Den som sjunger i grupp
kastar sin bror i fängelse
bara man ber honom.
Henri Michaux

Den 17 mars 2005, när den då 81 år gamle franske litteraturvetaren och filosofen René Girard (1923–2015) valdes in i Franska akademien, var det hans vän sedan 40 år Michel Serres som gav det svar som följer på en ny ledamots anförande. Serres lyckas att med några få meningar sammanfatta den grundproblematik som Girard ägnat ett halvt sekel: ”Vad betyder det subjekt som vi kallar du och jag?Sub-jectus, den som liggande, underkastad, begravd under stenarna, dör under sköldarna, under det allmänna jublet, under våra bifallsrop. Och vilket avskyvärt lim klibbar samman kollektiven till det månghövdade subjekt som vi kallar vi?” Uttryckt annorlunda handlar Girards projekt om att förstå relationen mellan kollektiven och individen. Detta blir tydligast i hans försök att förstå en figur eller ett fenomen som stått och står i centrum i den västerländska historien, syndabocken. Girard har i en lång rad texter sedan debuten 1961 med boken Mensonge romantique et vérité romanesque försökt förstå de ofta dolda eller bakomliggande processer som ett ”vi” använder sig utav för att stöta ut det avvikande och därigenom stabilisera en gemenskap som befinner sig i upplösning eller i en djupare kris. Bland Girards övriga verk bör särskilt nämnas La violence et le sacré (1972), Des choses cachées depuis la fondation du monde (1978), Le bouc émissaire (1982) och Achever Clausewitz (2007).

För Girard innebär offrandet av en syndabock att enigheten i en gemenskap förstärks just i det ögonblick då gemenskapen riskerar att upplösas: ”Istället för en situation där alla står mot alla inträder nu en situation där alla står mot en. Det splittringens kaos som uppstår av alla enskilda konflikter ersätts i ett slag av enkelheten i en enda fiendskap: hela kollektivet på ena sidan och offret på den andra.” Kollektivets enande sker, menar Girard, ofta på bekostnad av en syndabock. Offret hamnar i en situation av att vara rättslöst och skyddslöst: ”Hela kollektivet står enat på bekostnad av ett offer som inte bara är ur stånd att försvara sig utan för vilket det är helt omöjligt att uppväcka hämndkänslor. Det onda man tillfogar offret kan inte skapa ny oro och få krisen att leva upp igen, eftersom det görs av alla tillsammans. Offret är visserligen ytterligare en våldshandling, en våldshandling som läggs till andra, men det är den sista, det är våldets sista ord.”

Det våld som Girard beskriver kan vara i högsta grad fysiskt som vid en lynchning men det kan också vara symboliskt och syfta till att ostracera syndabocken från gemenskapen. Girard hämtar sina exempel från religiösa urkunder, mytologiska berättelser och den västerländska litterära kanon, men hans tänkande har även en tydlig affinitet till den masspsykologi som växte fram i framförallt Frankrike och Österrike under det sena 1800-talet med namn som Gabriel Tarde, Gustave le Bon och Sigmund Freud. Girard, liksom Serres, ser den främsta faran i massans agerande, då massan är den gemenskap som nästan per definition skapar syndabockar och vars agerande riskerar att leda till de mest fasansfulla våldshandlingar.

För Girard karakteriseras massan av att den alltid är: ”förföljelsebenägen; de givna orsakerna till det som oroar den, det som förvandlar den till turba intresserar den inte. Massan vill per definition ha handling men kan inte påverka de underliggande orsakerna.” Att Girard använder begreppet ”turba” för att beskriva massan är ingen slump, det är det begrepp som Lucretius använder i Om tingens natur för att beskriva ett rent kaos utan någon given ordning. Det är när massan agerar som turba som dess acceleration riskerar att slita gemenskapen i stycken, allas krig mot alla. I sin analys av Om tingens ordning pekar Michel Serres på hur turba hos Lucretius övergår i ett deterministiskt kaos, ”turbo”.

