Behovet av ett samlande begrepp har hur som helst varit stort trots att det geografiska avståndet mellan makah- och seminolestammarna är större än det mellan finnar och portugiser. I USA finns 326 indianreservat och 574 federalt erkända stammar. Tillsammans har de blivit de första amerikanerna, eller ursprungsamerikanerna.

Den brittiske antropologen J C H King menade i sin brett anlagda – och samtidigt spretiga – bok Blood and Land (2016) att urbefolkningens historia i Nordamerika kan beskrivas i 20- eller 30-åriga cykler, med dramatiska konvulsioner och förändringar följda av eftersinnande konsolidering. Strider och återhämtning. Lugnet har nu dominerat några decennier efter kasinoekonomins plötsliga genombrott, som gjorde flera reservat välbeställda över nästan en natt. Fast konflikterna på senare år kring fracking och oljeledningar i North Dakota bekräftar hur en grundläggande motsättning i synen på de gamla markfördragen mellan Förenta staterna och indian­nationerna lever kvar.

King framställde det indianska Amerika som framgångsrikt framförallt i kulturella termer, såväl i tanken som i fantasin. Västvärlden har upprepade gånger tvingats reflektera över konsekvenserna av kolonisatörernas handlingar. Alla med intresse för hur livet levdes före Mayflower och Hollywood har dessutom noterat hur antalet ursprungsamerikaner numera ökat till minst tre miljoner, me­dan de för drygt ett sekel sedan var nästan utplånade.

Att de europeiska nykomlingarna också mötte betydligt hårdare motstånd än vad som framgått av de traditionella undergångsberättelserna är huvudbudskapet i Pekka Hämäläinens nya bok Indigenous Continent. Författaren är professor i amerikansk historia vid universitetet i Oxford och har tidigare gett ut böcker om comanche­- och lakotaimperierna. Vi tenderar, menar Hämäläinen, att betrakta indianernas historia som enbart tragisk; stamfolkens utsiktslösa försvar av en livsstil som dömdes till döden i samma stund som européerna steg i land. Hans ambition är att vända på perspektivet och framhålla styrkan och flexibiliteten i motståndet och de många influenserna på det nya samhälle som växte fram.

Det tog spanjorerna, fransmännen och engelsmännen flera hundra år att kolonisera den nordamerikanska kontinenten, ett oavslutat projekt som fördes vidare av det nybildade Förenta staterna genom tvång, vapenmakt, förhandlingar och rälsdragning. Först 1924 blev ursprungsamerikanerna medborgare i den nya nationen.

Spännvidden var stor; i nuvarande New Mexico byggdes bevattningssystem och längre österut migrerade stammar som shoshone och crow med buffelhjordarna.

Frågan om inflytande och kontroll är central i Indigenous Continent och dessa etablerades inte över natten. Istället var makten lokal, utspridd och omstridd. Det blivande USA var ett svåröverskådligt landskap fyllt av konflikter, av strider och allianser, och det framstod knappast som någon tsunamiliknande rörelse västerut.

På Hämäläinens kontinent fanns en mängd spridda småsamhällen – nationer – med strukturer anpassade till livsbetingelserna. Stammarna jagade, fiskade, odlade och skapade en fungerande levnadsstandard och ibland även välstånd. De producerade både matriarkat och machokulturer och stred inbördes om odlingsmark och andra tillgångar. Samtidigt må många europeiska nybyggare vara förlåtna om de trodde att de kommit till ett öde land; med kanske fem miljoner ursprungsinvånare var det ofta långt mellan människorna.

När stammarna insåg faran öster­ifrån försvarade man sig, gjorde affärer och spelade ut fienderna mot varandra. I boken finns också en äldre berättelse som knyter människornas och kulturernas omvandling över tid till förändringar i klimatet. Kallare tider gjorde att den första mi­grationen över isen vid Berings sund blev möjlig. Den varmare period som inleddes långt senare, under 900-talet, förlängde odlingssäsongerna och möjliggjorde bosättningar med flervåningshus.

En ny stad, Cahokia, med som mest uppemot 40 000 invånare i centrum och ytterområden, växte fram där Missouri- och Mississippifloderna möttes. Det var ett slags stadsstat, hierarkisk, med träskmarken dränerad av slavar och ett prästerskap som motiverade sin ställning med förmågan att kommunicera med utomjordiska krafter i syfte att kontrollera solen, regnen, skördarna och villebråden.

Nya temperaturförändringar, med en global avkylning på 1300-talet, gav andra förutsättningar. Mississippi svämmade över och Cahokia förföll. Prästernas auktoritet gick delvis förlorad, stamstrukturerna decentraliserades och man gick från jordbruk till jakt för att överleva.

