Själv ett barn av 1960-talets studentexpansion erinrar jag mig hur min gamle rector magnificus Torgny Segerstedt brukade säga att det under hans år som rektor – det skulle så småningom bli hela 23 år – hade skrivits in lika många studenter vid Uppsala universitet som under universitetets hela 500-åriga historia.

Kan kvaliteten upprätthållas i det nya massuniversitetet? Många tvivlar. Dagens doktorander, säger de, är i stort sett som 1950-talets gymnasister. De är till att börja med ungefär lika många, cirka 15 000 – alltså en försvinnande liten, exklusiv elit.

Läser man studentuppsatserna för 50, 60 år sedan, är de bästa av dem fulla av minst lika vittra referenser som dagens inlämningsuppgifter inom universitetets grundutbildning, vartill kommer att man då mötte en betydligt mera korrekt, ehuru kanske en inte alltid lika kreativ och slagkraftig språkbehandling. De brådmogna gymnasister i Maria Langs deckare, som sockrar sina erotiska upptåg med citat från Shakespeare, Bellman och Pontus Wikner, spelade rollen som intellektuella med samma bravur som dagens forskarstuderandes prekariat av namndroppande postmodernistister.

I den här uppsatsen kommer jag emellertid att hävda att det trots expansionen går att vidmakthålla kvaliteten i den akademiska undervisningen – under förutsättning att man bedriver rätt politik. Först ska jag söka precisera vad som menas med akademisk kvalitet och drista mig till att leverera en formel för dess upprätthållande. Därefter tar jag upp två invändningar mot min modell för fortsatt expansion av universitetets grundutbildning. Slutligen diskuterar jag huruvida alla är tillräckligt begåvade för att läsa vid universitetet och om samhället verkligen har behov av flera studenter.

Vad är då skillnaden mellan gymnasiet och universitetet? Vad är det för ”kvalitet”, som påstås hotat av massuniversitetet?

Att ta steget från skolan till universitetet är att förvandlas från en tärande konsument av vad andra formulerat till att bli en närande bidragsgivare i forskningsprocessen. Den kulturchock unga studenter får uppleva, när de kommer till universitetet, består i att de inte längre får några bestämda svar på sina frågor utan tvingas leva under osäkerhet. De får lära sig att den vetenskapliga kunskapen är preliminär men också att den vetenskapliga gemenskapen är öppen för alla unga medarbetare, som vill hjälpa oss att ifrågasätta ännu mera. ”Lägg emellanåt boken åt sidan!” brukar jag uppmana mina studenter ”och fråga i stället: Varför inte precis tvärtom?” Skolning i kritiskt tänkande är universitetets grunduppdrag.

När våra politiker, inte minst vår nya forskningsminister, säger att kvaliteten i högskoleutbildningen ska vidmakthållas, förefaller de mig slarva med denna utgångspunkt. Och de är inte tillräckligt konkreta i sina visioner. Ändå är saken ganska enkel: utan forskningsanknytning, ingen högre utbildning värd namnet. Utbildningen får aldrig skiljas från forskningen. Och omvänt: utan att prövas i undervisningen och möta studenternas kritik tenderar forskningen att stagnera – såsom vi under 1970-talet såg många exempel på i den från undervisning befriade så kallade sektorsforskningen, som med tiden förvandlades från inspirerande forskningsseminarier till verkställande utredningsinstitut. Därför är mitt förslag följande formel: till varje ny utbildningsplats, som ministern rundhänt utlovar och universitetsrektorer och deras lokalt förankrade styrelser ivrigt fikar efter, bör det alltid knytas en forskningsoverhead.

Forskningsoverheaden bör vara tillräckligt stor för att möjliggöra professorsundervisning i grundutbildningen. Att föreläsa inom grundutbildningen är faktiskt det mest ansvarsfulla uppdraget vid universitetet och följaktligen bör de mest kvalificerade och erfarna professorerna medverka i denna verksamhet. Ingenting är heller mera belönande. Ingenting är mera givande än att möta de unga studenterna med deras oslagbara kombination av entusiasm och okunnighet. Här kan man så i jungfrulig mark. Invigningen av unga studenter i forskningsgemenskapen visar på respekt, inte för deras kunskaper (eftersom de som sagt inte har dem) utan för deras analysförmåga och är ett fullödigt uttryck för den sorts jämlikhet som istället för auktoritetstro utgår från argumentets primat.