För Girard uppstår det tillståndet hos massan då den söker ”en orsak som verkar rimlig och som släcker dess våldstörst. De som ingår i en massa är alltid potentiella förföljare, eftersom de drömmer om att rena samhället från de orena element som fördärvar det, de förrädare som snedvrider det.” Målet blir att identifiera en syndabock som massan kan offra och därigenom återställa en stabilitet hos gemenskapen. Kollektivet kan återigen enas.

Det hävdas ofta att Sverige är ett individualistiskt samhälle, att välfärdsstatens socialförsäkringar möjliggör ett radikalt frigörande eller oberoende från traditionella gemenskaper och institutioner. Svensken är mer av en monad än de flesta andra länders invånare. Välfärdsstaten och dess institutioner har frigjort svenskarna från ett traditionellt Gemeinschaft och skapat ett radikalt Gesellschaft. Samtidigt är det möjligt att hävda att det svenska samhället även kännetecknas av en radikal brist på de dygder som bör vara en del av individualismen, integritet och verklig tolerans inför skillnader. Den kosmopolitism som en tänkare som Georg Simmel menade måste känneteckna ett samhälle i vilket främlingar ska kunna samexistera. Det kan framstå som en paradox att ett land som präglas av ett utopiskt Gesellschaft även kan sägas kännetecknas av vad som är ett Gemeinschafts värsta skuggsidor såsom social utstötning, intolerans inför skillnader och eftersträvandet av konsensus.

Att dessa extrema positioner, från en syn på individen som absolut oberoende av gruppen till ett krav på åsiktskonformism och inordning i gemenskapen, samexisterar blir särskilt intressant i relation till hur syndabocksmekanismen ska förstås. I ett samhälle präglat av individualism borde syndabockmekanismen inte fungera lika effektivt som i ett samhälle präglat av tydliga gemenskaper. Att syndabocksmekanismen är aktiv i det svenska samhället blir dock tydligt när vi tittar på ett antal nyutkomna böcker.

”Alla försök att försvara sig själv riskerar att i bästa fall uppfattas som en form av rättshaveri. Tystnaden är den enda möjliga hållningen, det enda sättet att bevara sin integritet.”

Under 2019 har flera böcker publicerats som kan sägas vara författade av syndabockar. Att den som utsetts till syndabock i offentligheten försöker skriva sig fri och försvara sig är förvisso inte ett nytt fenomen, men det tycks vara alltmer förekommande i vår samtid. Även hastigheten med vilken personer som stötts ut ur gemenskapen väljer att själva ta till orda kan sägas vara ett relativt nytt fenomen. Tydliga exempel är de böcker som Harriet Wallberg, Fredrik Virtanen och Katarina Frostenson publicerat under 2019. Katarina Frostensons bok K tar sin början den 21 november 2017, dagen då DN publicerar Matilda Gustavssons stora reportage om Frostensons make den så kallade ”kulturprofilen”. Fredrik Virtanens bok Utan nåd inleds den 16 oktober 2017, den dag då Cissi Wallin, i boken beskriven som ”Instagramkändisen”, väljer att peka ut honom som våldtäktsman på sin Instagram. I Harriet Wallbergs bok När lögnen blir sanning. Om händelserna efter Macchiariniaffären (författad tillsammans med Kristina Appelqvist) är det centrala datumet den 5 september 2016, då högskole- och forskningsministern Helene Hellemark Knutsson väljer att avskeda henne som universitetskansler i samband med Sten Heckschers rapport om Macchiariniaffären.

Syftet med den här texten är inte att reda ut skuldförhållanden, inte heller att i detalj redogöra för författarnas berättelser. Snarare är syftet att ställa en rad frågor. Hur förstår syndabocken det som drabbat henne? Vilka redskap finns tills hands när man stöts ut ur gemenskapen? Hur kan man orientera sig i en ny värld, en värld i vilken ens position var stabil och trygg bara dagar tidigare? Harriet Wallberg beskriver upplevelsen väl när hon redogör för sina känslor direkt efter att Hellemark Knutsson avskedat henne: ”En känsla av tomhet och maktlöshet sköljer över mig. Jag kan inte förstå varför jag inte fick ge min version av det som Heckscher beskriver. Varför är mina synpunkter inte värda någonting längre? Hur kan saker förändras så snabbt?”

