KURDISTAN
LANDET SOM ICKE ÄR
INGMAR KARLSSON
Wahlström & Widstrand 2008 

Ambassadör Ingmar Karlssons nya bok, Kurdistan, är i sitt lagom långa format (240 sidor) en av de bästa översikterna som har getts ut på svenska i sitt ämne. Och trots att Karlssons litteraturförteckning inte innehåller verk på kurdiska, turkiska, arabiska eller persiska är hans bok både aktuell och heltäckande för den kurdiska frågans historia och nuläge i Turkiet, Irak, Iran och Syrien. En spännande bonus är också det korta kapitlet om kurderna i Libanon och Kaukasus.

Översiktsformen ger mersmak, även om strävandena att hålla boken aktuell och relevant i ett svenskt perspektiv också kommit att innebära att vissa element kring den kurdiska frågan fått ett relativt större utrymme på bekostnad av andra element med stort förklaringsvärde.

Sålunda ägnar Karlsson en stor del av sin beskrivning av den kurdiska frågan i Turkiet åt den radikala kurdiska nationalismen och dess mest våldsamma uttryck, PKK. Det är förståeligt: effekterna av de turkiska statsbärande eliternas ovilja att ta sig an den kurdiska frågan i allmänhet och oförmågan att sedan 30 år tillbaka hantera PKK i synnerhet har gett ett förödande bokslut.

Bortåt 6 000 turkiska soldater och poliser, uppåt 25 000 väpnade PKK-anhängare och över 10 000 civila (varav huvuddelen kurder) har mist livet. Dödstalen motsvarar elva gånger antalet döda i Nordirland i kampen mot IRA och 45 gånger antalet döda i Baskien i kampen mot ETA. Härutöver beräknas kampen mot PKK ha kostat Turkiet tiotals miljarder dollar (för 1990-talet uppskattades utgifterna till mer än 8 miljarder dollar per år). 3 000 kurdiska byar har tömts på sina invånare och närmare 3 miljoner människor i Turkiet anses ha behövt flytta eller fly på grund av bytömningarna eller kampen mot PKK. Det rör sig alltså om bortåt fem procent av hela landets befolkning, en siffra som i svenska förhållanden skulle motsvara 450 000 personer.

Förluster som är svårare att kvantifiera är den kollektiv misstron och offentliga korruptionen, den radikaliserade nationalismen på såväl kurdiskt som turkiskt håll, skadorna på den turkiska demokratin och det öppna samhället samt den militarisering av den politiska diskussionen och praktiken som konflikten har fört med sig. Samtidigt har Turkiet ändå förmått att gå framåt mot en allt större acceptans av och förståelse för sin kurdiska fråga. I det korta loppet kan det kännas som frustrerande att den turkiska diskussionen kring den kurdiska frågan har rört sig så långsamt framåt, men då bör man också erinra sig att inte bara frågans existens, utan själva det kurdiska folkets existens förnekades från officiellt turkiskt håll för knappt en generation sedan.

En viktig förklaringsgrund till att den kurdiska frågan i Turkiet, trots den radikala nationalismens våldsamhet på bägge sidor, ändå inte har lett till större katastrofer, är att det finns starka, motverkande faktorer som samtidigt har förenat kurder och turkar. Den gemensamma religiösa identiteten, en from och folkligt förankrat sunni-islam, har fungerat som en modererande faktor. Konservativa partier i turkisk politik – och konservatism i Turkiet har inneburit ett erkännande av islam som inte bara en konfession utan också som ett viktigt socialt och kulturellt kitt – har alltid varit mer framgångsrika än nationalistiska, socialistiska men även rent islamistiska partier, också i de kurdiska områdena.

Mönstret har varit detsamma under 1950-talet med Adnan Menderes, under 1960-och -70-talen med Süleyman Demirel, under 1980-talet med Turgut Özal, under 1990-talet med Tansu Çiller och nu under 2000-talet med Recep Tayyip Erdogan och hans AKP (Rättvise- och tillväxtpartiet som den korrekta översättningen av partinamnet är på svenska).

