Det sägs att Abraham Lincoln skrev The Gettysburg Address – det kanske mest beundrade talet i amerikansk historia – på baksidan av ett kuvert i en tågkupé under loppet av ett par timmar. Lincoln – en briljant advokat som kunde långa stycken ur Kung James bibel utantill – behövde aldrig anställa en tal- eller spökskrivare.

Bokliga män såsom Theodore Roosevelt och Woodrow Wilson klarade sig förstås också mestadels utan hjälp, och det var egentligen först på tjugotalet, under den mindre lyckade Warren G. Harding, som behovet av denna personalkategori blev uppenbart. (Hardings egenhändigt skrivna tal beskrevs träffande av en kritiker som ”en armé av pompösa fraser som rör sig över ett landskap på jakt efter en idé”.) Sedan dess har det varit mycket sällsynt för amerikanska politiker att skriva sina egna böcker och tal, och om vi ska tro Gore Vidal är de idag knappt ens kapabla att läsa dem. Att försöka dra några slutsatser om årets skörd av tänkbara republikanska primärvalskandidater utifrån deras spökskrivna kampanjbiografier är således svårt. Hellre än att analysera deras prosa kan det måhända vara mer givande att analysera deras val av spökskrivare för att få en korrekt bild av deras personliga egenskaper och värderingar.

Sarah Palin anställde Lynn Vincent – en bästsäljande, melodramatisk författare – för att skriva sin självbiografi Going Rogue. An American Life. Det visade sig vara ett bra val; Palins bok är en av blott fyra politiska memoarer som sålts i över en miljon exemplar. Trots att bokens huvudsakliga fokus ligger på Palins gärning som borgmästare och guvernör innehåller den fler bilder på barn och snöskotrar än politiska insikter.

Utöver sin beundran för Ronald Reagan tycks den unga Palin ej ha ägnat en tanke åt politik förrän hon i trettioårsåldern kom på idén att söka posten som borgmästare i den lilla staden Wasilla i södra Alaska. Fjorton år senare valdes hon som första kvinna till guvernör över en delstat vars politiska etablissemang till dess dominerats av män från fina familjer med nära kopplingar till oljeindustrin. För sina djärva insatser mot korruption och mot slöseri inom den offentliga sektorn belönades Palin med skyhöga opinionssiffror och utnämndes snart till USA:s mest populära guvernör.

Genombrottet kom två år senare, när John McCain i ett desperat försök att piffa upp sin vissnande presidentkampanj utsåg Palin till sin vicepresidentkandidat. McCain förlorade förstås ändå valet, men i den stjärnsprakande och naturligt sexiga Palin hade en ny politisk stjärna fötts.

Sarah Palins påstått bristfälliga intelligens utgör idag ämnet för en hel del satir, men det finns egentligen inget som säger att hon inte skulle vara kvalificerad att styra en medelstor amerikansk delstat, eller för den delen, ett medelstort skandinaviskt land. (USA är förstås en annan femma). Som en folklig och väsentligen outbildad kvinna från enkla förhållanden borde hon egentligen appellera till oss svenskar, som av tradition ogillar politiker som läser böcker och använder trestaviga ord. De chockerade blickar jag får när jag läser boken på tunnelbanan säger mig dock att så icke alls är fallet. En liknande reaktion har kunnat ses i amerikansk media, där kampanjen mot Palin närmast liknat en tvåminuters hatsession ur George Orwells 1984 och har inkluderat grepp som skulle ha betraktats som fullständigt oacceptabla om de använts mot Barack Obama.

Utöver sitt motstånd mot aborträtten representerar den fruktsamma Palin för många ett lockande alternativ till den karga och elitistiska variant av feminism som länge dominerat i Europa, men aldrig riktigt gått hem bland amerikaner. (Sarah Palin har fem barn, vilket är fem fler än vad Germaine Greer, Simone de Beauvoir och Gloria Steinem producerat tillsammans.) Skillnaden i fertilitet mellan den kristna högern och den sekulära vänstern har förstås varit känd i åratal, men med Palin har den plötsligt hamnat längst fram i det amerikanska medvetandet.

Som Tea Party-rörelsens okrönta drottning lovar Palin att sätta stopp för den offentliga sektorns expansion och återföra landet till dess ursprungliga värderingar om individuell frihet och oberoende. Man kan dock fråga sig hur djupt Palins konservativa värderingar egentligen sitter. Visst, hon vill skära ned lite här och där, men återkommer flera gånger i boken om vikten av att satsa mer statliga medel på ”omsorg och utbildning” (Reagan hade däremot som vallöfte att lägga ner hela det amerikanska utbildningsdepartementet). Den största utmaningen som den amerikanska staten står inför idag är utan tvekan finansieringen av socialförsäkringssystemet Social Security och sjukvårdsprogrammet Medicare, men vare sig Sarah Palin eller hennes kolleger inom Tea Party-rörelsen har vågat säga ett knyst om någotdera.