De tre författarna har på ytan lite gemensamt med varandra. Det är inte osannolikt att de skulle protestera mot att samlas i en sådan här text. Skälen till att de skrivit sina böcker är olika och deras historier och roller i dessa historier skiljer sig åt. Vad de har gemensamt är tre saker. Det första är att de alla tre har haft positioner i det svenska samhället som inte kan beskrivas på något annat sätt än att de har haft maktpositioner. Harriet Wallberg blev vid 40 års ålder invald i Nobelförsamlingen vid Karolinska institutet (KI), vid 42 professor vid samma universitet och vid 48 KI:s första kvinnliga rektor. Innan hon faller är hon Sveriges universitetskansler, den högsta positionen inom svensk akademi.

Katarina Frostenson väljs som 39-åring in i Svenska Akademien och har beskrivits som en av Akademiens centrala ledamöter. Hon har belönats med en lång rad prestigefulla priser, bland annat Nordiska rådets litteraturpris. Fredrik Virtanen var under lite drygt två decennier en av Aftonbladets, Nordens största dagstidning, mest profilerade skribenter. De har även det gemensamt att de alla på kort tid förlorat dessa positioner och att de själva upplever sig ha blivit utsedda till syndabockar i processer vars syfte varit att rena de institutioner som tidigare belönat dem. Slutligen har de det gemensamt att de inte straffats via rättssamhällets formella institutioner.

För Girard är syndabocksmekanismen en arkaisk institution vars syfte inte är att utröna skuld eller rätt och fel. Resultatet blir att den som utses till syndabock befinner sig utanför eller bortom lagens normala funktioner. Att få rätt mot mobben eller massan är en omöjlighet då massans mål inte är att väga bevis för och emot syndabocken utan istället handlar om att rena gemenskapen från den skuld som drabbat gemenskapen i dess helhet. Girard ser Jesus hindrande av mobben som vill stena en äktenskapsförbryterska i Johannesevangeliet som ett av det Nya testamentets centrala passager. ”Den av eder som är utan synd, han kaste den första stenen på henne”. (Johannesevangeliet 8:7)

”Att den som utsetts till syndabock i offentligheten försöker skriva sig fri och försvara sig är förvisso inte ett nytt fenomen men det tycks vara alltmer förekommande i vår samtid.”

Att parallellt läsa dessa tre böcker öppnar för en förståelse av hur syndabocken försöker förstå sin nya position, en position som är radikalt annorlunda från den tidigare. Alla tre böckerna är försök att skriva sig fri, att ge sin version men de är också, kanske viktigare, försök att svara på den fråga som återkommer i dem alla. ”Varför?” Svaren på frågan varierar mellan författarna. Det gör även deras retorik. Men i detta ”varför?” ligger en förlorad tillit, till världen och till de sociala sammanhang som var förgivettagna. Vem kan jag lita på? Vilka vänner och bekanta sällar sig till massan och vilka gör det inte? Känslan av overklighet och paranoia löper genom de tre texterna men på olika sätt.

Där Frostenson ser en kabal bestående av krafter, makterna, som antar Strindbergska proportioner återkommer både Virtanen och Wallberg till frågan om lagen och rätt och fel, Virtanen med långa referat från den anmälan om våldtäkt som Wallin inkom med 2011 och som lades ner 2012 och Wallberg med en tidslinje som visar att Macchiariniaffären i själva verket inleds efter att hon avgått som rektor vid KI 2013. Varje liten detalj måste tolkas och förstås i ett mönster, Virtanen utvecklar en besatthet över vilka som ”likat” eller kommenterat på sociala medier, Frostenson är noggrann med att notera vilka av vännerna som valt sida och när så sker och för Wallberg öppnas en värld av dolda lojaliteter och vänskaper mellan dem som är satta att utreda vad som hänt på KI.

