Den initiativförmåga Frankrike onekligen besitter skulle komma bättre till sin rätt om landet kan lära sig konsten att samverka med andra. Detta är de centrala idéer­na i diplomaten Michel Duclos nya analys av fransk utrikespolitik. Duclos, verksam vid Institut Montaigne i Paris, har gjort en intelligent och nyanserad genomgång, av hög aktualitet inför det franska presidentvalet i april i år.

Enligt Duclos saknar Frankrike en fungerande internationell strategi och hamnar allt oftare på mellanhand, vilket senast illustrerades av den bryska avpolletteringen från Australiens ubåtsprogram. Redan Sovjetunionens fall och Tysklands återförening rubbade, skriver Duclos, Frankrikes geopolitiska kompass. Charles de Gaulle hade efter andra världskriget ingjutit självförtroende hos fransmännen efter mer än ett sekel av förödmjukelser. Generalen erbjöd en psykologisk revansch för nederlagen 1815, 1870 och 1940, och för den gnagande känslan av underlägsenhet gentemot Storbritannien och Preussen/Tyskland. Duclos tillägger att avundsjukan mot Storbritannien fick särskild svärta av att britterna, när den koloniala epoken gick mot sitt slut, till skillnad från Frankrike hade successionen ordnad; USA säkrade fortsatt anglosaxisk dominans. De Gaulle proklamerade att ”den som inte längre är mäktig, måste vinnlägga sig om storhet”. Det betydde att mot alla odds hävda Frankrikes plats bland världens ledande länder. Inträdesbiljetten var ett oberoende kärnvapen. Och Frankrike skulle skapa sig ett utrymme genom att ”balansera” mellan supermakterna.

Socialisten François Mitterrand anslöt sig i stort till de Gaulles linje, inte minst genom att ställa sig bakom kärnvapnet, som han hade fördömt sedan det hade kommit till. Men det föll på Mitterrand att för fransk del hantera slutet på kalla kriget. Hur skulle Frankrike balansera mellan supermakter, när det bara återstod en enda? Och hur skulle Frankrike hantera den förändring i styrkebalansen som den tyska återföreningen innebar? Ett fördjupat EU-samarbete, med den gemensamma valutan som central komponent, blev Mitterrands lösning på ett europeiskt maktpolitiskt dilemma. Mitterrand pläderade för ett starkare och mer ”politiskt” EU, men höll samtidigt fast vid att Frankrike skulle föra en egen global politik. Denna ambivalens har präglat fransk utrikespolitik sedan dess.

”Mitterrand pläderade för ett starkare och mer ’politiskt’ EU, men höll samtidigt fast vid att Frankrike skulle föra en egen global politik.”

Mitterrands efterträdare Jacques
Chirac grep tillfället att demonstrera Frankrikes oberoende hållning genom att i februari 2003 avvisa USA:s och Storbritanniens begäran om bemyndigande av FN:s säkerhetsråd att invadera Irak. Frankrike valde en teatralisk konfrontation mot sina allierade, och utrikesminister de Villepin antydde till och med att ett nytt samförstånd i viktiga frågor kunde skönjas mellan Paris, Berlin, Moskva och Peking.

Michel Duclos beskriver händelserna 2003 som ett sent, kanske ett sista, ärevarv för den gaullistiska politiken. Under åren som följde samordnade sig Frankrike mer med USA, i synnerhet i ”kriget” mot terrorismen. Liksom USA engagerade sig Frankrike i militära operationer med osäkra eller negativa resultat. Och allt oftare tycktes reellt politiskt inflytande glida Paris ur händerna.

2011 intervenerade Frankrike militärt, tillsammans med Storbritannien, med halvhjärtat amerikanskt stöd, i Libyen för att skydda civilbefolkningen mot övergrepp från Muammar al-Khadaffis­ armé. Men målsättningen utvidgades till att även avsätta al-Khadaffi. Med hjälp av fransk spaning lokaliserades den flyende diktatorn av rebellerna, som bums tog livet av honom. Landet hamnade i ett tioårigt kaos.

2013 ingrep Frankrike i Mali för att avvärja hotet från jihadister i norra delen av landet. Operationen var framgångsrik, men landets ledning var svag och kastades senare över ända i en militärkupp. Jihadisterna spred ut sig och hotade grannländer som Niger och Burkina Faso. Frankrikes militära insats växte och omfattar när detta skrivs ca 5 000 soldater. Andra länder, inklusive Sverige, har engagerat sig, både i den franska militära operationen och i den flerdimensionella FN-insats som etablerades i området. Sammantaget riskerar krishanteringen i Sahelområdets svaga statsbildningar att bli något av ett franskt Afghanistan. Den koalition Frankrike leder riskerar att fastna, alternativt att man tvingas att dra sig ur med oförrättat uppdrag.

2013 inträffade också vad Duclos beskriver som den andra stora chocken efter Sovjetunionens fall: Obamas tomma hot om en ”röd linje” mot al-Assads användning av kemiska vapen i Syrien.­ Det var ett första påtagligt tecken på vikande amerikanskt engagemang som, hävdar Duclos, Ryssland tog fasta på, både när man invaderade Krim året efter och när man militärt säkrade Assadregimens fortbestånd i Syrien.

