt inte med det sätt på vilket de beskrev tidsupplevelse. Känslans betydelse för vår världsuppfattning innebar, menade han, att vi inte bara kan beskriva tiden med själlösa klockor. Vi måste också beakta hur vi upplever tiden. ”I det konventionella naturvetenskapliga synsättet såg Bergson en tvångströja som han genom hela sitt tänkande ville frigöra sig från för att kunna bereda plats åt viljan och handlandet”, skriver Svante Nordin i sin fina bok om 1900-talets filosofi.
För Einstein var det helt annorlunda. Att olika personer upplever tid olika, att vi upplever att vår psykologiska tid kan gå fortare eller långsammare beroende på vilka situationer vi befinner oss i, förnekar han naturligtvis inte. Men på ett för naturvetaren så kännetecknande sätt menar han att man måste, i en fysikalisk beskrivning av tiden, bortse ifrån vad som är subjektiv upplevelse av den och försöka fånga det som är gemensamt i hur vi upplever den. För honom var det också väsentligt att alla de begrepp som man inför skall vara väldefinierade.
Redan i sin första artikel om relativitetsteorin, den om den speciella från 1905, ger Einstein en elementär men fundamental beskrivning av hur man i fysiken skall förstå tiden. För att vara oberoende av vad enskilda personer kan ha för uppfattning måste den mätas av klockor. Han konstaterar att det är en grundläggande erfarenhet att det finns olika slags klockor som är mer eller mindre noggranna, men att man kan föreställa sig att det finns en klocka som kan bli så precis att den kan tjäna som en ideal klocka; dagens atomur kommer väldigt nära en sådan ideal klocka. En ideal klocka mäter alltså tiden tillförlitligt på den plats där klockan befinner sig.
Nästa steg blir att jämföra klockor på olika platser, att synkronisera dem. Här är det grundläggande begreppet samtidighet: två ideala klockor på olika platser visar samma tid om de på lämpligt sätt har nollställts vid ett bestämt tillfälle, säg när då båda två visar klockan 12. Einstein är mycket noga med att redovisa hur man kan åstadkomma en sådan samtidighet också för klockor på platser långt från varandra: man skickar ljussignaler mellan dem och korrigerar för den tid det tar för ljuset att ta sig från den ena platsen till den andra (att man väljer just ljus har att göra med den grundläggande naturlagen att ljuset alltid har samma, konstanta hastighet).
Ett sådant förfarande fordrar dock i första hand att klockorna inte rör sig i förhållande till varandra; om den andra klockan hinner flytta på sig innan ljussignalen når fram till den måste man ju också korrigera för denna rörelse. Det kan Einstein också göra, men det blir nästa steg i hans tänkande. Det är då som det blir lite lurigt och som det blir svårt för Bergson och många andra att följa hans tankar. Det visar sig nämligen att klockor i rörelse visar en annan tid än klockor i vila. Eller för att var noggrann: en klocka i rörelse i förhållande till en uppsättning klockor som inte rör sig inbördes tycks från denna uppsättning synkroniserade klockor visa en kortare tid än vad de själva visar! Vad som menas med samtidighet är inte heller detsamma för klockor i rörelse; de låter sig inte alltid synkroniseras.
Detta kan ges en särskilt påtaglig beskrivning i den så kallade tvillingparadoxen. Den grundar sig på att levande varelser också är ett slags klockor: livsprocesserna från födsel till död är ett mått på tidens gång, om än kanske inte så precist. Tänk dig då att du har en tvilling som reser ut i rymden med ett rymdskepp och som kommer tillbaka till jorden efter att det har gått, säg, tio år för dig som är kvar här. Om din tvilling då har åkt tillräckligt fort kommer hon, när ni träffas igen, bara att ha åldrats fem år! Om vi kan bortse från ett antal komplicerande faktorer, däribland att din tvillingsyster nog påverkas av att rymdskeppet måste kunna bromsa och vända (och det kan man bortse från till exempel om tvillingen byts ut mot ett robust mätinstrument) är detta en rent logisk följd av Einsteins analys av vad tid är. Denna förutsägelse från Einsteins speciella relativitetsteori är idag väl bekräftad genom experiment (dock på annat sätt än med levande tvillingar och rymdskepp).
