Elizabeth Burgos är antropolog, författare och journalist. Hon föddes i Venezuela, levde på Kuba och i flera latinamerikanska länder men är numera bosatt i Frankrike sedan många år. Hon har befunnit sig mitt i den politiska idédebatten sedan 1960-talet och framför allt känner hon alla som haft anknytning till revolutionen på Kuba. Vi träffas i en liten by norr om Paris en blåsig marsdag. Elisabeth Burgos är en spenslig och mycket rörlig kvinna med en vaksam blick. Hon har en kritisk syn på massmedierna och ger få intervjuer.

Under samtalets gång blandas erfarenheter från Latinamerika med reflexioner om vad som maj 1968 lämnat efter sig som tankegods. Hon kallar ”68-ornas” inställning till Latinamerika ”antimodern” och ”nykolonialistisk” och säger att den på många sätt illustrerar hur de tänker och handlar. Innan vi övergår till dagens situation, talar vi om hennes latinamerikanska erfarenheter.

IE: Varför var kommunistpartiet attraktivt i din ungdom?
EB: I början av 1960-talet kunde Kuba uppfattas som en rebell mot USA, Moskva och Kina. Många latinamerikaner hade intrycket att Latinamerika varit bortglömt och äntligen blev taget på allvar.
Jag har läst om de tre tal som Fidel Castro höll i Caracas i januari 1959, det vill säga när han just kommit till makten. Jag ser nu att han redan där pekar ut hur Kuba ska sprida sin revolution med Venezuela som bas. Venezuela var ett lämpligt land för den uppgiften, eftersom det var rikt, modernt, exporterade olja och liksom Kuba låg vid Karibiska havet. Vid den här tiden hade emellertid Venezuela en av sina bästa presidenter någonsin, Rómulo Betancourt. Han konstaterade tidigt att den kubanska regimen var odemokratisk och bevisade i OAS (de amerikanska staternas organisation) att Kuba fört in vapen till gerillan i Venezuela. Då lanserades också Betancourt-principen, nämligen att OAS inte borde erkänna odemokratiska regimer vare sig till höger eller vänster. Castros agerande är bara ett exempel på att han från första stund var motståndare till demokrati och att han omedelbart försökte utvidga sin maktbas.

IE: I Venezuela träffade du fransmannen Régis Debray, länge revolutionsanhängare, och ni blev ett par. Hur hamnade ni på Kuba?
EB: Vi hade rest runt i Latinamerika, och Régis skrev en bok om möjliga omvälvningar i Latinamerika. Boken hamnade i Che Guevaras händer och ledde till att vi inbjöds till Kuba och kom att bosätta oss där i åtskilliga år. Under de första åren på 1960-talet utvecklades en stor kulturell aktivitet på Kuba. Vi sågs som en kontakt med omvärlden och träffade Fidel Castro och Che Guevara, men också Salvador Allende och Gabriel García Márquez.
När Che Guevara 1966 misslyckats med att starta ett gerillakrig i Kongo, sändes Régis av Castro till Bolivia. Che Guevara och många av hans medarbetare avrättades 1967, medan Régis hamnade i fängelse. Det drogs igång en internationell kampanj för att få honom frisläppt, och där spelade jag en viktig roll. Régis och jag gifte oss för att jag skulle få rätt att besöka honom i fängelset. Vi fick en dotter men separerade efter en tid. Under större delen av 1960-talet reste jag kors och tvärs över världen för kubanernas räkning.
Elisabeth Burgos kom till Frankrike från Brasilien i slutet av april 1968 för att försöka utverka Régis Debrays frigivning och upplevde maj -68 i Paris av en tillfällighet. Alldeles dessförinnan hade hon i Brasilien sett ungdomsprotester mot militärregimen, i Moskva gråheten och förtrycket och i Prag hur sovjetiska tanks krossade försöken att förnya kommunismen.

IE: Hur upplevde du demonstrationerna i Paris?
EB: Min första reaktion var att det hela var på lek. I Latinamerika och i kommunistländerna var det djupt meningsfullt och modigt att protestera, men i Paris? I ett av världens rikaste och mest demokratiska länder demonstrerar ungdomar mot en situation som andra ungdomar avundas? Dessutom hade jag själv tidigare deltagit i demonstrationer i Paris mot Algerietkriget, men 1968 gick allt annorlunda till. Demonstrationerna hade militariserats. Ungdomarna dök upp på en plats och försvann sedan snabbt. De hade en ledningsgrupp som hade läst om gerillakrigets taktik. Jag har växt upp i en militärdiktatur och är allergisk mot tecken på polisstat, och jag kunde se att gatuaktionerna i Paris var av militär typ. Samma ”allergi” gjorde också att jag tidigt såg förtrycket i den kubanska revolutionen.
IE: Träffade du många av de latinamerikanska intellektuella som vistades i Paris på 60-talet?
EB: Nej, nästan inga till att börja med. När Régis väl var frisläppt, började jag att gradvis ifrågasätta Kuba. Jag som många andra såg att den kubanska revolutionen inte blivit vad jag hoppats. Jag insåg också att jag behövde lära mig mer, och jag utbildade mig till antropolog i Paris.