Efter sitt tillträde 2017 sökte Emmanuel Macron en roll för Frankrike i den syriska krisen. Vladimir Putin var en av Macrons första gäster i Paris, och den franske presidenten betonade att ingen internationell fråga kunde lösas utan rysk medverkan. Macron bjöd in Putin igen till förtroliga samtal 2019. Den ryske presidenten, å sin sida, såg knappast Frankrike som någon oundgänglig aktör i Syrien.­ Macron kammade noll i sin dialog med Putin, och många EU-partner ställde sig frågande till detta okoordinerade initiativ.

Frågetecknen blev inte färre när Macron hösten 2019 i en intervju förklarade att Natoalliansen var ”hjärndöd”. På frågan om Macron ansåg att alliansens försvarsgaranti alltjämt var giltig svarade han: ”Jag vet faktiskt inte.” Den omedelbara anledningen till uttalandena var att Trump dragit bort amerikanska trupper från det av kurderna kontrollerade norra Syrien och därmed lämnat fältet öppet för Natolandet Turkiet att invadera området. 100 000 människor drevs på flykt och västländernas stöd till kurderna i det syriska inbördeskriget gick om intet. Men många europeiska partner ansåg att Macron med sina Natouttalanden bidrog lika mycket som Trump till att skapa osäkerhet om de transatlantiska relationernas framtid.

Frankrikes fortsatta Libyenpolitik betecknas av Duclos som ett annat exempel på solospel, denna gång med katastrofalt resultat. Medan den forna kolonialmakten Italien stod bakom försöken att bilda en samlingsregering i Tripoli, stödde Paris krigsherren Khalifa Haftar i östra Libyen. Frankrike sammanförde visserligen Haftar med företrädare för regeringen i Tripoli, men generalen rörde sig inte en tum, och sände istället sin armé för att inta huvudstaden. Haftar ansågs i Paris vara en pålitlig jihadist-bekämpare, och Frankrike hade stora vapenaffärer med Haftars närmaste vänner i Mellanöstern, Egypten och Förenade Arabemiraten.

Tyskland och Italien gjorde en del ansträngningar för att åstadkomma vapenvila, men då var det för sent. Både Ryssland och Turkiet ingrep. Ryssland stödde Haftar, men levererade vapen till båda sidor. Koalitionen i Tripoli räddades genom en turkisk militär intervention. Som i Syrien ställdes européerna offside genom sin oförmåga att agera samfällt.

Macron följde alltså, åtminstone i början av sin mandatperiod, i stor utsträckning en traditionell fransk linje. Men andra element i presidentens agerande tyder enligt Duclos på en intuitiv insikt om Frankrikes ”strategiska ensamhet”, och om behovet av ny kompassriktning. Duclos framhåller EU-politiken, förhållandet till Kina, en förnyad tonvikt vid multilateral diplomati och en ny Afrikapolitik.

I ett tal vid Sorbonne-universitetet hösten 2017 skisserade presidenten en reformplan för ett ”suveränt, enat och demokratiskt EU”, sannolikt den mest federalistiska vision som någon fransk president har presenterat. Under rubriken europeisk suveränitet berörde Macron den militära dimensionen gans­ka flyktigt. Han talade mer om att göra euron till en internationell reservvaluta, att nå en gemensam asylpolitik och gemensamt skydd av yttre gräns, upprätta mönsterbildande handel med utsläppsrätter, reglera och beskatta nätverksgiganterna, införa en europeisk bolagsskatt och driva en handelspolitik byggd på reciprocitet. Men mest värda att notera var kanske Macrons idéer om ett demokratiskt EU, eftersom den franska hållningen hittills hade varit att det är medlemsstaternas demokrati som ger EU dess legitimitet. Fransk entusiasm för Europaparlamentet har varit måttlig. Men Macron uttryckte stöd för transnationella listor i valet till detta parlament. De europeiska folkvalda skulle alltså lyftas bort från sina nationella intressesfärer och istället representera genuint europeiska politiska partier. Macron ville dessutom ge Europaparlamentet initiativrätt.

Sorbonnetalet var i sig en soloföreställning, men innehöll också en markering om vikten av nära dialog mellan EU-partner, och Macron indikerade till och med sin ”första krets”, nämligen Tyskland, Italien, Spanien, Portugal, Nederländerna, Belgien och Luxemburg. Med Tyskland tecknade Frankrike ett ambitiöst samarbetsavtal 2019 med målet att samordna politiken på alla områden. Ett liknande avtal slöts med Italien 2021. Det stora återhämtningsprogram efter covid­pandemin som EU beslutade om i juli 2020 var utan tvekan Macrons största framgång i EU-politiken, resultatet av ingående förhandlingar med Tyskland. Även om programmet i sig är tillfälligt, kommer det, tror Duclos, att få långsiktiga integrerande effekter. Detsamma gäller den, i förstone improviserade, centraliseringen av inköp och distribution av covidvaccin.