Syndabockens försvarstal är, som framförallt Frostenson är medveten om, en genre som i stort sett aldrig leder fram till det dess författare önskar, det vill säga upprättelse. Alla försök att försvara sig själv riskerar att i bästa fall uppfattas som en form av rättshaveri. Tystnaden är den enda möjliga hållningen, det enda sättet att bevara sin integritet. Samtidigt är tystnaden omöjlig för den som anser sig vara orättfärdigt anklagad. Som Wallberg formulerar det i meningen ”Men hur ska någon som är fråntagen alla rättigheter att få sin sak granskad och prövad kunna försvara sig?” för att senare falla i den fälla som varje försvarstal innebär, att tala alltför sant om det hon drabbats av och då riskera att stämplas som en simpel rättshaverist. ”Jag drabbas av insikten att personer som är satta att förvalta och ta hand om vårt samhälle har missbrukat sin makt och helt enkelt struntat i vad som är sant. Men om ingen bryr sig om sanningen, vad finns det då kvar att hålla sig i?”

Svårigheten att vara tyst – att inte ge sin bild, att inte söka upprättelse – handlar troligtvis om att syndabocksmekanismens hela funktion är att stabilisera gemenskapen igen efter en kris. Då blir den utstötte, parian, bara en plågsam påminnelse, ett dåligt minne som man helst vill förneka har existerat. Att tyst och stillasittande acceptera detta är för de flesta människor en omöjlighet. Allrahelst när man inte förstår vad det är som har hänt, varför man har straffats utan att ha dömts för något brott. Att, som Virtanen, bli bespottad när man går på gatan eller att, som Frostenson, uppleva att man tvingas i exil kräver, för den drabbade, en radikal omorientering. Ett försök att skapa ny mening, ett nytt förgivettaget.

Syndabocken är för Girard sällan slumpmässigt vald. ”Man skulle nästan kunna säga att alla extrema egenskaper då och då drar till sig den kollektiva bannlysningen, inte bara extrem rikedom och fattigdom utan också framgång och misslyckande, skönhet och fulhet, last och dygd, förmågan att förföra och förmågan att förarga.” Inte ens syndabockens eventuella skuld är relevant, det kan vara så att den som utses till offer inte är helt oskyldig. Det centrala är dock att syndabocken fyller en funktion som ligger bortom skuld eller rätt och fel, utstötningen och offrandet handlar om att gemenskapen i och med att den identifierat och stött ut syndabocken kan renas från skuld. Att ett samhälle eller ett kollektiv som är berett att på så sätt friskriva sig från skuld och offra antingen en individ eller en kollektiv syndabock, en etnisk eller religiös grupp, är ett farligt samhälle för avvikande borde vara uppenbart. ”Den av eder som är utan synd, han kaste den första stenen på henne.”

För den djupt religiöse Girard var Jesusgestalten en lösning och utväg ut ur syndabockstänkandet. Jesus död på korset kortslöt den arkaiska funktionen hos syndabocken, han valde att ta på sig synden. För den icke-religiöse och även för Girard är det uppenbart att syndabocken fortfarande är med oss. En individualism som innefattar en stark integritet är en annan möjlig utväg. En vilja att ställa sig i vägen för en framåtrusande mobb. Att stanna upp, reflektera och vara villig att nyansera istället för att oreflekterat och omedelbart kasta den första stenen.

Det finns många exempel i historien på tillfällen då syndabocksmekanismen kortslutits och offerriten inte haft avsedd effekt. Ibland har detta skett efter att lynchningen ägt rum, i revisionistiska historieskrivningar. Men inte sällan har syndabocken sluppit försvara sig själv. Försvarstalet har författats av någon som står vid sidan av, någon som haft valet att titta bort eller att ansluta sig till massan. Det kanske tydligaste av alla dessa exempel på den individualistiska integritet som här beskrivs inträffade den 13 januari 1898. Det var det datum då Émile Zola publicerade sitt öppna brev riktat till president Félix Faure med rubriken J’accuse…! i den franska tidningen L’Aurore till försvar för judiske officeren Albert Dreyfus. Zolas brev beskrivs ofta som den händelse som skapar den intellektuelle som fenomen. Det är i det sammanhanget värt att lägga märke till att det också är ett försök att kortsluta syndabocksmekanismen genom att försvara individen inför kollektivets våld. När de intellektuella gått vilse har det nästan alltid handlat om att de valt kollektivet framför individen, det vill säga motsatsen till vad Zola valde att göra. Den tanken lämnar mig inte efter att ha läst de tre syndabockarnas försvarstal.