En första invändning mot min formel är att Sverige internationellt redan befinner sig på en hög nivå, när det gäller anslag till forskning och högre utbildning (enligt tabell 3 på andra plats efter Danmark inom OECD med reservation för siffrornas jämförbarhet). Detta är visserligen sant men det finns strukturella obalanser i det svenska finansieringssystemet, som motiverar höjda anslag till universiteten. Sverige karakteriseras av förhållandevis stora externa anslag från råd och stiftelser och små anslag till fakulteterna. Det gör att andra, utomstående prioriterar åt universiteten och att bidragen blir kortvariga eller i varje fall tidsbegränsade med åtföljande otrygghet för unga forskare. Löntagarfondspengarna till forskningen har använts som motivering för snålhet med fakultetsanslagen. Det är nu angeläget att återge universiteten styrfart genom höjda fakultetsanslag.

En andra kritik mot mitt förslag är att det inte vore bra, om det vore utbildningen som bestämde forskningens dimensionering. Detta är däremot en synpunkt värd att ta på allvar. Exempel på större utbildningsprogram i dagens högskola är sjuksköterskeutbildningen inom medicinsk fakultet och ekonomutbildningen inom samhällsvetenskaplig fakultet och jag är inte säker på att det är forskningen på just dessa områden som ska prioriteras. Andra överväganden än grundutbildningens behov bör med andra ord vara styrande för forskningen, vilket också historiskt varit fallet. Var är de stora forskningsgenombrotten att vänta? Vilka krav ställer grundforskningen? Hur ser en internationell forskningsjämförelse ut? Det är av denna anledning utbildningsdepartementet genom tiderna hållit styvt på att skilja anslagen för forskning och grundutbildning. Min formel måste sålunda modifieras: inga utbildningsplatser utan forskningsoverhead men däremot gärna fortsatta särskilda forskningssatsningar utan att de nödvändigtvis behöver balanseras av motsvarande utbildningsplatser.

Men är alla ungdomar tillräckligt begåvade för att klara av en akademisk utbildning? Har inte utbildningsexpansionen tömt ”begåvningsreserven”, så att det inte finns mycket mera för Utbildnings-Sverige att hämta? De skeptiska hänvisar till Pisaresultaten och den svenska skolans haveri. Med så dåliga förkunskaper, heter det, klarar inte fler ungdomar av att läsa vid universitetet.

När jag som regeringens särskilde utredare av skolans kommunalisering satte mig in i kritiken av de svenska elevernas studieresultat inställde sig en stark känsla av att den offentliga debatten behövde nyanseras. Vad vi fann var att den svenska skolan faktiskt inte är så dålig som medierna framställde det. För det första är det slående vilken dominerande roll Pisaundersökningen tilldelas i debatten. Men det finns också många andra undersökningar, som ger en delvis annan bild. Av dem framgår bland annat att i engelska och samhällskunskap ligger svenska elever högt. Vidare skriver svenska elever i allmänhet bättre självständiga arbeten än studenter i många andra länder, där utantilläxor och ämneskunskaper premieras framför metodutbildning. Och när det gäller så kallade icke-kognitiva färdigheter är de väl utvecklade i vårt land liksom en mera stabil, genomtänkt värdegrund.

För det andra är Pisastudien begränsad i flera avseenden: den är en internationell undersökning av 15-åringars läsförståelse och kunskaper i naturvetenskap och matematik. Vidare bör man tänka på att resultaten påverkas av elevernas motivation att besvara frågorna; till saken hör att resultaten inte ligger till grund för betygsättningen. Skillnaden är stor mellan ett land som Sverige, där vi ser att eleverna svarar bra i början av provet men snabbt tröttnar eller rent av går innan provet är klart (”påverkar det betyget?”) och ett land som Sydkorea, där landets flagga ställs på bordet och läraren förklarar att provet är att betrakta som ett OS mellan tävlande länder. När man sedan ser till den internationella rangordningen är det svårt att undertrycka ett tvivel om det önskvärda i att kopiera de auktoritära förhållanden som återfinns i de länder som hamnar i topp.