Trots logiken hade, som sagt, Bergson och många med honom svårt att acceptera följderna av Einsteins resonemang. Nog, menade man, måste väl samtidighet vara något som vi upplever intuitivt! Tala om för mig, skulle Einstein säga, vad ni i så fall precis menar med samtidighet. En fysiker, som skall beskriva hur naturen uppför sig, måste nämligen vara försiktig med begrepp som vi bara känner för men som vi inte kan ge en exakt innebörd till. På gott och ont har fysiken och dess naturlagar ingen plats för känslor (vilket inte betyder att fysikerna saknar känslor!).
Bergson och Einstein skulle komma att mötas fler gånger än kvällen den 22 april 1922. Det skedde i mera politiska sammanhang, där de tydligen kunde lägga sina vetenskapliga skiljaktigheter åt sidan. Men också i politiskt avseende var de varandra mycket olika.
Bergson var förutom en ansedd filosof också politiskt aktad och aktiv på hög nivå. Han tog stark sida för sitt hemland Frankrike under första världskriget. Han skickades bland annat som officiellt franskt sändebud till president Wilson för att försöka förmå USA att gå med i kriget. Han tog aktiv del i bildandet av Nationernas förbund och i dess internationella kommitté för intellektuell samverkan, CIC – en förgångare till dagens Unesco – och var till en början CIC:s ordförande.
Einstein å sin sida var pacifist under första världskriget – han var då professor i Berlin – och anklagades av många tyskar för att vara antitysk. Han hade mycket starka politiska åsikter men var – för att uttrycka sig milt – nog inte alltid särskilt diplomatisk i sitt handlande.
Likafullt ville Bergson tillsammans med bland andra Marie Curie att Einstein skulle vara med i CIC, något som han också lät sig övertalas till. Hans deltagande i CIC:s förhandlingar och arbete blev det dock lite si och så med; Einstein var alltför mycket av ensamvarg i sina uppfattningar för att inordna sig i dess sätt att arbeta. Han hann avgå men komma tillbaka några gånger innan han definitivt lämnade kommittén.
Canales bok belyser på ett förtjänstfullt sätt hela den sammansatta vetenskapliga och politiska atmosfären under mellankrigsåren; bokens ledmotiv, de vetenskapliga och politiska motsättningarna mellan Bergson och Einstein, får ett naturligt slut med Bergsons bortgång 1941 (Einstein gick bort 1955).
Populärt
Amnesty har blivit en aktivistklubb
Den tidigare så ansedda människorättsorganisationen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.
Men boken väcker också ett antal frågor.
Canales väljer att beskriva händelserna helt som de ter sig från dåtidens perspektiv. Det finns praktiskt taget inga utblickar framåt, till vad som har hänt senare. Hon väljer också att inte ta ställning för eller emot, utan låter de båda kontrahenterna och deras uppfattningar framstå som i stort sett likvärdiga. Allt detta är i god samklang med modern – ja, rent av postmodern – historieskrivning som förordas inte minst av företrädarna för den inriktning som kallas social konstruktivism.
Jag måste medge att jag känner mig litet främmande för en sådan framställning. Nog borde det öka informationsvärdet och intresset att i varje fall få en liten inblick i vad som hände sedan, om hur dagens filosofer och andra forskare ser på det problem som Bergson och Einstein brottades med, om vem som i någon mening ”hade rätt” som vi idag bedömer det?
Lägg därtill att Canales egentligen bara beskriver olika personers inställning, exempelvis till Einsteins samtidighetsbegrepp, utan att särskilt ingående beskriva vad detta och andra begrepp rent faktiskt står för. Och när hon några gånger ger sig in på sådana förklaringar blir de ofta missvisande eller rent av felaktiga. Litet hjälp med att beskriva fysiken hade gjort boken ännu bättre.