År 1644 formulerade Descartes en av de grundläggande förutsättningarna för all modern naturvetenskap. I sin Principes de la philosophie lade han fast det som en gång för alla skulle utgöra skiljelinjen mellan teologin och naturvetenskapen. Med Descartes analys i bakhuvudet skulle man aldrig mer behöva blanda samman begreppen och därigenom riskera att åstadkomma dålig vetenskap.

Dessförinnan hade Galilei visat vägen till matematiken som det enda språket utrustat med tillräcklig skärpa och precision för att kapabelt kunna hantera naturens alla fenomen. Galilei hade därtill demonstrerat vikten av att ödmjukt och lyhört fråga naturen själv till råds genom noggranna och empiriska experiment där drömmar och förutfattade meningar ersätts av oomtvistade fakta. Men det som Descartes kom fram till var på många sätt ännu mer djupgående och revolutionerande. Hans slutsats var att man i naturvetenskapen aldrig får leta efter orsaker baserade på framtida ändamål. Ingen förklaring av ett naturfenomen får ta sin utgångspunkt i att det finns ett förutbestämt och slutgiltigt syfte. I och med detta skilde sig naturvetenskapens och teologins vägar slutgiltigt och oåterkalleligt.

Det här var förstås ett avgörande brott med den gamla vetenskapen, utformad av Aristoteles, där sökandet efter ändamålet var av central betydelse. Aristoteles definierade fyra olika typer av orsaker, de materiella, de formella, de verkande och dessutom orsaker baserade på just ändamål. Det är inte alldeles lätt att översätta Aristoteles karaktäristik till ett modernt språk, men i grova drag handlar den om följande.

Den materiella orsaken svarar mot den materia som bygger upp det vi är intresserade av, medan den formella orsaken är den form som materien tar. Dessa första två typer av orsaker handlar alltså bara om att få aktörerna på plats inför det skeende som man sedan vill beskriva. Den verkande orsaken, däremot, är det som vi med ett modernt språkbruk skulle kalla för kausalitet – det vill säga orsak och verkan – och beskriver hur det ena leder till det andra.

För att illustrera resonemanget är det kanske bäst att använda Aristoteles eget exempel där han funderar över varför en viss staty kommit till stånd. Han konstaterar att den materiella orsaken ges i form av det brons som bygger upp statyn, den formella orsaken är vem den skall avbilda, och den verkande orsaken är bildhuggaren som hugger. Men något saknas förstås. Vi måste också förstå i vilket syfte som statyn skapas. Detta är den fjärde av Aristoteles orsaker. Utan den kan vi knappast säga att vi fullt ut förstår varför statyn existerar. Kanske vill bildhuggaren hylla en kung eller någon nära älskad? Kanske vill bildhuggaren bli berömd eller tjäna en slant? Eller kanske det bara är glädjen över att skapa?

Aristoteles slår fast att ”en naturvetare måste studera alla fyra orsakerna” men han framhåller ändamålsorsakerna som särskilt viktiga. Han ser ingen fundamental skillnad mellan de företeelser han kan finna i naturen och de som är skapade av mänsklig hand. Han argumenterar inte minst för att det måste finnas ett syfte bakom hur väl ett djurs olika kroppsdelar samverkar. Visst, erkänner han, om regnet förstör grödan är det en tillfällighet som inte har med något syfte att göra. Men att slumpen på samma sätt skulle kunna ligga bakom det levande livets goda anpassning avfärdar han som orimlig. Empedokles tanke – en tidig föregångare till Darwins naturliga urval – att de varelser som av en slump råkat sättas ihop på rätt sätt är de som överlever, och att detta skulle utgöra en tillräcklig förklaring, avfärdar han som uppenbart orimlig.

I den moderna naturvetenskap som följde efter Descartes nöjer vi oss med de tre första av Aristoteles orsaker. Vad är orsaken till att ett äpple faller från en gren? Den materiella orsaken är den materia som bygger upp jord, äpple och träd. Den formella orsaken är den form materien tar. Den verkande orsaken är tyngdkraften som överkommer andra veknande krafter i äpplets skaft som får det att släppa. Men till vilket syfte? Inget. Det finns inga syften eller avsikter i naturen. Inga finala orsaker. Äpplet faller inte för att Newton skall se och förstå.

Just detta är bland det viktigaste, men kanske också det svåraste, att som naturvetare rätt förmedla till den allmänintresserade. Det ligger ju något så djupt mänskligt i att leta efter ändamålet. Att ställa frågan varför? Vi har en drift att skapa historier som ger oss en möjlighet att förstå och hantera såväl det egna livet som den omgivande världen. Den goda historien kräver ett syfte, en avsikt, en mening. Som människor söker vi ständigt denna mening. Det handlar om en evolutionärt betingad misstänksamhet som stämmer till varsamhet och försiktighet mörka kvällar när faran kan lura. Vi föreställer oss hur ett vildjur eller en rånare kan gömma sig i busken. En skugga av ett träd eller sten tolkar vi som en levande varelse med farliga syften. Den som inte har fantasi nog överlever inte. Det är alltid bäst att vara på den säkra sidan.

