Natten mot den 26 september 1983 satt löjtnant Stanislav Petrov i en bunker söder om Moskva och tittade rakt in i det som absolut inte fick hända. Det nya satellitsystemet för övervakning av transkontinentala robotar larmade med stora bokstäver på skärmen framför honom och en siren ljöd i rummet. USA hade, precis som det sovjetiska ledarskiktet misstänkt under många år, till slut och plötsligt avfyrat sitt förödande förstahandsslag av Minutemanrobotar. Inom 12 minuter skulle Sovjetunionens militära kapacitet vara i aska.

Hösten 1983 var extrem.

Några veckor tidigare, den 1 september, hade sovjetiskt stridsflyg skjutit ner Korean Air Lines Flight 007 på väg från New York till Seoul ovanför havet mellan Japan och Sovjetunionen. 246 passagerare och 23 besättningsmän omkom, däribland 22 barn under 12 års ålder. På grund av ett navigeringsfel kom flygplanet ur kurs och flög på en rak linje över Kamtjatka, åter ut på neutralt vatten och sen igen in över sovjetiskt territorialhav. Det sovjetiska flygvapnet klassade det som ett spionplan och tog beslutet att skjuta ner det.

Samma höst, i november, under stora protester över hela Västeuropa, fullbordades arbetet med att installera 108 stycken Pershing II fördelade på tre stationer i Västtyskland. Roboten nivellerade det övertag Sovjet fått med utplaceringen av SS20 i Östeuropa.

Samma månad, den 2 november, inledde Nato sin dittills största övning, Able Archer. Den var en återkommande kärnvapendrill, men involverade denna gång den högsta politiska nivån i USA, Västtyskland och Storbritannien, vilket på ett spöklikt sätt passade in i det scenario Sovjetunionen övat för att upptäcka en överraskningsattack från Nato. Den sovjetiska strategin gick ut på att med hjälp av ett stort underrättelsesystem med dygnetruntbevakning av byggnader i Natoländerna, där beslutsfattare förväntades samlas, förekomma en sådan attack och istället själv slå till först.

I övervakningsbunkern såg Stanislav Petrov missilens bana på väg från USA. Allt stämde, utom en sak. Missilen var ensam. Ett anfall från väst skulle rimligen omfatta flera hundra missiler. Petrov bestämde sig för att inte rapportera vidare i kommandokedjan och nollade systemet.

Bara några minuter senare larmade skärmen igen på samma sätt. Nu var det fyra missiler på väg in. Petrov tänkte likadant och stängde av larmet.

Långt senare, efter en omfattande utredning, kom man fram till att de sovjetiska satelliterna hade detekterat höghöjdsmoln som belystes av solen, som låg under horisonten.

Enligt exsovjetiska bedömare hade kretsen kring Andropov avfyrat domedagsvapnet om Petrov hade skickat larmet vidare.

Stanislav Petrov drabbades efter incidenten av ett nervöst sammanbrott och återkom inte till sin tjänst.

Ett år tidigare satt Carlo Karges på en Rolling Stones-konsert i Västberlin och såg tusentals ballonger fara iväg mot horisonten. De hade släppts som en avslutningseffekt. Han var gitarrist i Nenas band, en internationellt helt okänd sångerska i nya tyska vågens fusion mellan synt och punk. Ballongerna drev in över Östberlin, steg allt högre och ändrade färg när de träffades av solstrålarna. Vad händer, tänkte han, om generalerna i den sovjetiska sektorn tror att det är något annat än ballonger?

99 Luftballons släpptes i februari 1983 och låg som ett soundtrack över hela året. Låten har egentligen mer gemensamt med de tyska folkvisornas melankoliska och finstämda känsloläge än med syntpunk och handlar om hur ett misstag driver fram ett globalt kärnvapenkrig och lägger världen i ruiner. Nena är ändå trösterik och nonchalant avslappnad inför undergången, som om hon trots allt inte tar den på allvar.

Hast Du etwas Zeit für mich dann singe ich ein Lied für dich, sjunger hon och tar trotsiga glädjeskutt när atombomberna briserar i bakgrunden. Låten är lika bisarr som genialisk och funkade på dansgolv över hela västvärlden och tog topplaceringar på listor i England och USA.

Vad är Västerlandet? Är det västerländska universellt eller knutet till ett land eller ett territorium? Finns väst egentligen överhuvudtaget annat än som motsats till öst och kan det därmed existera efter kalla krigets slut?

Den tänkare som tydligast gett avtryck i efterkrigsdebatten om väst och relationen till omgivningen är Samuel P Huntington som 1996 utnämnde civilisationernas kamp som den nya världsordningen. Många andra tänkare har bidragit till diskussionen och Huntington är hårt kritiserad, men man undkommer honom inte och tiden hinner långsamt men säkert ikapp honom.

