Om man slår upp ”grandstanding” i ett engelsk-svenskt lexikon får man översättningen ”spela för gallerierna”. Betydelsen går tillbaka på idrottare eller skådespelare som genom sitt kroppsspråk överdriver hur svår eller känslofylld en insats är för att den skall synas bättre för åskådare som befinner sig på långt avstånd. En mer adekvat översättning när det gäller moraliskt spel för gallerierna är dock ”att sätta sig på höga hästar”. En person som ägnar sig åt ”moral grandstanding” försöker i ett samtal, som på något sätt berör etiska frågor, få sig själv att framträda som moraliskt excellent i jämförelse med andra. Detta görs för att vinna gillande och dominera i en grupp av människor där alla förutsätts dela grundläggande moraliska värderingar och uppfattningar.

Fenomenet har nog existerat åtminstone sedan politiken tog sin början i Aten för 2 500 år sedan, men det har förstärkts genom de sätt på vilket diskussioner nu förs och utvecklas på sociala medier. Tosi och Warmke identifierar fem metoder för att sätta sig på moraliskt höga hästar, nämligen: stapla på, kapprusta, trumfa över, visa starka känslor och kompromisslöst avvisa.

Påstapling äger rum när en person deltar i en diskussion genom att inte säga någonting annat än att han eller hon till fullo instämmer med något som redan har framförts. Att gilla eller dela ett inlägg med inga andra tillägg än ett par glada eller gråtande emojis är ett vanligt sätt att stapla på. Det kostar ingenting för den som ansluter sig men kan bli desto värre för de personer som pekas ut som förövare eller felsägare i inlägget i fråga. En hel del påstaplande äger rum för att människor är rädda för att bli misstänkta att ha fel åsikter, det vill säga inte instämma i saker som dyker upp i deras digitala flöden. Ingen vill vara det svarta fåret. Ju fler som staplar på, desto mer riskabelt blir det att inte ansluta sig till drevet.

Snarare bör vi försöka se till att de som försöker framstå som moraliskt excellenta får mindre poäng för detta än för vad de faktiskt uträttar i politiska frågor.

Kapprustning innebär att konkurrera ut medtävlare genom att radikalisera sin politiska position i en fråga. Att gå från att kritisera ett inlägg om medicinsk åldersbestämning av ensamkommande flyktingbarn till att hävda att den som har skrivit artikeln borde skämmas eller rentav fråntas sitt ämbete är exempel på moralisk kapprustning. Trumfa över är en variant av kapprustning där du låtsas bli upprörd över saker som kanske var fel men inte borde vara mycket att bråka om. Författarna ger exemplet när konservativa debattörer 2014 utgöt sig över att Barack Obama gjort honnör när han gick förbi två saluterande marinsoldater samtidigt som han höll en kaffekopp i vänstra handen. Fel enligt det militära protokollet? Ja. Upprörande? Knappast, överste befälhavaren har mycket att göra.

Att visa starka känslor är kanske den viktigaste metoden för moraliskt höga hästar. Det vanligaste är naturligtvis att bli upprörd. Så upprörd att det syns eller hörs om det rör sig om tv eller radio, eller så uppnås effekten genom starka adjektiv, utropstecken och emojis på sociala medier. Krönikan är ett annat vanligt format för moraliskt höga hästar i tidningar och tidskrifter där ironier och överdrifter kan frodas. Starka känslor passar bra ihop med den sista metoden – kompromisslöst avståndstagande – varigenom debattören gör klart att han eller hon inte tänker sätta sig vid samma bord som den som inte accepterar hans eller hennes grundantaganden. ”Om du inte förstår att det är kränkande och farligt att registrera människors etniska tillhörighet så är det ingen idé att vi har den här diskussionen. Läs på om historien och kom tillbaka när du har utvecklat en etisk hållning.”

För att de höga hästarna skall fungera måste budskapet levereras indirekt. Ingen gillar moraliska skrytmånsar. Det duger inte att rada upp alla bra saker man gjort, istället gäller det att bara antyda dem genom att visa sin framstående karaktär. Det gör du bäst genom att visa din avsky och upprördhet över något som har hänt samt ge radikala förslag som visar hur långt du är beredd att gå för att uppnå förändring. Känslofyllda kommentarer fungerar särskilt bra på sociala medier där de sedan kan följas upp av åtgärdsförslag som snabbt rustas upp när deltagarna bjuder över varandra. På så sätt kunde Black Lives Matter-diskussionen inom loppet av några dagar sommaren 2020 röra sig från hur vi bäst avlägsnar poliser med rasistiska fördomar som begår övergrepp i USA till att poliskåren måste avskaffas och historien skrivas om så att vita förtryckarmän kan rensas ut ur loggorna, eller åtminstone förses med varningslapp, också här i Sverige. Om du inte kände eller tyckte så var du nog innerst inne en rasist och slaveriförnekare. I alla fall var det vad de moraliskt höghästade ville få dig att känna.

