Böckerna blev en del av ens personliga liv och varje ny generation tycks ha dragits in i deras trollkrets på nästan samma sätt. Hesses böcker hör till dem som alltid efterfrågas på antikvariaten.

I år är det femtio år sedan han dog i sin villa i Montagnola i Schweiz, lika stilla och världsfrånvänt som han hade levt. Sedan Hugo Balls stora Hesse-biografi på tjugotalet har de riktigt uttömmande levnadsteckningarna varit förhållandevis få med tanke på att han är nittonhundratalets mest lästa tyskspråkiga författare. Lagom till femtioårsminnet föreligger inte mindre än tre levnadsteckningar. Förutom Gunnar Deckers HermannHesse. Der Wandererund sein Schatten och Bärbel Reetz Hesses Frauen har Heimo Schwilk, bland annat känd för sin stora Ernst Jünger-biografi, i Hermann Hesse. Das Leben des Glasperlenspielers tagit sig an ämnet. Eller rättare sagt: försökt skingra de österländska dimmor och slöjor som länge omgärdat författarens liv och verk.

Framställningen hos Schwilk är nykter och saklig. I sexton kapitel rekapitulerar han de olika stationerna i Hesses liv med början 1877 i det pietistiska barndomshemmet i Schwaben. Det var där hans känslighet, för att inte säga psykiska labilitet, grundlades och det var i skolan och på seminariet i Maulbronn som misstron mot varje form av påbjuden auktoritet och inlärd kunskap tog sig uttryck i revolt och flera självmordsförsök. Stoffet till sina böcker hämtade han ofta från dessa ungdomsupplevelser.

Att bli författare eller diktare var inget eftersträvansvärt i den religiösa provinsmiljön. När unge Hermann hamnade på mentalsjukhus var det för omgivningen, både familj och klasskamrater, ett tecken på att han var på fel väg. Han skrev förtvivlade och ursinniga brev hem, vari han uttryckte sitt förakt för filistrarnas, kälkborgarnas ombonade tillvaro. De läste böcker och var stolta över att ha Goethe och Schiller i hyllan, men de egna sönerna fick under inga omständigheter slå in på den litterära banan. De skulle bli myndiga präster eller borgare.

Efter några år som bokhandelslärling slog han igenom som författare. Redan i de första böckerna, exempelvis Peter Camenzind, förstår man att litteraturen, det skrivna ordet, för Hesse inte var en fritidssysselsättning som han ägnade sig åt vid sidan om. Den var en livsnödvändighet och själsangelägenhet som tog hela människan i anspråk. Livets visdom var något annat än den man fick sig till livs i skolan där man med Hesses ord läste ”Odysséen som om det vore en kokbok” och där kunskap mättes i lärarnas vitsord. Tidigt präglad av drömmens utanförskap sökte han sig till det gåtfulla och omedvetna, till innerlighet och längtan, och kände sig mest hemma hos de tyska romantikerna. Liksom dem upplystes han av en inre låga som det gällde att värna, som han ofta måste stänga inne för att hålla liv i och som förde honom in i fantasilandskap och sällsamma vakendrömmar. Det var en mystik med stark verklighetsanknytning, inte en flykt från verkligheten som man ibland har gjort gällande. ”Jag anser att verkligheten är det man minst behöver oroa sig för, ty den är ju […] alltid förhanden, medan skönare, viktigare ting kräver vår uppmärksamhet och omtanke”, skriver han vid tiden för Siddharta på tjugotalet.

Nu inföll ju Hesses liv under en period av enormt industriellt och materiellt framåtskridande. Inte sällan hände det att den blivande Nobelpristagaren fick kritik för sin världsfrånvända livshållning. På bilder framställdes han ofta med halmhatt i trädgården som en mediterande Buddha. Peter Camenzind eller Haller i Stäppvargen är förvisso inga sociala reformatorer. Liksom författaren är de särlingar som söker sin egen själ i spegeln. De sociala konventionernas rollspel är för dem en serie förspillda möjligheter. Istället för att slösa bort sina liv på sådant söker de liv som hela tiden velat levas ut; och om man så vill handlar hela Hesses författarskap om just det: att ge upp det ängsliga motståndet mot att följa sitt innersta, sitt hjärtas röst.

Friedrich Nietzsche, Stefan Zweig och Thomas Mann är namn som förekommer i Schwilks bok. Men också i förhållande till dem var Hesse en särling. Till skillnad från Zweig lockades han inte av storstadens bornerade finkultur och han ironiserade över Thomas Mann representativa anspråk och ceremoniella väsen. Hesse sökte sig hellre till C G Jung i Zürich men kunde aldrig omfatta någon lära, vare sig med psykologiskt eller religiöst innehåll. Politiskt var han lika hemlös. Schwilk noterar att hans kritik av moderniteten och den ”kulturjournalistiska tidsåldern” på tjugotalet hade en viss avlägsen likhet med nationalsocialisternas civilisationskritik.

Men hela hans romantiska livshållning och egensinne var främmande för kollektivism och massheroism. Faktum är att Hermann Hesse redan 1930, samma år som NSDAP fick sitt stora genombrott, begärde utträde ur den preussiska konstakademin därför att några av de nationellfolkliga (völkische) författarna ville hindra judiska författares inträde.

Nur für Verrückte (”Endast för galna”) lyder mottot till hans väl mest kända roman, Stäppvargen. När Hesse 1947 fick Nobelpriset i litteratur sände han sin dåvarande hustru Ninon för att ta emot hedersbetygelsen, sannolikt därför att han var deprimerad och inte gitte delta i spektaklet. Hesse stod alltid med det ena benet i den omedvetna världen. Som uttolkare av det outforskade mörka hos människan, som politiken och psykologin outtröttligt försökt tämja och bemästra, intar Hermann Hesse (och möjligen Kafka) en särställning i tysk litteratur.

Jag kan ibland tycka att Schwilk verkar kall inför de hisnande djupen i Hesses liv och de själsliga lidanden som var källan till hans konst. Denna brist uppvägs till viss del av faktarikedomen och det säkra handlaget. Vad som fattas, exempelvis uppgifter om Hesses privatliv med avseende på hans tillkortakommanden och kärleksaffärer, kan man istället inhämta i Gunnar Deckers mer subjektivt anlagda bok. Hursomhelst gläds man över att det nu finns flera gedigna framställningar av denne författares liv och verk som står i så levande kontakt med det djupast mänskliga.