Det hindrar inte att Pisas varningar bör tas på stort allvar. Att svenska 15-åringar återkommande och i stigande utsträckning blir sämre i fråga om läsförståelse, matematik och naturvetenskap är ett obestridligt och oroande faktum. Det vore emellertid enligt min uppfattning förhastat att därav dra slutsatsen att svenska elever skulle vara ”mindre begåvade”. Det är skolpolitiken det är fel på, inte eleverna, framförallt att lärarnas professionalism och möjlighet till kompetensutveckling ringaktas av många politiker, som tror sig veta bäst och i det nya granskningssamhällets anda kräver att lärarna ska sitta vid datorn och dokumentera i stället för att undervisa. När vår nya regering utlovar att man ska se över den styrmodell, som kallas New Public Management, väcker det förhoppning om att skolan – liksom sjukvården, polisen, universitetet – åter ska få möjlighet att återgå till sin huvuduppgift.

Min egen erfarenhet är att det går att locka fram talang hos de allra flesta studenter – men naturligtvis på i hög grad individuellt skiftande nivåer. Alla kan bli bättre i förhållande till var de just då befinner sig. Det är motiv nog för högskoleutbildningen. Men kanske är inte min erfarenhet fullt representativ… Jag har haft turen att undervisa i ett ämne med mycket stort söktryck och mycket duktiga och motiverade studenter.

Har samhället behov av flera studenter?

”Behov” är ett metafysiskt begrepp. Behov ”finns” inte utan ”skapas”. Det finns många och allt fler disputerade ute i arbetslivet idag (se tabell 4), vilket gör att arbetslivet förändras. Det blir mera kvalificerat. Myndighetsledningarna får bättre service genom att disputerade medarbetare hittar andra, känsligare och mera okonventionella vägar att operationalisera frågeställningarna. Företagen får bättre möjligheter att uppnå sina mål genom att disputerade medarbetare kan komma med lösningar på problem som tidigare ansetts omöjliga. Kort sagt leder universitetets metodundervisning och skolning i kritiskt tänkande till en förmåga att tänka utanför ramarna, vilket är förutsättningen för allt entreprenörskap, det må sedan gälla näringslivet, politiken eller vetenskapen.

En av de mest skadliga insatserna i våra högskolestyrelser görs enligt min erfarenhet av så kallade näringslivsrepresentanter, som ofta ser som sin uppgift att slå vakt om just den sorts utbildning som de, för länge sedan, själva genomgått. Ingenting är mera främmande för ett vetenskapligt förhållningssätt än sådan konservativ reproduktion. Internet eller förståelsen av dopamin är inte frukten av att några ”avnämarintressen” fått gehör för sina propåer. Mycket riktigt är det sällan som näringslivets stora entreprenörer tar plats i högskolestyrelserna.

Forskningen skapar sin egen efterfrågan. Oväntade svar ger oväntade kombinationer, nya produkter, vidgade perspektiv och väcker följaktligen nya frågor. När frågan om samhällets behov av akademiker ställdes förra gången, för 25 år sedan, satt jag i den statliga utredningen ”Grundbulten”. Även då var det många som ansåg att samhället inte hade behov av fler högutbildade. Vi avvisade denna negativism genom att hänvisa till utvecklingen i de länder som tagit rejäla initiativ för att förbättra tillväxten. Det visade sig att det genomgående var satsningen på forskning och högre utbildning som hade varit den bästa metoden. Japan är ett utmärkt exempel. Efter andra världskriget var landets industri i stort sett förstörd men genom en stor utbildningssatsning lyftes landets ekonomiskt fram till 1980-talet genom det ”japanska undret” med tonvikt på kvalitetskontroll och avancerade tekniska lösningar.

Vad ett samhälle ”behöver” kan inte besvaras genom att man inventerar dagens problem. Ett samhälles intresse är att utbilda sina ungdomar så att de med öppet sinnelag kan möta de utmaningar som väntar imorgon. Kritisk skolning genom forskningsanknuten grundutbildning är därvid en, om än inte den enda metoden. Därför lyder mitt råd: Förbjud alla nya utbildningsplatser som inte åtföljs av en forskningsoverhead!

Populärt

Amnesty har blivit en aktivistklubb

Den tidigare så ansedda människorätts­orga­­­nisa­tionen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.

Bengt G Nilsson Samhälle 2025 2

Leif Lewin är Skytteansk professor emeritus i vältalighet och statskunskap vid Uppsala universitet.

Tabell 1 Antalet studenter registrerade vid svenska universitet och högskolor

Tabell 2 1950-talets gymnasister och 2010-talets doktorander

* Minst tio procents aktivitetsgrad .  Källa: SCB.Tabell 3 Statliga FoU-satsningar som andel av BNP

Källa: OECD.Tabell 4 Antalet disputerade i arbetslivet

Källa: SCB.