Spännvidden var stor; i nuvarande New Mexico byggdes bevattningssystem och längre österut migrerade stammar som shoshone­ och crow med de svarta buffelhjordarna. Trots olikheterna växte en känsla av släktskap fram, hävdar Pekka Hämäläinen: ”Deras ideal­samhälle var en större gemenskap som – åtminstone i teorin – kunde utsträckas till främlingar, utan slut.”

Hans ärende i Indigenous Continent är varken att försköna de inhems­ka kulturerna eller att slå sönder myten om den ädle vilden. Det har redan gjorts så många gånger att det finns skäl att misstänka att flera av de miljöprofetiska citat som tillskrivs äldre stamledare måste ha redigerats någonstans på vägen till dagens tryckerier. Författaren vill istället betona hur kontinentens ursprungskulturer på olika sätt och med skiftande framgång lyckades hålla kolonisatörerna stången, och hur de dess­utom påverkade de nya samhällen som växte fram.

Isin bok från 2021, The Dawn of Every­thing (recenserad i Axess nr 9/22), beskriver antropologen David Graeber och arkeologen David Wengrow hur det irokesspråkiga wendatfolket i samband med de jesuitiska missionärernas ankomst på 1600-talet höll nästan dagliga rådsmöten för att diskutera gemensamma angelägenheter. För Graeber och Wengrow framstår de som samhällsengagerade, som ”politiska djur”, i betydligt djupare mening än nutidens missnöjda twittrare. Variationerna i den föreuropeiska samhällsorganisationen var stora, med pendlingar mellan det auktoritära och det mer egalitära.

Här måste man nämna Haudenosaunee, eller Irokesförbundet, som fortfarande samlar fem stammar i gränslandet mellan USA och Kanada. Det har ofta sagts att Benjamin Franklin inspirerades av Haudenosaunee när riktlinjerna för den nya amerikanska författningen drogs upp.

De olika stamråden, vars medlemmar utsågs av kvinnliga ledargestalter, skulle inte bara representera de ingående klanerna utan hänsyn togs även till skilda kynnen och kompetenser – ivriga och eftertänksamma, konstnärliga och praktiska – med inriktning på konsensus. Samma sak gäller federationens gemensamma råd med uppgift att förhandla med andra nationer, som de amerikanska och kanadensiska.

Eftersom vi sitter med facit i hand infinner sig vid slutet av läsningen av Hämäläinens nästan 600-sidiga bok ändå frågan hur felaktig den gängse uppfattningen om Amerikas kolonisation faktiskt är.

Det gick ju illa för ursprungsfolken; istället för på en vidöppen kontinent lever deras ättlingar idag i storstädernas skugga eller i reservat med staten som en form av förmyndare, om än med tiden mer upplyst. På så vis har kuvandet av de existerande nationerna och exploateringen av landets resurser framstått som obeveklig och ödesbestämd, ett järnvägsspår eller en asfalt­remsa ut i vildmarken. Moder Jord gavs ett kvadratmeterpris. Manifest destiny har varit ett centralt begrepp i den amerikans­ka självförståelsen: det var av omständigheterna givet, eventuellt också av Gud, att Förenta staterna skulle tränga fram ända till Stilla havets stränder.

Men i Hämäläinens motbild öppnas delvis nya perspektiv. Det tog nykomlingarna 400 år att radera ut det ursprungliga Amerika. Sammanslutningar av stammar slog tillbaka fienderna, växlade mellan krigföring, diplomati och kompromisser. De vida vidderna gjorde det också möjligt att hålla samhällena någorlunda intakta, på avstånd från både destruktiva epidemier och den ofta lockande byteshandeln med nykomlingarna.

De äldsta spåren av mänskligt liv i den region som nu är New Mexico och Arizona är 23 000 år gamla. Betraktad västerifrån framstår USA:s historia som väldigt kort och, skriver Pekka Hämäläinen, kolonisationen som en berättelse om resolut motstånd, som gjorde att stora delar av kontinenten förblev infödda och inhemska under lång tid.

Det är en viktig poäng att det annars inte längre skulle ha funnits någon annan ursprunglig kultur än ekot i dalgångarna. De senaste 50 åren har språk och traditioner upplevt en återkomst, existensen har synliggjorts. Den engagerade syn på naturen och vildmarken som många amerikaner numera bär på är kanske dess­utom mer lik indianernas än de europeiska nybyggarnas.

Konflikter om marken blossar fortfarande upp med ojämna mellanrum, kring kol och gas, kring rättigheter som rör allt från fiske till identitet, men de har successivt blivit mer lika nutidens vanliga politiska kontroverser. Även på det viset har ursprungs­amerikanerna rört sig från påtvingad osynlighet i marginalen till ofrånkomlig närvaro i nutidshistorien.