Moraliskt höga hästar är inte något som begränsar sig till vänsterdebattörer, utan är också något som den populistiska högern håller sig med. Det kan handla om att vara en ”vanlig och hårt arbetande svensk” som reagerar på landets ”upplösning till följd av invandringen”. Upprördheten leder sedan till en kapprustning om vem som är mest indignerad och propagerar för de mest långtgående åtgärderna för att sätta stopp för gängkriminalitet och bidragsfusk. Alltmedan motståndarlägret löjliggörs. Vi nalkas här huvudanledningen till varför att sätta sig på moraliskt höga hästar är destruktivt – förutom att det är narcissistiskt – nämligen att det polariserar samhället och omöjliggör genuina politiska diskussioner där deltagarna är intresserade av att förstå varandras bevekelsegrunder och komma fram till hållbara kompromisser.

Författarna bemöter i sin bok flera motargument som försöker göra gällande att det som fångas upp genom deras fem metoder för att sätta sig på moraliskt höga hästar mycket väl kan gå tillbaka på genuina känslor av solidaritet och upprördhet som engagerar grupper och inspirerar till handlingar som gör skillnad i världen. Om det handlar om genuin solidaritet och vilja att göra gott för andra, kan det inte vara en fråga om moraliskt höga hästar. Så mycket är klart. Ett avgörande test för om det rör sig om moraliskt höga hästar eller inte är om den som uttrycker känslorna och ger förslagen istället eller åtminstone också är ute efter att bli omtyckt och respekterad. Om det förhåller sig så i det enskilda fallet kan bara den som talar eller skriver själv veta – eller kanske ta reda på genom att gå i psykoterapi – men vi bör vara klara över hur viktigt andra människors erkännande är för oss. Det visar psykologisk forskning av alla de slag. Människan är ett extremt socialt djur som är beredd till det mesta för att vinna uppskattning från andra och förbättra sin position i flocken. Och precis som girigheten är också fåfängan en last som knappast leder till en bättre värld i det långa loppet. Den bör därför bekämpas.

Trots att det finns tidigare begrepp som delvis fångar fenomenet ”moral grandstanding”, som politisk korrekthet eller godhetssignalering, så tycker jag att Tosis och Warmkes begrepp är mer precist och kan få oss att se vad som går fel och varför i många samtida politiska diskussioner. Det är frågan om ett slags missbruk av dygdeetiken där skammen och fåfängan får fungera som vapen och vägvisare. Om jag får lägga något till författarnas analys som gäller den svenska snarare än den amerikanska situationen, skulle det vara att det är den moraliskt acceptabla snarare än excellenta ståndpunkten och positionen som ger pluspoäng här. Vi är känsligare än amerikanerna för inlindat skryt och ödmjukhet är en svensk dygd framför andra. Det gäller att inte förhäva sig men i samma stund indirekt peka på hur usla de människor är som inte har anslutit sig till den senaste kampanjen. Svenskar vill verkligen inte vara svarta får, men är kanske mer än andra folk just en skock får som driver än åt det ena, än åt det andra hållet livrädda för att göra fel och inte lyda de hundar som för tillfället skäller högst.

Politiker är naturligtvis allra värst vad gäller moraliskt höga hästar, och det ligger delvis i sakens natur eftersom vi förväntar oss att de skall ha en högre moral än andra människor och de måste visa den om de skall få våra röster. Hur kan vi förmå politiker och andra deltagare i det politiska samtalet att ägna sig mindre åt de höga hästarnas last? Tosi och Warmke menar att det sällan är en bra strategi att försöka sätta dit dem som spelar för gallerierna, det leder bara till förnekelse och motangrepp. Det är svårt att bevisa att någon egentligen inte menar det han eller hon säger utan istället är ute efter att uppnå moralisk glans. Snarare bör vi försöka se till att de som försöker framstå som moraliskt excellenta får mindre poäng för detta än för vad de faktiskt uträttar i politiska frågor. Mindre snack om hur berörd eller upprörd man är och mer verkstad alltså. Låter bra för min del.