”Vanligt folk” är det uttryck Stefan Löfven själv använder på sin Facebooksida när han förklarar beslutet. Under en bild där han talar just i Almedalen. ”I år tar jag på ett sätt tillvara på Olof Palmes ursprungliga tanke med sitt första Almedalstal: Att tala politik med vanligt folk under sommaren.”

När statsministern annonserade beslutet i Grängesberg möttes han med jubel. Men han tillade i nästa andetag att han skulle återkomma till Visby 2018. Sommaren före en valrörelse kan man inte ens med hänvisning till Olof Palme förspilla dyrbar tv-tid på att tala politik med vanligt folk. Men i år är alltså Almedalsveckan vikt för möten med vanligt folk. Jag antar att det är ett upptaget släkte och att det handlade om att hitta en lucka i ett redan tight program. ”Hälsa honom att vi har tid vecka 27. I övrigt är det älgjakt.”

Förståsigpåare inom medier och public relations har inte varit så lite upphetsade över detta påstått geniala drag av statsministern. Han visar tillhörighet med vanligt folk och inte – konstaterar förståsigpåarna grouchomarxistiskt – med förståsigpåare inom medier och public relations. Stefan Löfven tar sig från de politiska eliternas Gomorra till det vanliga folkets vardag. I alla fall i år. I alla fall en gång.

Den som är mer nitiskt lagd vad gäller detaljer kanske frågar sig om ett Almedalstal verkligen är så tidskonsumerande. Är det antingen eller? Kanske frågar de sig om statsministern måste gå runt i fem dagar på seminarier om genusstrategier och bullerregler. Behöver han vara med på mingel med försäkringsbolag och länsstyrelser? Måste han verkligen lyssna på ombudsmän och konsulter från ”kreativa näringar” som står och fylledillar på Donners Brunn?

Rent tekniskt kan ju statsministern träffa vanligt folk på fastlandet på förmiddagen, åka till Visby, hålla sitt tal (som alla kan se på tv) och sedan flyga hem. Då kan han engagera sig i det vanliga fastlandsfolket redan påföljande morgon.

Det går alldeles utmärkt. I synnerhet då han inte är vanligt folk, utan disponerar ett helt eget flygplan. Eller så kan man tänka sig att han passar på att träffa några av de vanliga människor som till äventyrs bor på Gotland. Att Stefan Löfven deklarerar att han avsätter särskild tid för detta verklighets- och vanlighetssafari är inget nytt. Det ligger dessutom i hög grad i tiden. Folket är mer inne och eliterna mer ute än någonsin. Folk är trötta på experter, som en minister slog fast i brexitkampanjen.

Den tredje november 1969 begärde Richard Nixon tv-tid för att tala till den amerikanska nationen. Temat var Vietnam och protesterna mot kriget. Det var då uttrycket ”The silent majority” lanserades på allvar för första gången. Presidenten vädjade direkt om stöd hos den majoritet som – enligt tillgängliga undersökningar – stödde regeringens Vietnampolitik.

Fyrtio år senare, i juli 2009, höll dåvarande KD-ledaren Göran Hägglund ett tal – just i Almedalen – där han introducerade begreppet ”Verklighetens folk”. Det var ett kraftfullt tal, men bara en kuliss. När den kristdemokratiska partiverkligheten mötte Verklighetens folk stod sig de senare slätt. Det gick någon vecka och sedan var partiet återigen inbegripet i diskussioner kring införandet av sockerskatt.

2012 ägnade Fredrik Reinfeldt sitt Almedalstal åt att återrapportera sina intryck från till synes oändliga besök i den verklighet åhörarna i bästa fall antogs ha högst dimmiga föreställningar om. Med förskolepedagogens tålamod och arbetsmarknadsstatistikerns espri förklarade statsministern att viktiga samhällsfunktioner – från blåljusmyndigheter till bagerier – faktiskt var bemannade nattetid. Almedalselitens kognitiva och emotiva förmåga har sannolikt aldrig stått lägre i kurs hos den svenska statsledningen.

Tysta majoriteten. Verklighetens folk. Bagare. Vanligt folk. Samma tradition. Samma syfte. Det finns dessutom alltid gränser för vanligheten.

Populärt

De sagolika systrarna Mitford

Bland de omtalade systrarna Mitford fanns både skickliga författare, fascistsympatisörer, en hertiginna och en kommunist, skriver Moa Ekbom.

Moa Ekbom Kultur 2025 4

Enligt en krönika i Expressen ska de frågor som ställdes till Stefan Löfven på mötet i Grängesberg ha varit skriftliga. Och den första frågan ska ha kommit från den lokala SSU-föreningen. Verkligheten ter sig bäst när den är något regisserad.

Exotiserandet av ”vanligt folk” öppnar därför alltid upp för en ny antielitism. Stefan Löfven får nog se upp. Det dyker alltid upp någon som säger sig känna det ännu vanligare folket. Och den spiralen snurrar snabbare än på länge.

Också i Almedalen.