Vi ler åt barnet som ritar öga och mun på de ting som vi vuxna vet inte ens är döda. Solen är glad tills det arga molnet glider fram och gör henne – för nog är det en hon? – ledsen. Bilar och bussar, tåg och flygplan, alla blir till varelser med avsikt och känslor i sagans värld. Man skulle kunna tro att detta barnsliga förhållningssätt till världen växer bort, och att vi som vuxna inte längre behöver avsiktens metafor för att rätt förstå naturens och omgivningens dynamik. Men sagor fungerar också på den som är stor. Deras pedagogiska värde är oslagbart och jag använder det själv när jag skall beskriva något inom fysiken eller naturvetenskapen i allmänhet. Någorlunda medveten om att jag egentligen gör våld på det jag vill förmedla, men övertygad om att det är för ett gott syfte.

Kanske behöver jag någon gång förklara att partikelfysikens partiklar kan indelas i fermioner och bosoner? För fermionerna finns det begränsningar för hur väl man kan packa ihop dem medan motsvarande egenskap saknas hos bosonerna. Elektroner är fermioner och det är just därför atomer har de egenskaper de har och att kemin med sitt periodiska system överhuvudtaget fungerar. Man kan, om man så vill, säga att fermioner är osällskapliga och att bosoner är sällskapliga. Se där ett förmänskligande som jag ibland ytterligare förstärker genom att rita ledsna och glada munnar på de olika partiklarna. Det fungerar lika bra om publiken utgörs av femteklassare eller medlemmar av Kungliga Vetenskapsakademien.

Men ibland kan det gå på tok och den pedagogiska ambitionen blir fullständigt förfelad. Den goda historien tar överhanden och våldför sig på de fakta som man har avsikten att förmedla – som i de sagor som det är så frestande att berätta om evolutionen. Det är ju så lätt att slarvigt men lättbegripligt påstå att gasellen genom evolutionen blivit snabb med syfte att den skall kunna springa ifrån lejonet. Evolutionen skapar avsiktligt goda och användbara egenskaper och bidrar till en utveckling mot objektivt allt bättre och bättre egenskaper.

Men så är det förstås inte. I biologins och genetikens värld saknas varje avsikt. Allt är bara en själlös konsekvens av genetisk slump och ett obarmhärtigt urval. (Inte ens här kan jag låta bli att sticka in ett värderande och missriktat ord som ”obarmhärtigt”.) Den meningsgivande historien som en beskrivning av evolutionen, vars stora poäng är att den just saknar mening, blir på så sätt en ironisk och paradoxal negation av sig själv. Empedokles hade rätt och Aristoteles fel.

Och hur ser det ut i fysiken som ju utger sig för att vara den mest objektiva och över mänskliga fördomar mest upphöjda av vetenskaper? Hur är det med det sökande efter skönhet och enkelhet som så ofta framhålls? Så länge det handlar om en beprövad metodik som erfarenhetsmässigt leder till goda resultat är det oproblematiskt. Men när det börjar handla om en förutfattad mening om hur naturen måste vara inrättad blir det till något annat. Plötsligt kastas man tillbaka in i en ålderdomlig värld där just det ändamål med världen som Descartes vill göra rent hus med är legitimt. Begrepp som ändamål och syfte, även enkelhet och skönhet, förutsätter ju ett subjekt eller en betraktare. Vem har bestämt syftet? Vem avgör om det är vackert?

Fysiken klarar sig nog alldeles utmärkt utan den fjärde orsaken.Visserligen kan man väl förundra sig över hur fantastiskt väl inrättat vårt universum är för att vi och det levande skall kunna existera. Men istället för att i detta ana ett välvilligt syfte räcker det att föreställa sig att universum faktiskt bara är långt mycket större än vad vi hittills lyckats utmäta. Stort nog för att inrymma både det som ur vårt perspektiv är gott och det som är ont. Vi har förstås råkat bli till där förutsättningarna, av en slump, är tillräckligt gynnsamma, men bortom horisonten väntar nya och främmande världar. Kanske vårt universum bara är en liten ö i ett ofattbart stort och rikt multiversum?

Detta är i alla fall det slags universum som strängteorin – den moderna fysikens försök att skapa en teori för allting – tycks leda fram till. Till en början vägleddes arbetet med teorin av en förhoppning att i dess ekvationer hitta det enda möjliga svaret och få en förklaring till vårt universums egenskaper i form av unika och utsökt vackra lösningar till strängteorins ekvationer. Allt skulle vara entydigt bestämt av matematisk nödvändighet och vårt universum skapat för att förverkliga den perfekta skönhetens syfte och princip. Men istället har teorin under senare år visat på det rakt motsatta och de möjliga världarnas rikedom tycks istället långt större än vad någon kunnat ana, frukta eller hoppas på. På så sätt kan Aristoteles fjärde orsak rensas bort från fysik och kosmologi på samma sätt som den för länge sedan förlorade sin roll inom biologin.

