Bakom denna framgångssaga ligger både experimentella och teoretiska upptäckter. Den förståelse vi har för naturen sammanfattas idag i en uppsättning mycket allmängiltiga teorier för alla dessa skeenden. Dessa teorier är klädda i avancerad matematisk dräkt och stämmer väl med allt noggrannare experiment.

Därmed inte sagt att allt är frid och fröjd. Det finns till exempel några, kanske marginella, experimentella iakttagelser kring atomens smådelar som inte verkar kunna förklaras med dagens teorier. Frågetecknen finns också kring universums mörka materia – den som finns i galaxerna och vars tyngdkraft gör att galaxerna håller ihop – och dess mörka energi – den som gör att universum utvidgar sig allt snabbare och snabbare. Och de fundamentala frågorna återkommer i ny skepnad: Har de atomens smådelar vi idag kan observera några ännu mindre beståndsdelar? Och vad skedde egentligen vid själva stora smällen?

Trots eventuella kvarvarande frågetecken har framgångarna med dessa allmängiltiga teorier lett ett antal fysiker till att dra långtgående slutsatser från teorierna, slutsatser kring förhållanden långt utanför de områden där teorierna är väl prövade. Det rör existentiella frågor kring alltings ursprung, kring vad verkligheten egentligen är, kring hur vi över huvud kan veta något om vår omvärld. Det är naturligtvis områden som filosoferna i alla tider har sysslat med. Men fysikerna angriper frågorna från delvis andra utgångspunkter än vad filosoferna gör. Man stöder sig på just de framgångar som den teoretiska fysiken kan uppvisa och söker sig fram genom att dra logiska slutsatser från de matematiska strukturer som teorierna utgör. Man menar helt enkelt att man nu kan förlita sig på en betydligt säkrare karta när man orienterar i denna svårbemästrade terräng.

Hur säker denna karta är kan naturligtvis diskuteras. Alla är inte så övertygade om att vi kan våga oss på att tillämpa dessa teorier, hur väl prövade de än må vara, på helt okända områden. Inte för att fysiker har något emot djärva idéer. Spekulationer är nödvändiga för att föra fysiken framåt. Men förslagen måste kunna prövas genom experiment eller observationer. Bara de idéer som klarar denna eklut – och det gör inte många! – accepteras av fysikersamhället i stort.

Att till exempel spekulera kring materiens minsta beståndsdelar, de som är mindre än vad vi idag kan iaktta, kan nog accepteras som inte alltför djärvt; det är förhållandevis försiktiga utvidgningar av vad vi idag verkligen har belägg för. Men acceptansen avtar kraftigt när det börjar handla om påståenden att det finns andra universa än vårt. Och när det till och med blir tal om oändligt många sådana universa, som vi dessutom aldrig kan komma i kontakt med men som antas fylla ett gigantiskt ”multiversum” någonstans därute – ja, då ruskar nog också de flesta fysiker på huvudet. Jag tillhör själv dem som är uttalat skeptiska till sådana tankegångar.

De fysiker som företräder detta gränsområde mellan fysik och filosofi är mycket skickliga på att föra fram sitt budskap. De utnyttjar också framgångsrikt det stora intresse som idag finns för just de existentiella frågorna i en bredare krets långt utanför den vetenskapliga sfären. Och de har ofta gott rykte genom tidigare gedigna forskningsinsatser, så deras trovärdighet är stor.

En som tillhör de ledande inom denna grupp av fysiker är svensk-amerikanen Max Tegmark. Han är född och uppvuxen i Sverige, hette Shapiro som student vid KTH, men bytte till sin mammas efternamn när han som forskarstuderande kom till USA. Han har en välförtjänt internationellt ledande ställning som mera ”traditionell” kosmolog, inte minst genom sina banbrytande arbeten med att förstå och tolka den uppsjö av data kring världsalltets storskaliga struktur som moderna, oftast satellitburna instrument har producerat. Men han är mycket mångsidig. Ett av hans intresseområden är just de spekulationer jag nämnt.

I sin nyss utkomna och första populärvetenskapliga bok spänner Tegmark över hela sitt register. Låt mig först som sist säga att den är en av de bästa böckerna i sitt slag som jag läst. Den är innehållsmässigt intressant, välskriven, bitvis medryckande och, inte minst, charmigt personlig. Han för med lätt hand in läsaren i den skapande forskarens värld: boken är kryddad med ögonblicksbilder från Tegmarks eget liv som forskare, som familjefar, som samhällsmedborgare, men utan att det personliga tar överhanden. Det faller sig helt naturligt för Tegmark att sätta in sig själv i de större sammanhangen. Ett annat sympatiskt drag i boken är att Tegmark, utan att förringa sina egna bidrag till fysiken, också är generös med att tala om vad andra har gjort och bidragit med.

Bokens två första delar beskriver var fysiken av idag står. Första delen handlar om vår kunskap om universum, den andra om atomen och dess delar. Detta är stoff som många andra framstående fysiker har beskrivit i böcker för en bredare läsekrets, men Tegmark får materialet att bli alldeles ovanligt levande. Uppgiften att på ett begripligt sätt redogöra för kosmologi och kvantmekanik är nog så svår, men Tegmark klarar den utmaningen med glans. Materialet är inte alltid lättsmält. Det finns visserligen inga ekvationer i boken, men ändå många begrepp och samband som skall redas ut. Tegmark är här den perfekta guiden som inte talar till läsaren utan med läsaren. Ett antal välfunna illustrationer – tyvärr väl smått återgivna i trycket – hjälper också läsaren. Kanske lyckas Tegmark så bra också därför att han lägger betoningen inte bara på vad fysiken kommit fram till – det behövs självfallet– utan också hur man kommit fram till just det.

Populärt

Amnesty har blivit en aktivistklubb

Den tidigare så ansedda människorätts­orga­­­nisa­tionen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.

Bengt G Nilsson Samhälle 2025 2

Redan i dessa två första delar skymtar Tegmarks egentliga budskap fram: att motivera sina spekulationer kring vad verkligheten egentligen är. Bokens sista tredjedel tar upp detta tema. Den blir nu lite mera svårläst, men det är mödan väl värt att försöka följa Tegmark i hans tankar.

Han kommer till sin uppfattning genom ett mycket intressant resonemang. Han börjar lite oskyldigt med att hävda att vi i vissa fall kan veta något om företeelser som vi inte kan iaktta, till exempel att det måste finnas något utanför det idag synliga världsalltet: universum kan ju inte helt plötsligt ta slut. Fortsättningen blir en hisnande resa genom inte bara ett slags multiversum utan genom ett multimultiversum med fyra alltmer allomfattande nivåer, av vilka den högsta är ett multiversum bestående av alla tänkbara matematiska strukturer. Utan att jag här kan gå in på detaljerna i budskapet, så menar Tegmark nämligen att den yttersta verkligheten är matematiken: han menar att matematiken inte bara beskriver verkligheten som vi upplever den, han menar att matematiken är verkligheten.

Om du inte hänger med så är du inte ensam. För även om Tegmark uppbådar all sin charm, sitt kunnande och sin presentationsförmåga, får man ändå känslan av att han någonstans går över gränsen mellan sund fysikalisk argumentering och rena spekulationer. Men att sätta fingret på exakt var och hur han gör detta, det förmår i varje fall inte jag, hur mycket jag än försöker. Jag får nöja sig med att beundra Tegmarks argumentationskonst. Och med den stora behållning som det ger att läsa boken!