Han definierar väst som ett knippe värderingar: demokrati, öppen marknad, begränsad regeringsmakt, individualism och rättsstat. De utanför väst som drabbats av Västerlandets imperialism skulle nog hellre beskriva väst som en kompromisslös militär maskin med eftersläntrande tross av Coca-Colaförsäljare. Alla andra civilisationer som hittills mött väst har förlorat, militärt, epidemiologiskt, ekonomiskt, socialt och kulturellt.

Huntington ger väst ett specifikt geografiskt område: Nordamerika, Australien, Nya Zeeland och nuvarande EU. Gränsen i Europa går mellan Baltikum och Vitryssland och mellan Polen och Ukraina. På andra sidan finns den ortodoxa civilisationen.

Makten hos denna geografi är magnifik. De stater som styr här kontrollerar det internationella bankväsendet, de hårdaste hårdvalutorna, den största marknaden för varor och kapital, den största militärmakten, de bästa tekniska utbildningarna, telekommunikationerna och rymden.

Det tog 400 år att bygga upp denna styrka. Medlen var i huvudsak institutionella. Marknadsekonomi med respekt för avtal, åtskillnad mellan stat och kyrka, en gryende rättsstat och till slut demokrati gjorde den västliga civilisationen oslagbar. Som starkast var den åren före första världskriget. Om man hade frågat en tedrickande herre i Londons medelklass var i världen han levde, hade han förvånat lagt sin tidning åt sidan och svarat: i världens centrum. London var då fullständigt ohotat, ekonomiskt och militärt. Tanken på att någon gång hotas till sin existens var overklig.

Denna känsla av osårbarhet delades i många andra städer och framförallt i de amerikanska. I skydd bakom de väldiga oceanerna byggde man den nya världen med sina stora majsfält och närmast oändliga naturresurser.

Överlägsenheten födde också en officiell dogm som fortfarande är mycket stark, för att inte säga dominerande. Västs ekonomiska och politiska system och sätt att leva är inte knutet till en särskild geografi eller till kristendomen. Den är universell. Alla som vill kan bli som vi. Det är bara att kopiera någon av de mest välutvecklade konstitutionerna, öppna sig för handel och släppa in det internationella kapitalet. På samma sätt kan vem som helst invandra till västs geografi och bli västerlänning i själ och hjärta. Handel, välstånd och tekniska framsteg gör så småningom alla till goda demokrater, därtill jämställda goda demokrater.

Man kan väcka en västerländsk UD-anställd mitt i natten, eller en tysk, svensk eller amerikansk näringslivsrepresentant, och hon kommer att rabbla sambandskedjan mellan handel, marknadsekonomi, demokrati och mänskliga rättigheter. Det ena leder ofelbart till det andra. Därför gör det egentligen inget att väst idag jämfört med den tedrickande brittens rike har förlorat sin tidigare totalt dominanta materiella, demografiska och produktiva ställning. Asiaterna och de andra blir ju som vi. Globaliseringen är västernisering, värderingarna följer med pengarna. Det var denna process som Francis Fukuyama utnämnde till historiens slut. Mänskligheten ansluter sig till slut till västs värden.

Huntingtons kontroversiella replik är att väst i sin grandiosa självsyn har förväxlat sig själv med modernisering. Japaner, kineser, araber, ryssar och afrikaner kan bygga hur många bankpalats som helst, lysa upp sina städer med samma neon, köra samma bilar, åka med samma tunnelbaneföretag och ringa på samma mobiler som Londonborna, men kulturellt, socialt, religiöst förblir de annorlunda. Värden, livsstilar, familjemönster och därmed politisk grundsyn följer inte med i pengarnas blixtsnabba förflyttningar, de är mycket mer långsamma och tar många generationer att överföra, om det ens går, och västs värderingar kommer förr eller senare att hamna i skarp konflikt med andra civilisationers. Och, vilket kanske är ännu mer svårsmält, grupper från andra civilisationer som migrerat till västs geografi kommer att hamna i konflikt med sin omedelbara omgivning.

Man kan inte säga annat än att Huntingtons tes och definition av väst är en brännhet politisk fråga idag. Västs identitet pendlar mellan att vara en världsomspännande civilisation präglad av i grunden likartade värderingar och att vara ett geografiskt, kulturellt och religiöst väl avgränsat område som är i behov av skydd och gränser.

Här finns en underskattad latent underström i den populism som bland andra Trump, Le Pen och de nordiska högernationella partierna representerar. Deras självsyn är i första hand att de är vår civilisations främsta beskyddare och att deras gränsspärrar mot Mexiko och Mellanöstern handlar om att rädda allt det vi förknippar med Västerlandet. Att de sedan ganska snart är beredda att svika grundläggande västerländska ideal är en annan sak, men deras egna pretentioner handlar mer om västs identitet som en sluten krets än om rasism.