Karlsson noterar detta fenomen på olika ställen i sin bok, inte minst mot slutet av den kronologiska genomgången av kurdfrågans utveckling i Turkiet, men det saknas en djupare analys av företeelsen, referenser till den allt intensivare turkiska debatten och dess implikationer för den framtida hanteringen för turkisk del av frågan.

Bäst behandlad i Karlssons bok är frågan om EU:s roll som fredsskapare i Turkiet. Den frågeställningen är betydelsefull också därför att EU i framtiden kan få en roll när det gäller att hantera den kurdiska frågan i Syrien, Irak och Iran.

Karlsson poängterar den positiva roll EU har spelat för en fortsatt demokratisk utveckling i Turkiet via den soft power som unionen kan använda på vägen till och inom ramen för medlemskapsförhandlingarna. Detta har givetvis inte bara gällt den kurdiska frågan. Karlsson menar också, helt riktigt, att EU för att dämpa den växande misstron mot unionen och den växande nationalismen måste ta klart avstånd från terrorattacker. Dessa attacker har polariserat den kurdiska frågan och underminerat stödet för fortsatta reformer med syftet att stärka minoriteters rättigheter.

EU och dess medlemsländer måste klargöra sin position och enas om vilka specifika politiska konsekvenser som följer av det faktum att PKK är listat som en terrororganisation, påpekar Karlsson. Uppmaningar till båda sidor att vara återhållsamma ifall nya oroligheter bryter ut och PKK då fortsätter sina attacker från irakiskt territorium innebär, menar Karlsson, att den turkiska staten placeras på samma nivå som PKK. Besked från PKK om ensidiga vapenvilor bör inte välkomnas som en positiv utveckling, eftersom sådana proklamationer har varit taktiskt betingade.

Populärt

Hur nazistiskt var Österrike?

Österrike dras med ett rykte av att ha varit nazistvurmande och än idag associeras landet med främlingsfientlighet. I sin nya bok gör författaren Jean Sévilla upp med denna bild av Österrike – som inte riktigt verkar stämma.

Mats Fält Recension 2025 3

Karlsson konstaterar att opinionsmätningar genomgående visat att stödet för ett turkiskt EU-medlemskap är som allra störst i de kurdiskspråkiga områdena i Turkiet: ”Det har varit uppenbart att man där sett sin framtid som medborgare i en stat som tillhörde den europeiska gemenskapen och som tillgodoser kraven på en respekt för deras kulturella och språkliga identitet och inte som medborgare i ett imaginärt Storkurdistan med sin hemvist i Mellanöstern.”

Karlssons tankar kring EU:s roll har viktiga implikationer för Sveriges agerande i frågan. Sverige har ett mycket bra rykte i såväl officiella kretsar i Turkiet som i det civila samhället för sin genom åren tydliga hållning både vad gäller frågor om demokrati och mänskliga rättigheter i Turkiet och att kraven på ett turkiskt EU-medlemskap inte ska vara några andra än de så kallade Köpenhamnskriterierna. Att det inte finns ett enda svenskt riksdagsparti eller ens någon riksdagsledamot som motsätter sig Turkiets medlemskap i unionen ökar trovärdigheten i den svenska kritiken och de svenska kraven. Stockholms roll i EU:s relationer till Turkiet är redan större än Sveriges relativa tyngd i unionen och har goda förutsättningar att bli än tyngre.

När Ingmar Karlsson nu går i pension efter sju år som svensk generalkonsul i Istanbul, får Sverige hem en diplomat med gedigna kunskaper, stort kontaktnät och hög respektabilitet. Han kan säkert fortsätta skriva lika bra böcker som denna – men det vore synd ifall svenska regeringar lämnade honom i fred i hans fortsatta författande.

THOMAS GÜR