Naturvetenskapen handlar, enligt Descartes, per definition om den del av existensen där det saknas syfte och finala orsaker. Detta slags yttre värld står i bjärt kontrast till den subjektiva mänskliga sfär där vi alla, naturvetare eller ej, lever vårt liv. Syfte och ändamål är en ju självklar del av vardagen. Vi utför ständigt handlingar väl medvetna om motiven och vi tolkar in motsvarande avsikter hos våra medmänniskor. Hela den av människan skapade världen är full av mening. Aristoteles analys av orsakerna till skulpturen av brons känns i detta sammanhang alldeles rätt och riktig.

Man måste också skilja på vetenskapen som fenomen och den enskilde vetenskapsmannens personliga drivkrafter och motiv. Det är inte bara Newton – endast två år gammal det år Descartes formulerade sin princip – som långt senare fortsatt att blanda de olika världarna. Men egentligen är detta inte så väsentligt – det är resultatet som räknas. En i Descartes mening objektiv och sund vetenskap kan mycket väl skapas av människor vars världsbild och drivkrafter inte på något sätt är i samklang med det upphöjda idealet. Den inspiration som leder tanken rätt, och ger en användbar och fruktbar lösning, kan komma från ett oväntat håll. Men slutsatsen är och förblir densamma. Descartes hade rätt. I naturen behöver vi aldrig ta till den fjärde orsakens syfte. Det är bara i den subjektivt mänskliga sfären där mening och syfte förefaller så ofrånkomligt verkliga.

Men vad är egentligen verkligt? Är allt detta en illusion? Är den mening vi ser bara en konstruktion? Detta är den stora fråga som så mycket av den debatt som engagerar religiösa, agnostiker och ateister egentligen handlar om. Kan den fjärde orsaken alltid reduceras till de andra tre? Hur långt sträcker sig Descartes analys?

Populärt

Amnesty har blivit en aktivistklubb

Den tidigare så ansedda människorätts­orga­­­nisa­tionen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.

Bengt G Nilsson Samhälle 2025 2

Frågan kan förstås formuleras ur såväl en principiell som en praktisk utgångspunkt. Även om de finala orsakerna i en fundamental mening helt saknas kan det vara omöjligt för oss att inta ett perspektiv där detta blir uppenbart. Det ligger ju något paradoxalt i att vi skall kunna ställa oss utanför oss själva och reducera vår egen drivkraft och sökande efter syfte till något som saknar just dessa egenskaper. Vi kan ha en övertygelse om att det förhåller sig på det ena eller andra sättet, men detta är inte samma sak som att med vetenskapliga skärpa kunna föra ståndpunkten i bevis. Kanske en annan och högre utomjordisk intelligens, utvecklad på en annan planet, har förmågan att analysera sönder vår mer begränsade hjärna in i minsta detalj på ett sätt som vi inte klarar? Och därigenom förstå hur allt bara handlar om neuroners elektriska impulser eller något annat som vi inte alls har någon vetskap om? Någon utsikt att förklara för oss lägre stående stackare på ett begripligt och övertygande sätt finns dock inte. Vi saknar, närmast per definition, förmågan att begripa. Men när dessa utomjordingar sedan skall betrakta sig själva och fullt ut förstå sin egen förväntade brist på syfte befinner de sig i samma hjälplösa läge som vi.

Och detta är kanske den allra mest avgörande insikten? Att alldeles oavsett hur skarpsinnigt vi tror oss kunna resonera kring dessa de yttersta frågor finns det ingen anledning att egentligen ta det vi kommer fram till på så särskilt stort allvar? Något kan vi väl säga om himlarnas rörelser, småkrypens liv och atomernas uppbyggnad. Men det mesta som rör vår egen mänsklighet, och alldeles särskilt när Aristoteles första tre orsaker vill kompletteras av den förvirrande fjärde, måste förbli preliminärt och osäkert.

Det finns ju, trots allt, ett antal grundläggande fakta att ta i beaktande när man ägnar sig åt dessa funderingar. Den mänskliga hjärna som vi förväntar oss skall kunna begripa sig på hela universum väger ett drygt kilo och innehåller runt hundra miljarder nervceller. Men detta är ändå inte fler celler än att det i det synliga universum finns ungefär lika många galaxer. Vår Vintergata är en av dessa galaxer och innehåller i sin tur ett par hundra miljarder stjärnor som var och en väger omkring tusen miljarder miljarder miljarder kilo. Detta jättelika kosmos med en historia bakåt på nära 14 miljarder år skall alltså greppas av en liten grå klump som i sin tur är en del av det som den själv försöker att fånga.

Ha detta i åtanke varje gång en företrädare för en religiös livsåskådning, eller en vetenskapsman, försöker slå i dig att han eller hon vet varför universum finns. Kanske vet de mindre än vad de själva tror.

Ulf Danielsson är professor i teoretisk fysik vid Uppsala universitet. Hans senaste bok är Den bästa av världar. Skapelse, slump, apokalyps, död (2008).