”The Hopeful Continent – Africa Rising”, utropade tidningen The Economist i ett uppmärksammat reportage 2011. Den texten utlöste en kedjereaktion och följdes av liknande i andra tidningar. Africa Rising blev ett begrepp, ett slagord. Det var som om journalisterna hade tröttnat på att alltid vara eländesskildrare och nu ville vända på kuttingen och berätta afrikanska succéhistorier istället.

I Sverige har förre diplomaten Sten Rylander med sin bok Afrika vänder – en kontinent i förändring och SVT-journalisten Erika Bjerström med Det nya Afrika framgångsrikt missionerat budskapet att vi nu kan skönja ljuset i slutet av tunneln. Snart är Afrika på fötter.

Då är det dags att ställa den obligatoriska journalistiska frågan: Är det sant?

Två vita judiska reportrar från Sydafrika bestämde sig för några år sedan att söka svaret på denna fråga och gav sig iväg på en odyssé över sin kontinent. Kevin Bloom och Richard Poplak var udda och hemmastadda på samma gång. Med ett vitt sydafrikanskt medelklassperspektiv men med fötterna stabilt i den upproriska antiapartheidtraditionen lät de sig inte etiketteras så enkelt. Deras etnisk-religiösa tillhörighet gav dem även en viss outsidererfarenhet som kom väl till pass vid mötet med människor som hade hamnat vid sidan av i jakten på lyckan i det nya Afrika.

Blooms och Poplaks bok Continental Shift är till lika delar dagbok från en road trip som undersökande journalistik när genren är som bäst. Man tycker sig höra ekot av Hunter S Thompson, men utan dennes excesser och rallarsvingar. Tvärtom så framstår författarduon som både ödmjuk och sympatisk i sitt försök att verkligen förstå vad som händer på den svarta kontinenten. Är den på väg upp eller ner – ekonomiskt, socialt och politiskt? Slopa klichétänkandet, bort med skygglapparna.

Av detta har de skapat god, stundtals briljant journalistik. Säkerligen svårtuggad dock för somliga som fortfarande vill ha tesen om Africa Rising bekräftad. Bloom och Poplak bjuder inte på sådant lättsmält godis. Problematisera, kallas deras angreppssätt på svenska. Helt följdriktigt får vi inte heller en rad färdiga svar presenterade, snarare välformulerade förslag till eget tänkande.

De åtta länder som avhandlas i boken har alla det gemensamt att de befinner sig i kritiska stadier av utveckling och avveckling. Utveckling av kontakter med omvärlden; avveckling av traditionella ekonomiska system och förlegade styrelsesätt, oftast representerade av Big Man-figuren. Den store ledaren som tillsätter och avsätter ministrar beroende på morgonhumöret, nationaliserar gruvor när det faller honom in, går till sängs med palatsfunktionärernas hustrur och som aldrig missar en gudstjänst i kyrkan. Dessa ledare avvecklas nu i Afrika och ersätts med smarta utlandsutbildade despoter, sådana som den avlidne etiopiske premiärministern Meles Zenawi och Rwandas Paul Kagame.

Och över allt detta svävar Kinas ande. Sedan kalla kriget upphörde i och med Sovjetunionens kollaps 1991, har Peking storsatsat på att bearbeta råvarulagret Afrika.

Blooms och Poplaks resa, som börjar i Namibia, formar sig inledningsvis till en jakt på den mystiske Kinesen. De får höra att någonstans inne i den namibiska öknen har landets regering byggt en enklav, en hel stad dit nyanlända kinesiska migranter förs. Hundratals sägs strömma ut från chartrade flygplan varje dag redan iklädda jobbaroveraller och redo att gå igång med arbete som rätteligen borde vara reserverade för namibier. Och det rör sig inte om vanliga arbetare, utan om straffångar som dumpas i Namibia för att tömma de kinesiska fängelserna.

Det är en historia som berättas i olika versioner över praktiskt taget hela Afrika, som en råttan-i-pizzan-myt. Strax efter millennieskiftet hörde jag sydsudaneser berätta att det var kinesiska straffångar som hade byggt den pipeline som går från oljefälten i södra Sudan till hamnen vid Röda havet. Självaste Adolf H Lundin intygade detta i en intervju.

Kanske var det sant, men jag fick det aldrig trovärdigt bekräftat. Klart är i alla fall att intensiva försök görs att demonisera kineserna, som påstås vara på väg att ta över Afrika. Blooms och Poplaks informanter pekar ut den man som anses vara hjärnan bakom hela denna gigantiska operation som syftar till att göra alla namibier arbetslösa. Det är en Mister Lee, som ingen har sett men alla hört talas om. I sitt fåfänga sökande tappar Bloom och Poplak bort honom. Ingen kan med bestämdhet säga om den mystiska staden i öknen och de overallklädda kineserna över huvud taget existerar, eller om de bara utgör en projektion av namibiernas desperation inför sviktande överlevnadsmöjligheter.

Skildringen av den undflyende Mister Lee frammanar för mig bilden av en sentida Mistah Kurtz. Afrikanerna är fortfarande offer för utomståendes rovgiriga manipulationer.

Eller stämmer inte det? Är de kanske inte offer? Problematisera!

