Den som ville komma i kontakt med Billy Graham behövde inte veta adressen. Det räckte med att skriva namnet på ett kuvert, så såg det amerikanska postverket till att det levererades till hans högkvarter. Samma sak med brev som enbart pryddes av ett foto av honom, eller med det som helt enkelt adresserades till ”God’s man. Minnesota”.

Evangelisten Billy Grahams plats i det moderna USA, från genombrottet 1949 till pensionen 2005, illustreras bäst genom en kombination av anekdoter och statistik. Han fick, under dessa drygt 50 år, över 10 000 brev – per dag. Genom sina väckelsekampanjer talade han direkt till över 200 miljoner människor; troligen fler än någon annan i historien. Han bad vid fyra installationer av amerikanska presidenter, och deltog i ceremonin vid ytterligare fyra. Han kände personligen elva presidenter (samtliga från Truman till George W Bush), var vän med tio av dem (alla utom Truman) och nära vän till fyra (Johnson, Nixon, Reagan, George H W Bush).

Amerikansk religion, kultur och politik löper på ett oskiljaktigt sätt samman i Grahams person. Tre miljoner människor sade sig ha tagit emot Jesus under hans kampanjer. De responderade på ett budskap om att frälsningen var tillgänglig för den som fattade ett viljebeslut att följa Jesus – helt i linje med den amerikanska tron på individens förmåga att forma sitt öde, med andra ord. Och Grahams religiösa inflytande var politisk hårdvaluta: Redan år 1952 skröt han om att han kunde leverera 16 miljoner evangelikala röster i presidentvalet.

Det är detta som står i fokus i Grant Wackers bok America’s Pastor. Inte så mycket personen Billy Graham, som symbolen med samma namn – även om det naturligtvis är svårt att skilja mellan de två. Graham formades av och bidrog till att forma det moderna USA, i synnerhet i religiöst hänseende. Han förändrade den evangelikala rörelsen, och ledde den från marginalen mot kulturens centrum och maktens allra innersta boningar. Den fråga som främst sysselsätter Wacker är hur detta var möjligt, och vad det säger om – i tur och ordning – Graham, den evangelikala rörelsen och det moderna USA.

I dessa tider av bibliometrisk hysteri tillhör Wacker den utrotningshotade art bland akademiker som skriver tämligen litet – en bok vart tionde år, ungefär. Kvaliteten är därefter. Wacker är givetvis noggrann med empirin och uppdaterad på den allra senaste forskningen. Men det mest slående är hur klarsynt han är i sina analyser, och vilken möda han lägger ner på behandlingen av språket. Det är tydligt, träffsäkert och ofta underfundigt.

Bokens upplägg är tematiskt och behandlar åtta sidor av Graham som offentlig figur: predikant, ikon, southener, entreprenör, arkitekt, pilgrim, pastor och patriark. Men den första frågan är ändå biografisk och kronologisk: Hur blev en medelbegåvad bondpojke från North Carolina den mest berömda och inflytelserika religiösa ledaren i USA under 1900-talet (möjligen tillsammans med pastor Martin Luther King jr)?

Graham växte upp i den reformerta traditionen, som presbyterian och renlärig fundamentalist. F-ordet används inte här, som i dagligt tal, nedsättande, utan som en partibeteckning på den riktning inom protestantismen som motsatte sig modernisering och betonade troheten mot ett antal teologiska ”fundament”. Det var i denna rörelse han utbildades, och rent läromässigt avvek han egentligen aldrig från denna utgångspunkt på något avgörande sätt.

Vad han ändrade handlade om stil, framtoning och betoningar – och det var just så han bidrog till att forma och förändra den amerikanska evangelikala rörelsen. I början av 1900-talet hade den amerikanska protestantismen delats i en fundamentalistisk och en liberal gren. I mitten stod ett antal samfund och tvekade: baptister, metodister och presbyterianer av olika schatteringar. De sympatiserade med fundamentalismens teologiska konservatism, men inte med dess stil, stridslystnad och upptagenhet med vad som uppfattades som dogmatiska detaljer.

I detta mittens rike formades från 1940-talet den moderna evangelikala rörelsen: teologiskt och moraliskt konservativa, men sociologiskt liberala. Trogna bibelordet, men öppna för samtiden och bekväma i kulturen. Huvudsakligen medelklass. Rationella och viljestyrda, inte extatiska och känslosamma som exempelvis pingstvännerna. Billy Graham blev centralgestalt i denna rörelse.

Graham personifierade rörelsens etos. Han var inte lokal pastor, utan resande evangelist. Han höll kampanjer i stora städer världen över – eller crusades som de kallades, med en terminologi som vore otänkbar idag. Graham kom på inbjudan, men svarade ja enbart om en majoritet av stadens kyrkor stod bakom den. En ekumenisk, gränsöverskridande hållning som retade hans gamla fundamentalistiska vänner.

Kampanjerna krävde lång och omsorgsfull planering. I de lokala kyrkorna tränades medlemmarna så att de kunde medverka på olika sätt: bjuda med vänner och arbetskamrater, eller hjälpa till på andra sätt under mötena. Staden tapetserades med affischer. Kändisar, nationella och lokala, anlitades för att bistå med musik och personliga vittnesbörd.

Så anlände Graham. Ståtlig, vacker och med en djup, barytonstämma. Predikanten som spelade golf med presidenter, men vars söderdialekt avslöjade att han förblev en man av folket. Dessutom omvittnat ödmjuk, och aldrig fläckad av illasinnade rykten om sexuella eller finansiella skandaler.

