Vilka val en människa än träffar i livet tänker vi oss att hon – enkelt eller inte – alltid hade kunnat välja att agera på ett annat sätt. Visserligen har hjärnforskning och genetik under de senaste decennierna kommit att blottlägga de biologiska grunderna för alltmer av det mänskliga beteendet på så väl kollektiv som individuell nivå, men inga av dessa fynd har rubbat antagandet att vi var och en är i besittning av en subjektiv agens som överskrider dessa.

En som emellertid finner detta antagande inte bara felaktigt, utan djupt inhumant, är den amerikanske neurobiologen Robert Sapolsky. Föreställ dig, uppmanar han sin läsare i inledningen av nyutkomna boken Determined. Life Without Free Will, en nyutexaminerad universitetsstudent som deltar i festligheterna vid en examensceremoni, omgiven av stolta släktingar och vänner – och föreställ dig också, i utkanten av dessa festligheter, en arbetare som har till uppgift att tömma soptunnorna och städa upp när kalaset är slut.

Tänk dig nu att du tar denne arbetare, och låter honom och en av de firande studenterna byta inte bara gener med varandra, utan också samtliga av sina livsomständigheter, allt ifrån påverkan under fosterlivet, till familjeförhållanden, till uppfostran – det vill säga: samtliga de faktorer över vilka en individ själv saknar inflytande. Vad du då skulle ha åstadkommit är, argumenterar författaren, helt enkelt att dessa bägge personer har bytt plats, så att den som släpade sopsäckar över gräset istället blir den som triumferande visar sina slutbetyg för mormor, och tvärtom.

Detta, skriver Sapolsky, är precis vad han menar med determinism. Men icke desto mindre framhärdar de flesta av oss alltså i uppfattningen att den firande studenten bör hyllas för sina prestationer – som alltså egentligen inte är något annat än det deterministiska resultatet av omständigheter utanför hennes kontroll – medan renhållningsarbetaren omvänt nog skulle kunna klandras en smula för sina bristande ambitioner. Vi envisas, kort sagt, med att tro på existensen av någonting som en fri vilja.

Hur skulle då en sådan fri vilja se ut? Eller snarare, vad skulle krävas för att den ska kunna existera? Sapolsky är klar på den punkten. Han är, framhåller han, fullt beredd att ompröva sin hållning och erkänna den fria viljans existens, så snart någon kan visa honom följande: en neuron i en persons hjärna vars aktivitet är oberoende av aktiviteten hos alla de andra miljarder neuroner som omger den, av de otaliga hormoner som i varje ögonblick översköljer den, av personens uppväxt och livserfarenheter såsom de har format hjärnans strukturer, av den genuppsättning som den innehåller, och så vidare. Det vill säga: så snart någon kan visa honom en händelse i hjärnan som i denna mening är en orsak utan orsak – men inte förr.

Någonting i stil med det författaren efterfrågar har förstås aldrig observerats, men däremot saknas det inte försök, mer eller mindre seriösa, att belägga existensen av den fria viljan vetenskapligt. I detta sammanhang har några forskningsområden nyttjats särskilt flitigt, däribland den kaosteori vars emblematiska figur är en fjäril som fladdrar med vingarna i Brasilien och därmed orsakar en tornado i Texas. Sapolsky ger en fyllig och pedagogisk genomgång av de kaotiska systemens dynamik, som alltså kännetecknas av det faktum att mycket små skillnader i ett initialtillstånd kan ge upphov till mycket olika tillstånd över tid, men när det gäller kaosteorins bäring på den fria viljan är hans slutsats tydlig: det finns ingen sådan bäring alls.

Somliga har argumenterat för att kaosdynamikens oförutsägbarhet skapar sprickor i materiens lagbundenhet där den fria viljan kan få plats att ta sig in. Men, påminner författaren, att ett system är oförutsägbart är inte samma sak som att det är icke-deterministiskt. De kaotiska systemens beteende är visserligen omöjligt att fullt ut förutspå, men det är lika lagbundet som det hos vilket enkelt överblickbart system som helst. Den utrymme det lämnar för den fria viljan finns därmed snarare i den mänskliga psykologin: eftersom det känns som att vi är fria att välja kommer vi knappast att låta oss övertygas om motsatsen med mindre än tydliga kausala förklaringar av det vi trodde var vårt autonoma beteende – och några sådana kommer kaosteorin aldrig att kunna ge.

På motsvarande sätt sätter Sapolsky sin läsare in i emergens och kvantmekanisk obestämbarhet – två andra områden där somliga anser den fria viljan kunna ta sig in i till synes deterministiska biologiska system – och på motsvarande sätt avfärdar han dem. Emergens är visserligen både intressant och vetenskapsteoretiskt radikalt, och handlar om hur egenskaper kan uppträda på en högre nivå som saknar motsvarighet på en lägre – vatten är vått men inte vattenmolekyler – men en central iakttagelse här är att detta inte förändrar egenskaperna hos de emergenta systemens minsta beståndsdelar.