IE: Du var i Chile före och under Allendetiden och du träffade Allende på Kuba, innan han blev president. Vilket intryck fick du av honom och av läget i Chile före kuppen 1973?
EB: Jag talade en hel del med Allende på Kuba. Han var en vänlig man som det var lätt att tycka om. Det motsägelsefulla var att han gav intryck av att vara en typiskt ”borgerlig” man med inrotade vanor. Den revolutionära ledningen på Kuba hade ingen högre uppfattning om honom och försökte styra honom.
Allendes sätt att sköta militära frågor måste anses som en ren provokation. Chiles armé var förmodligen den mest professionella i Latinamerika, men Allende överlät på kubanska säkerhetsstyrkor uppgifter som innebar intrång på den chilenska militärens område. Ett exempel på försöken att styra Allende var när en av de högsta cheferna i den kubanska säkerhetstjänsten gifte sig med en av Allendes döttrar. Efter kuppen 1973 lämnade alla kubaner Chile omedelbart och Allendes dotter följde med sin man till Kuba. Det visade emellertid att mannen enbart gifte sig med henne på order, och att han när uppdraget var avslutat avsåg att gifta om sig. Allendes dotter tog detta så hårt att hon begick självmord. Jag ser Allende som ett offer för Castro lika mycket som för USA.

IE: Vilket är ditt intryck av Che Guevara?
EB: Det är egendomligt att han framställs som ett ideal, när han misslyckades i det mesta han företog sig, till exempel som minister på Kuba och gerillaledare i Kongo och Bolivia. Han tillbringade en tid i Prag 1966, innan Fidel Castro mer eller mindre tvingade honom tillbaka till Kuba, förmodligen för att han inte skulle gripas vid någon gränsövergång. Det var inte för att hjälpa honom utan för att han inte skulle skämma ut kubanerna.
När Fidel Castro sände Che Guevara till Bolivia var allt fel. Ju mer jag tänker på Bolivias situation, ju mer upprörd blir jag. Bolivia hade en progressiv regering, och det visste Castro, men han ville ha ensamrätt på att representera allt det som var radikalt i Latinamerika. Den som följt Kuba har sett att alla som utmanat hans maktställning har dött, en efter en.

IE: Och hurdan är Fidel Castro själv?
EB: Castro arbetar på lång sikt, han är skicklig och han har tur. När han var nästan uträknad, dök Hugo Chávez upp, och nya möjligheter öppnades.
Låt mig ge ett färskt exempel på hans arbetsmetoder. När colombiansk militär i mars slog till mot FARC-gerillans läger hittades information i en av dess ledares dator som visar att Chávez finansierar FARC-gerillan i samarbete med Ecuador och Kuba. Castro konspirerar fortfarande mot grannländer med demokratiskt valda regeringar. Hur lyder hans kommenterar? Jo, att det var ”imperialismen” som slagit till. För att förstå manipulationen måste man veta att FARC-gerillan beräknas ha dödat omkring 200 000 personer i Colombia de senaste fyrtio åren. Attacken skylls på ”imperialismen” som om det vore USA som agerat och inte Colombia. Samtidigt förklarade Castro också att Kuba vill ha gott samarbete med alla länder i regionen.
För mig framstår Castro som en monark. Ingen, vare sig på Kuba eller utomlands, vågar kritisera honom. Jag vill tillägga att jag gjorde en intervju med FARC-ledare för en tid sedan, och de förklarade utan omsvep att de inte var intresserade av några fredsförhandlingar utan bara av att erövra makten.

IE: Vad anser du om Chávez?
EB: Venezuela var tidigare ett av Latinamerikas mest utvecklade land, dit spanjorer och italienare utvandrade fram till 1950-talet. Chávez inför nu en primitivitet i politiken.Hans anhängare har halshuggit statyer av Columbus och av Washington och ”sodomiserat” en staty av jungfru Maria. Han hetsar också venezolaner mot varandra, när det gäller etnisk bakgrund, vilket också är ett barbari vi inte heller tidigare haft. Chávez brukar påstå att han varken är höger eller vänster utan revolutionär och att om han vore fattig, skulle han stjäla. Det är en nyhet att politiker ser kriminella som väljargrupper. Liksom Castro definierar han all opposition som ”kontrarevolutionär”. Under hans ledning är Venezuela på väg tillbaka till 1800-talet, eller ännu längre tillbaka.