Han hade prenumererat på de lokala tidningarna i ett halvår, och började ofta med några lokala referenser. En isbrytare eller två; ofta ett par skämt. Han knöt an till åhörarna, och förde dem sedan vidare till allvarligare ämnen. Nationens moraliska förfall, hotet från kommunismen, rädslan för kärnvapenkrig. Men så hoppet: Guds personliga kärlek, möjligheten att säga ja till Jesus. Mening och sammanhang inom räckhåll för den som ville ta emot.

Mötet slutade med en så kallad frälsningsinbjudan: ”Kom. Vi väntar. Bara kom.” Människor i det stora auditoriet reste sig upp och gick gångarna fram mot estraden. Där möttes de av personliga vägledare som tog dem till ett rum avsides där de bad, samtalade och fick fylla i ett kort som sedan lämnades vidare till en lokal församling.

En väckelse behövde man enligt Graham både be om och arbeta för. Således använde han oblygt modernitetens resurser i väckelsens tjänst: medier, reklam, massorganisation och byråkrati. Graham var ingen kulturkrigare, utan sökte konsensus. Alla kyrkors medverkan i hans kampanjer, och ett förenklat men klart budskap som lämnade teologiska kontroversfrågor utanför. Han tog gärna draghjälp av sekulära pratshower, där han var en välkommen och uppskattad gäst. Angenäm och rolig, utan att någonsin ge intryck av något annat än att han stod för och själv försökte leva upp till varje millimeter av sitt budskap. (Se till exempel konversationen med Woody Allen, tillgänglig på Youtube.)

Hur fick Graham denna status och ställning i den amerikanska kulturen? Wackers korta svar är att det berodde på hans förmåga att anpassa sig till bredare trender i kulturen och utnyttja dem för sina evangelistiska syften. Han stod mitt i kulturen, kände dess oro och längtan, och kunde adressera dessa. Denna förmåga blir så mycket mer imponerande om man betänker att det krävde personlig föränderlighet över åren, för att förbli relevant från genombrottet år 1949 till den sista kampanjen i New York 2005.

Wackers inträngande analys av amerikansk samtidshistoria väcker vidare frågor. Den som framför allt följer mig under läsningen är: Varför fanns det aldrig en svensk Billy Graham? Metoderna, den evangeliserande kampanjkristendomen, importerades hit och användes av förkunnare som Missionsförbundets Berthil Paulson. Och visst hade 1900-talet sin del av välkända väckelsepredikanter, som Frank Mangs, Sven Lidman och Lewi Pethrus. Men ingen blev som Graham en del av den allmänna, breda kulturen. Ingen prydde, likt honom, tidningarnas förstasidor, skämtade hemtamt med Hagge Geigert, umgicks med politikerna och tillfrågades när ”de religiösa” skulle representeras eller uttala sig i en fråga. Vad säger detta om det moderna Sverige?

Jag tror att tre faktorer är avgörande för skillnaden. Den första och enklaste förklaringen till bristen på en karismatisk representant för kyrkorna i Sverige är att ledartröjan var vikt för en institutionell representant: Svenska kyrkans ärkebiskop. När religionen skulle representera, vid nationella högtider eller tragedier, gick frågan till honom. I USA saknas en officiell religion – men inte behovet av offentliga religiösa representanter. Graham fyllde den luckan.

Populärt

Amnesty har blivit en aktivistklubb

Den tidigare så ansedda människorätts­orga­­­nisa­tionen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.

Bengt G Nilsson Samhälle 2025 2

Avsaknaden av en svensk Billy Graham är en påminnelse om att religion, i synnerhet väckelsekristendom, är kulturellt mer avvikande i Sverige än i USA. USA är ett land med en religiös självförståelse, men utan officiell religion. Det moderna Sverige är raka motsatsen: ett land med sekulär självförståelse men med en officiell religion. Den kombinationen minimerar utrymmet för en karismatisk religiös ledarfigur av Grahams typ.

Det andra är mediestrukturen. Grahams genomslag byggde på av ett effektivt användande av moderna medier. Inte bara 1800-talets kanaler i form av tidningar, böcker och pamfletter, utan 1900-talets: radio och tv. Grahams radioprogram, Hour of Decision, startade 1950 och sändes i 150 kanaler. Snart var det ett av landets populäraste program, och följdes av ett tv-program med samma namn. I Sverige, däremot, hade staten monopol på dessa kanaler, och gav begränsat utrymme åt religiösa aktörer. Det gjorde det svårt för frikyrkorna att nå utanför kyrkväggarna och in i de svenska folkhemmen. Pingströrelsen och Lewi Pethrus insåg problemet och försökte kringgå monopolet genom att starta en kanal som sände från piratstationer från båtar på internationellt vatten.

Slutligen blev vägvalet här ett annat. I bokens näst sista kapitel artikulerar Wacker det som är ett underliggande tema i boken som helhet: 1950-talets betydelse för skapandet av det moderna USA. Detta var ett årtionde av nationell samling och identitetsbygge, vilket illustreras bland annat av att man nu officiellt antog ”In God We Trust” som nationalmotto och i bildandet av en rad center för amerikanska studier vid universiteten. Den så kallade amerikanska civilreligionen fick tydligare konturer, och fungerade allt mer som ett nationellt kitt. Men den behövde en överstepräst – och Graham trädde villigt till.

I Sverige, liksom i andra länder i väst, ställs liknande frågor. Vilka var man nu, bortom bondesamhälle och världskrig? Men här blev vägvalet ett annat: uppgörelse med religion, och en nationell identitet byggd kring folkhem och upplyst, sekulärt förnuft. Det bröts, bändes och debatterades, men en annan sida segrade till slut och fick definiera det moderna Sverige.

USA fick Billy Graham, medan vi fick Herbert Tingsten.