Om man vill spetsa till det kan man säga att den svenska migrationsdebatten 2015 hamnade mitt i västs pendlande identitet mellan att vara en geografi eller ett världsomspännande system. Är vi en plats på jorden med en gräns eller är vi ett globalt samhälle där hela mänskligheten garanteras sina mänskliga rättigheter? Är väst och västs befolkning en avgränsad och skyddsvärd storhet eller representerar vi snarare institutioner som i princip obegränsat antal andra personer kan ansluta sig till? Är väst gränslöst eller något som existerar fram till gränsen?

Att Sverige hade särskilt svårt för att bestämma sig har mindre med naivitet att göra och mer med att Sverige är ett av de västländer som allra hårdast har knutit sin nationella identitet till idén om att vara en del i ett världsomspännande system. Sverige är ganska imperialistiskt till sin natur och har stor tilltro till att andra länders befolkningar bör bli mer lika svenskarna i synen på hur samhället bör organiseras.

Populärt

Amnesty har blivit en aktivistklubb

Den tidigare så ansedda människorätts­orga­­­nisa­tionen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.

Bengt G Nilsson Samhälle 2025 2

Av kostnadsskäl tvingades de svenska partierna till slut att ansluta sig till idén om en gräns för volymen, antingen vid Öresund eller vid Medelhavet, men inte i teorin. Bara ett parti, det växande, har gränsen som den bärande identiteten.

En annan debatt där gränsen vunnit i styrka är hur man ska se på Ryssland. Efter 1989 var de flesta övertygade om att Ryssland skulle ansluta sig till demokrati och marknadsekonomi, även om det tog tid. Handelsrelationer, på sikt ett frihandelsavtal och kanske till och med medlemskap i EU var något lika naturligt som att samma process skulle förvandla Turkiet till en del av väst. Både Moskva och Ankara skulle vävas in i ett system av EU-direktiv, studentutbyten, snabbspårsjärnvägar och sömniga toppmöten med tolk i hörlurar.

Så blev det inte. Putin och Erdogan ville något annat och utmanar båda, var och en på sitt sätt, västs gränslösa anspråk. När länderna kring Donaus nedre del och längs Svarta havet började drömma om rättsstat, demokrati, EU:s inre marknad och luftunderstöd från amerikanskt stridsflyg sa väst ja. Putin sa absolut nej och satte pansar och artillerield bakom orden. Väst twittrade mest.

Västs reaktion är givetvis präglad av fördömanden och avståndstaganden, men bortom den officiella chocken finns också en hemkänsla i att hotet från öster har återkommit. Territorialförsvaret väcker en tillhörighet till den egna geografin, den egna avgränsande civilisationen. Vi ska inte längre dö för Afghanistan, men för vårt eget land. Soldaterna ska hem från Mazar-i Sharif för att hålla Gotland, eller i alla fall Slite. SSU slåss för återinförd värnplikt, nu könsneutral. Vi är inte Ryssland och Ryssland är inte en del av oss. Det finns en gräns och den tänker vi hålla, samt avkräva legitimation på Kastrup. Missilernas rörelse från och till Kaliningrad kartläggs minutiöst och tidningarna ritar nya cirklar över räckvidd. Marinbasen i Karlskrona och F 17 uppe i Kallinge är utslagna inom fyra minuter.

Därtill kan man lägga det gränslösa terrorhotet från islamistisk extremism, vilket framkallar ett behov av en definitiv gräns, både fysisk, politisk, kulturell och religiös och vi är tillbaka i 1983 års värld av ett ständigt hot om okontrollerade explosioner som kan förgöra världen som vi känner den.

Västs identitet som ett världsimperium utmanades slutligen av atombombshotet från Sovjetunionen. Det var existentiellt på ett grundläggande sätt och var politiskt totalitärt eftersom det engagerade hela befolkningen och seriekopplade hela världens avkrokar till ett och samma nät. Ett gerillakrig i Kongo var en del av samma livsavgörande konflikt som ett luftuppkok i Hävringebukten.

Efter 1989 åtnjöt väst en period av gränslös framtidstro. Den tog slut 2014/16 och väst är nu tillbaka i kallakrigsmentaliteten och i starkt behov av gränser och avgränsningar mot andra civilisationer. Den lika suggestiva som attraktiva undergången går som ett ledtema i massmedia och populärkulturen.

Den våg av säregen nationalistisk populism som går genom västländerna har rasistiska, antisemitiska och islamofoba drag i sig. Men den går inte att förstå och analysera utan att också se Västerlandets flackande mellan sina olika identiteter.

PM Nilsson är politisk redaktör i Dagens Industri.