Vattenmolekyler blir inte våta bara för att de utgör delar av en vattenpöl, myror blir inte intelligenta bara för att en myrstack i viss mening är det – och neutroners aktivitet blir inte mindre deterministisk bara för att de ger upphov till något som vi upplever som en autonom subjektivitet. Vad gäller kvantmekaniken råder det delade meningar om huruvida dess effekter alls spelar in i hjärnans aktivitet i någon betydande grad, men oavsett vilket är det enda som den i så fall kan ersätta den klassiska determinismen med slumpmässighet – vilket väl knappast var hur vi tänkte oss att den fria viljan skulle vara beskaffad.

Okej, är man beredd att tänka, det är väl helt enkelt så att vi har mycket mindre inflytande än vi gärna vill föreställa oss över vilka vi är. Men vi kan ju åtminstone styra över vad vi gör med de förutsättningar vi givits. Här sätter emellertid Sapolsky in sin verkliga dödsstöt: denna falska uppdelning i förutsättningar och vad man gör med dem är, menar han, i själva verket en av de mest förkastliga konsekvenserna av tron på en fri vilja. Den självdisciplin och viljestyrka som en sådan uppfattning tänker sig stå under individens fria kontroll är, upplyser han läsaren, lokaliserad till ett mycket specifikt område i hjärnans så kallade prefrontala cortex, ett område som mognar sakta och som påverkas starkt av yttre faktorer under fosterstadium, barndom och tonår. En person som växte upp med hot och våld i ett missbrukarhem har med andra ord inte bara svåra omständigheter att sätta sig över, utan också avsevärt sämre fysiologiska förutsättningar att sätta sig över dessa på grund av en ofullständigt utvecklad PFC.

Eller varför inte ta en person med svår epilepsi som sätter sig i bilen utan att ha tagit sin medicin, får ett anfall bakom ratten och kör ihjäl ett barn. De flesta av oss skulle nog vara benägna att tänka att denna person inte kan skyllas för sin epilepsi, men väl för sin underlåtenhet att medicinera före bilkörning. Fel, menar Sapolsky: de faktorer som avgör en persons benägenhet att slarva med mediciner är nämligen inte i någon grad mindre biologiskt tvingande än de som avgör huruvida hon lider av epilepsi. Hon bör, med anda ord, inte skyllas för någotdera.

Vilket förstås också får omfattande konsekvenser för vår syn på brott och straff: om en människa verkligen inte har någon frihet i sitt handlande kan ett straff aldrig vara rättmätigt. Vad man istället får tänka sig är en form av karantänsförfarande liknande det som samhället har att ta till vid allmänfarlig sjukdom: en person som hotar andras säkerhet kan tas om hand för att förhindras från att orsaka skada, men i så fall alltid med ett så minimalt intrång på dennes personliga frihet som möjligt, och aldrig i syfte att döma eller bestraffa.

Att på detta vis fullkomligt avlägsna den moraliska aspekten också från det som tycks vara uppsåtliga handlingar kan tyckas i det närmaste ogörligt – men vi har, påminner Sapolsky, gjort något liknande förut. Den epilepsi som tidigare förstods som besatthet av djävulen, tecken på häxeri eller konsekvensen av självbefläckelse, tolkar vi idag moraliskt neutralt som en kroppslig sjukdom, och den schizofreni som av inflytelserika freudianska analytiker under förra seklet sades vara konsekvensen av bristande omhändertagande av en så kallad schizofrenogen mor, vet vi idag orsakas av en medfödd deformation av vissa områden i hjärnan, enkelt påvisbar med hjälp av hjärnröntgen.

Kanske kommer vi en dag att i sådan grad ha tagit till oss de forskningsrön som fyller Determineds drygt 400 emfatiska boksidor, och kanske kommer forskningen att ytterligare ha klarlagt så många samband, att alltmer av det normala mänskliga beteendespektrat på samma sätt kommer att framstå som en obeveklig följd av individens biologi.

Sapolsky övertygar mig i så måtto att det är mycket svårt att invända mot något av hans resonemang – men ändå liknar det hela litet grann försöken att på vetenskaplig väg vederlägga själens existens –ett exempel på hur vetenskapen smular sönder begrepp som kanske inte är just vetenskapligt vederhäftiga, men som är centrala för allt mänskligt meningsskapande. Om den fria viljan nu är en ihärdig illusion i den mänskliga varseblivningen (en som experiment för övrigt antyder att vi delar med schimpanserna), kan den inte också tänkas fylla en funktion för att man som människa ska stå ut med att existera i världen? Måste tron på den fria viljan vara falsk, bara för att den fria viljans existens förmodligen är illusorisk?

Men detta är förstås, inser jag sedan, den stolta universitetsstudentens sätt att resonera – inte sophämtarens, missbrukarens eller den epileptiska dråpmördarens.