Av de många pretendenterna till titeln vår tids stora kulturfråga hänger en särskilt tung över oss, som en kvävande våt filt. Jag tänker på lättkränktheten, den kultur av förnärmelse som blivit alltmer utbredd under de senaste åren. Den tar sig uttryck i en överdriven avsky för avvikande åsikter, i Sovjetliknande krav på historieförfalskning, i en enveten vilja att censurera material som kan tänkas vara stötande. Lättkränktheten hotar all fri tanke och krymper oss så att vi bara orkar tänka i stereotyper istället för att debattera och nyansera.

Den omöjliggör bildning genom att skyla obehagliga historiska förlopp bakom så kallade ”trigger warnings” och gör det svårt att belysa faktiska problem då dessa direkt klassas som rasistiska, homofobiska, islamofobiska, klassofobiska, eller antifeministiska. Inte så konstigt kanske: våra hjärnor är rent psykologiskt programmerade att tänka i stereotyper. Det är så vi klassificerar information. Men vi kan inte, får inte ge efter för sådana biologiska impulser och genast kalla meningsmotståndare för nazister, fascister eller förrädare, så som har skett i den senaste tidens hetsiga debattklimat.

Lättkränktheten är direkt kulturfientlig. Det har alltid varit konstens roll att provocera och väcka anstöt. Det har alltid varit det demokratiska samhällets signum att tillåta sådana provokationer, såväl på konstmuseet som på ledarplats i morgontidningen. Tittar man på Miljöpartiets nyutkomna kulturpolitiska idéprogram får man en god idé om vad eftergifter för förnärmelsemobben skulle göra för kulturen. Här framställs kultur som ”del i en grundläggande omställning av samhället” där obehagliga åsikter ska tvättas bort. Kultursektorn ska utbildas i intersektionalitet och postkolonialism. Kulturarvet ska granskas kritiskt, liksom med förväntan om att det kommer att vara förtryckande.

För kultur är inte bara kultur, utan ”främst maktdelning”. Vilka konsekvenser kommer det att få för vilken typ av kultur som anses äga ”kvalitet” nog att göra sig förtjänt av statliga bidrag? Blir det bara de snäva uttrycksformer som passar in i en miljöpartists uppskruvade världsbild? När allting i samhället kodas enligt föreställningar om förtryckande (ofta patriarkala) strukturer går det liksom inte att undvika att känna sig kränkt.

En anmärkningsvärd varningssignal från det gångna året är gymnasieläraren Sebastian Marquez von Hages insändare i SvD, där han beskrev den absurda situation som uppstod då han gick på arbetsintervju för ett stort gymnasium i centrala Stockholm. Där hade eleverna helt enkelt tagit över makten och börjat diktera vad som var och inte var acceptabelt i ett klassrum. De ville till exempel inte läsa texter som delade upp människor i män och kvinnor och använde pronomena ”han” och ”hon”. Potentiellt stötande material skulle behäftas med en ”trigger warning”, vilket torde göra alla historiestudier omöjliga eller åtminstone rejält begränsade. Den som vägrar försöka tänka sig in i ett annat århundrades föreställningsvärd kortsluter både sin fantasi och sin förståelseförmåga. Det är särskilt olyckligt när det gäller gymnasiestudenter, som borde vara på väg ut i ett liv av eget, fritt tänkande.

Lättkränktheten vill att historien ska skrivas om, att böcker ska plockas bort från hyllorna eller åtminstone redigeras. Men om historiska dokument (vilket ju även skönlitteratur faktiskt är) skrubbas rena från allt anstötligt, hur ska vi då kunna föra en debatt om etik, människovärde, värderingar i förändring? I mitt dagliga värv forskar jag på viktoriansk litteratur och tidskriftskultur. Jag har ägnat mycket tid åt att studera det amerikanska inbördeskriget. I materialet finns mycket osmakligt och direkt rasistiskt, fruktansvärda berättelser om slaveri och mänskligt lidande. Men om detta strukits över med en stor svart penna hade det inte funnits något för forskare att studera. Akademien måste stå i sanningens tjänst, och sanningen om mänskligheten är inte alltid trevlig eller ens rumsren. Det oroväckande är att de som ropar på åsiktscensur faktiskt själva närmar sig fascismens eller kommunismens krav på total meningsenighet. Den som tycker annorlunda än partiet tystas ner eller, om detta inte är möjligt, fryses ut.

Josefin Holmström är författare, kritiker och doktorand i engelsk litteratur i Cambridge.