Det finns en central paradox hos hela Tea Party-rörelsen. Dess föregångare från 1773 dumpade te i Bostons hamn i protest mot en regering som beskattade dem utan att ge dem något självbestämmande i utbyte. Den situation som dagens Tea Party protesterar mot – en allomfattande, paternalistisk stat – är dock helt och hållet ett resultat av det amerikanska folkets självbestämmande. Om de inte ville ha en välfärdsstat, varför har de konsekvent röstat på politiker som lovat dem en dylik? Det hela ger sken av att vara ett slags charad – en oseriös rörelse, ledd av en i grunden oseriös kandidat.

Ingen skulle någonsin få för sig att kalla Mitt Romney oseriös – han praktiskt taget osar professionalism. Romneys imageproblem fångades väl utmärkt av konkurrenten Mike Huckabee, som frågade om amerikaner verkligen vill ha en president som ser ut som killen som just gav dem sparken. Mitt Romney är en snygg, framgångsrik, vältränad vit man som ger intrycket av att aldrig ha stött på en motgång värre än ett nageltrång eller tandvärk. Dessa handikapp vore måhända överkomliga om det inte vore för att Romney också är en av de tråkigaste personer som någonsin äntrat den politiska arenan. Bara att skriva om honom gör mig sömnig.

Romneys bok, No Apology. The Case for American Greatness, är skriven tillsammans med Boston Globe-reportern Nina Easton, men med tanke på hur tråkig boken är så är det troligt att Romney skrivit stora delar själv. Boken är uppbyggd som ett slags politiskt manifest, och kan ses som ett slags uppföljare till den ännu tråkigare Turnaround. Crisis, Leadership and the Olympic Games, som mest handlade om Romneys heroiska insats som organisatör för vinter-OS, detta det tråkigaste av idrottsevenemang. No Apology erbjuder läsaren en grundlig exposé över de rådande globala utmaningarna – lite som den typen av böcker som Thomas Friedman och Fareed Zakaria brukar skriva – fast förstås betydligt tråkigare.

Därmed inte sagt att No Apology, eller dess påstådda författare, är utan kvaliteter. Tvärtom, så är det snarast en bok som alla amerikaner borde läsa. Romney är skärpt, extremt påläst och angriper problem med ett allvar som så ofta saknas inom den politiska sfären idag. Boken kan liknas vid en vuxnare, och betydligt dystrare, version av Barack Obamas Att våga hoppas. Obama tog förvisso upp flera viktiga samhällsproblem i sin bok, men använde dem mest som introduktioner till sina poetiska utläggningar om hur vi alla kan uppnå vad som helst om vi bara håller drömmen vid liv. Romney förklarar däremot i bestämda ordalag för det amerikanska folket att de hädanefter måste arbeta hårdare, studera flitigare och producera fler inomäktenskapliga barn om de inte vill att USA ska sjunka under havet eller (Gud förbjude) förvandlas till ett nytt Europa.

Populärt

Amnesty har blivit en aktivistklubb

Den tidigare så ansedda människorätts­orga­­­nisa­tionen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.

Bengt G Nilsson Samhälle 2025 2

Nu finns det tyvärr inte så mycket som talar för att det amerikanska folket kommer att ta Romneys goda råd till hjärtat. Det räcker inte med att säga rätt saker; det handlar också om hur du säger dem. Barack Obama säger det med patos och passion, Mitt Romney säger det med tabeller och diagram; en taktik som är dömd att misslyckas i ett politiskt klimat där stil alltid går före substans.

Nu är Palin och Romney förstås inte de enda tänkbara kandidaterna för 2012; Arkanskas jovialiske före detta guvernör Mike Huckabee har också uttryckt intresse. Den exceptionellt folklige Huckabee vore den uppenbara favoriten om valet gällde en post som bingoutropare eller värd för ett caféprogram på tv. Blotta tanken på Huckabee vid podiet framför FN:s generalförsamling eller vid Camp David med Vladimir Putin är dock skrattretande nog för att avskriva honom som seriös kandidat. En annan person som nämnts i sammanhanget är före detta talmannen Newt Gingrich; en slipad veteran som sannolikt skulle dominera i debatterna. Problemet är att han har ett ego som tycks kunna förmörka solen och att ingen riktigt gillar honom, ens inom hans eget parti.

Det ser med andra ord mörkt ut för det republikanska partiet inför 2012. Ens om man medelst kloning kunde producera en kandidat som kombinerade Mitt Romneys skärpa och Sarah Palins karisma med Mike Huckabees bondska folklighet är det tveksamt om en sådan varelse skulle kunna stoppa Obama i nästa val. Trots det utbredda missnöjet med hans politik ses Obama fortfarande av många amerikaner som en frälsare från landets forna synder och att kandidera mot honom är på sätt och vis som att kandidera mot själva den amerikanska historien.

Unga och lovande republikaner såsom Louisianas Bobby Jindal och Floridas Marco Rubio har redan listat ut detta, varför de båda valt att bida sin tid till 2016. I nuläget talar dock allt för att hoppets och förändringens epok kommer att fortsätta välsigna det amerikanska folket under ytterligare sex förlovade år.