Macrons Kinapolitik präglades, noterar Duclos, av påfallande försiktighet. Med Xi Jinping försökte Macron inte ens lansera någon dialog på tu man hand. När Xi kom på besök i Paris 2019 hade Macron både Merkel och EU-kommissionens ordförande Juncker vid sin sida. Och även vid sitt svarsbesök i Peking åtföljdes Macron av representanter för Tyskland och EU. Den franska Kinapolitiken är, enligt Duclos bedömning, i sak något stramare än Tysklands (man var snabbare med att utesluta Huawei från 5G, och man har drivit åtgärder inom EU för att granska kinesiska investeringar), men Macron valde att slå följe med Merkel, som hade bråttom att sluta investeringsavtal med Kina så snart Peking gjort de nödvändigaste eftergifterna, och innan Biden hunnit tillträda. Enligt Duclos har man inga illusioner i Paris om att enskilda europeiska länder kan utöva inflytande i kraftmätningen mellan Kina och USA, men att ett samlat EU har aningen större möjligheter, åtminstone inom handel och högteknologi. Duclos drar för övrigt en lans för samordning mellan EU och USA i Kinapolitiken, i mild polemik med dem som hävdar att Frankrike och/eller EU bör inta en mellanposition.

När Donald Trump blockerade WTO och lämnade Parisavtalet, liksom överenskommelsen om Irans nukleära program, valde Macron att göra multilateralism till en ny fransk prioritet. Han betonade särskilt den moderna multilateralismens arbetsmetod, det vill säga: tematiskt samarbete inte bara mellan stater, utan även med deltagande av lokalpolitiker, civilsamhälle, forskning, intresseorganisationer och näringsliv. Macron initierade två toppmötescykler, dels ”One Planet Summit”, inriktad på klimat och miljö, dels ”Paris Forum for Peace”, tänkt som en årlig samhällspolitisk pendang till World Economic Forum i Davos. Macron försökte sig till och med på ett ”toppmöte” där inga regeringar deltog alls, inriktat på Afrikas unga generation. Macron deklarerade att Frankrike måste ta sig ur sitt exklusiva intresse för det frankofona Afrika och satsa på hela kontinenten, en förutsättning för att man skulle kunna delta fullt ut i den mer aktiva Afrikapolitik som han ansåg att EU borde utveckla. I Macrons Afrikasatsning ingick att vädra ut mörkare episoder, och han lät göra en genomgång av möjliga försoningsåtgärder gentemot Algeriet, och tillsatte en sanningskommission om Frankrikes roll i samband med folkmordet i Rwanda.

Ambivalensen i fransk utrikespolitik har inte upphävts med Macron men, hävdar Duclos, argumenten för att satsa mer helhjärtat på EU har fått ökad tyngd. De auktoritära stormakternas ökade aggressivitet och osäkerheten kring USA:s hållning innebär att unionen, om den inte förmår åstadkomma ett autonomt agerande, riskerar att bli ett slagfält för externa krafter. Dynamiken mellan medlemsländerna har blivit mer komplex, vilket kräver mer lyhördhet än vad Frankrike hittills visat. Duclos sammanfattar sina egna rekommendationer till franska beslutsfattare i fyra punkter:

• Lansera inga större initiativ utan föregående europeiskt samråd – och inte bara med Tyskland.

• Även om Tyskland och Frankrike är överens om institutionella reformer, inklusive fördragsändringar, vore det klokt att skjuta upp dem, och under de närmaste åren arbeta med närliggande utmaningar, som återhämtning post-covid och asyl/migration/gränsbevakning.

• Minska betoningen av EU:s militära organisation. Ägna större intresse åt EU-ländernas säkerhet i bred mening, inklusive exempelvis militär närvaro i Baltikum.

• Sök ett nytt handslag mellan EU och USA. Frankrikes inflytande i EU har alltför länge hämmats av reell eller påstådd avoghet mot Washington. I en uppgörelse med USA bör en bättre balans vad gäller fördelning av de militära bördorna vara möjlig. Bidenadministrationen har visat en öppenhet för europeisk förmåga som komplement till Nato.

I nästa andetag konstaterar Michel Duclos dock torrt att de europeiska grannarna numera har förtroende för Frankrike bara ”fram till nästa val”. Det som hände i USA kan inträffa också i Frankrike. En högerextrem valseger skulle i det franska toppstyrda systemet innebära en större omvälvning än närvaron av populister i en eller annan europeisk koalitionsregering. Extremhögerns båda kandidater i 2022 års presidentval samlar tillsammans drygt 30 procent av opinionen. Den klassiska högerns kandidat, Valérie Pecresse, anpassar sitt budskap i kulturchauvinistisk riktning.

Så även om Macron blir omvald är det osannolikt att något entydigt val görs till förmån för den euroatlantiska inriktning som Duclos förespråkar. Den gaullistiska idén om en fransk särställning är djupt förankrad i opinionen. Parallellen med den svenska självbilden är slående. Men i såväl Frankrike som Sverige kommer EU:s ”strategiska autonomi” oundvikligen att ta allt större plats i politiken, helt enkelt därför att trovärdiga alternativ saknas.