Bloom och Poplak berättar att omkring 70 procent av de ekonomiskt aktiva namibierna över 15 års ålder arbetar i den informella sektorn. Utom räckhåll för skattmasen, anställda och sparkade om vartannat, balanserande på slak lina utan skyddsnät. Förhållandena är likartade över hela Afrika söder om Sahara. Att skylla det på kineser frikänner kontinentens regeringar från ansvar. Ett populistiskt sätt att skylla alla problem på onda, utomstående krafter.

”Vi kineser säger att afrikanerna tigger med en gyllene skål”, säger Mister Liu, utsänd från Peking till Afrika för att hantera handel och affärsöverenskommelser. ”Den här kontinenten har ett överflöd av naturresurser, energi och skogsprodukter. Så varför är den fattig?”

”Jag är bara en vanlig arbetare”, fortsätter han. ”Jag började jobba på utrikesministeriet 1972 därför att jag blev tillsagd att göra det.”

Ena dagen plågades han på ett risfält iklädd trasor under kulturrevolutionen, nästa dag satt han en i business class-fåtölj på väg till södra Afrika när hans utbildning och begåvning äntligen hade uppmärksammats av Deng Xiaopings nya regering. Hans karriär kulminerade med att han utnämndes till förre presidenten Hu Jintaos specielle representant i Sydafrika.

”Kina har aldrig betraktat Afrika som en mörk kontinent”, säger han med emfas.

Det Kina istället ser är möjligheter. Mister Liu, som hade genomlevt stora språnget och därefter kulturrevolutionen, förstod bättre än de flesta hur en galen uppsättning politiska direktiv kunde kullkastas och ersättas med pragmatism. Att det råder oreda i Afrika är ett övergående problem. Inget att fästa sig vid. Han ironiserade över västvärldens försök att göra problemen i Afrika till en fråga om ideologier.

”Sedan 1978 när Kina öppnade sina dörrar har vi haft en process som jag kallar avideologisering. Nu kan man inte hitta minsta spår av ideologi i vår utrikespolitik”, fastslår Mister Liu, inte utan viss stolthet.

Populärt

Amnesty har blivit en aktivistklubb

Den tidigare så ansedda människorätts­orga­­­nisa­tionen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.

Bengt G Nilsson Samhälle 2025 2

Eftersom ekonomisk statistik i Afrika är notoriskt otillförlitlig, får man istället lära sig att tolka det man ser och hör. En metod jag tror på är att undersöka vägnätet. Om man kommer till ett afrikanskt land och upptäcker att vägarna är bättre än genomsnittet på kontinenten, kan man vara säker på att även regeringen är det.

Bloom och Poplak praktiserar samma teknik. De reser till Demokratiska Republiken Kongo och träffar där Kimbembe Mazunga, rådgivare åt president Kabila. Istället för att begära fram ekonomisk statistik ber de honom beskriva landets vägar. Suckande medger han att det fanns ett förstklassigt vägnät på 145 000 kilometer i landet när belgarna tog farväl 1960. Fem år senare, när Mobuto tog makten, hade detta krympt till 55 kilometer på grund av bristande underhåll. År 2002 fanns det 30 kilometer asfaltväg i detta land som är ungefär lika stort som Västeuropa.

Vad göra? Mazunga bjöd in kineserna och erbjöd dem tillgång till koppar- och koboltgruvor. I gengäld skulle Kina bidra med upprustning av infrastruktur till ett beräknat värde av nio miljarder US-dollar. Där ingick vägar, järnvägar, bostäder, sjukhus, universitet och en hydroelektrisk damm. Så jobbar Kina i Afrika. Bistånd, nej tack. Affärer skall det vara.

Bloom och Poplak reser vidare till Etiopien för att söka svar på frågan varför så många människor i detta land, där 80 procent av befolkningen ingår i jordbrukarfamiljer, måste gå och lägga sig hungriga varje kväll. De finner att matbristens grundbult utgörs av det statliga jordägandemonopolet. Småbönderna i landet får i allra bästa fall en tidsbegränsad brukanderätt. Ingen lantbrukare vill på så lösa boliner investera i konstbevattning eller andra produktionshöjande åtgärder. Jag nickar igenkännande åt detta. Under en reportageresa i Etiopien intervjuade jag förre premiärministern Meles Zenawi. Han vägrade ge lantbrukarna äganderätt till marken eftersom många då, enligt honom, skulle sälja sina gårdar, flytta in till städerna och förvandlas till ett trasproletariat.

Jordbruksexperten Dessalegn Rahmato avfärdade det. Statens jordägarmonopol är ett maktinstrument, sade han. Den som äger marken kontrollerar bönderna som utgör en absolut majoritet av Etiopiens befolkning. En analys som tycks bära syn för sägen idag när landet skakas av de jordlösas demonstrationer och undantagstillstånd är utlyst.

Så reser sig Afrika? Nja, men det knakar i fogarna. Det auktoritära styret utmanas på allt fler håll. Bloom och Poplak pekar i sin bok ut några av de viktigaste målen. Rättssäkerhet, privat jordägande och en organiserad kamp mot samhällets svarta ekonomiska sektorer. Bristfällig skatteuppbörd är en mycket förbisedd orsak till fattigdomen i Afrika.

Det handlar inte bara om kineser. Och afrikaner är inte bara förtryckta. Continental Shift visar hur viktigt det är att ställa de rätta frågorna och att släppa det romantiska önsketänkandet vad gäller tillståndet i Afrika.