IE: Som europé slås man av hur politiserat hela det intellektuella livet är i Latinamerika. Varför har det blivit så?
EB: Svaret blir långt men det hör samman med 1960-talet och Kuba. När de latinamerikanska länderna frigjorde sig från Spanien runt 1810 och 1820 blev resultatet under resten av 1800-talet inbördeskrig och förtryck. Sedan dess finns en föreställning om att de latinamerikanska staterna är svaga. Senare uppstod kopplingen att Latinamerika är svagt därför att USA är starkt.
En annan linje är att Latinamerika visserligen är svagt men överlägset USA, eftersom det skulle vara mer andligt och estetiskt än USA. Ursprunget till den tanken kan man se framför allt hos den kubanske författaren Martí.
Ytterligare en del av självbilden kommer från kommunismen som först inte visste hur Latinamerika, som varken var utvecklat och kapitalistiskt eller koloniserat, skulle förstås. Enligt en artikel i den kubanska exiltidskriften Encuentro, en av de tidskrifter jag medverkar i, kan det ha varit Sartre som i samband med sitt besök 1960 överförde ett idémönster från Algerietkriget på Kuba. Vid den här tiden övergår nämligen kubanerna från att säga att Kuba är ett medelklassland med god utveckling till att säga att Kuba skulle ha varit en sorts amerikansk koloni. Kampen mot diktatorn Batista var en kamp för demokrati och frihet, men Castro kopplade ihop de tidigare idéerna om Latinamerikas svaghet med tanken att det behövdes ytterligare en nationell befrielse. De här är idéer som Castro nu hamrat in under femtio år och som Chávez tagit över.

IE: Kopplingen mellan synen på Latinamerika och 68:orna skulle alltså kunna ses som ett ointresse för fakta och en samtidig politisering av det intellektuella livet? Och ointresset för fakta kan iakttas inom politiken, inom forskningen och inom journalistiken och innebär att man lämnat upplysningens sanningsideal?
EB: Jag har på nära håll fått erfarenhet av forskare som använder sin akademiska plattform för att propagera för egna idéer snarare än studera verkligheten. Etnologer och antropologer i väst som vill lyfta fram alternativa, inte moderna, livsformer och söker studieobjekt som är så fria som möjligt från vänsterländskt inflytande, oavsett om de egentligen representerar en kulturell blandform.
Multikulturalister är ofta också postmoderna i den bemärkelsen att de menar att det kan finnas många sanningar. Om man menar att det finns många sanningar, blir det inte lika viktigt att utreda vad som stämmer med verkligheten. Att intellektuella och politiska eliter accepterar multikulturalismen är ett tydligt bevis på att de övergett upplysningens vetenskaps- och sanningsideal.

IE: De söker inte längre kunskap?
BE: Nej. Jag slås allt oftare av det nya utövandet av okunnigheten. Personer med ansvarsfulla poster skäms inte över att vara okunniga. Den här tendensen gäller både högern och vänstern. Politiker skiljer inte mellan väsentligt och oväsentligt och tar inte fram säkra fakta, innan de uttalar sig. Förre franske kulturministern, socialisten Jack Lang, var nyligen i Venezuela, och han såg inget att kritisera men passade på att uttala sig negativt om Bush. När det gäller gerillan i Colombia har Sarkozy helt hakat upp sig på den kolombiansk-franska politikern Ingrid Betancourt som är fånge hos FARC-gerillan. Sarkozys insats gäller bara en viss person, fast tusentals sitter fångna i djungeln.
De här tendenserna återspeglar det jag vill kalla nykolonialism. Jag ser attityden hos forskare, politiker och journalister, såväl nordamerikanska som europeiska. Många tror inte att Latinamerika kan nå upp till västs nivå i fråga om demokrati och ser sig själva som toleranta när de accepterar latinamerikaner som mindre utvecklade.
IE: Hur placerar du in dagens feminism i de nya tankeströmningarna?
EB: Jag tror att vänstern helt enkelt lyckats att retoriskt lägga beslag på feminismen utan att ändra sin manschauvinism. Vänstern, i vart fall den latinamerikanska, är djupt militaristisk.

Popular

Douglas Murrays nya bok – saklig och upprörd

I sin nya bok skildrar journalisten Douglas Murray Hamas brutala attack mot Israel den 7 oktober 2023, men också det internationella gensvar som följt – ett gensvar som avslöjar en oroande blindhet för antisemitism.

Torbjörn Elensky Recension 2025 5

IE: Är inte den latinamerikanska vänstern progressiv?
EB: Jag har funderat mycket på det här. Jag tror att den tyske filosofen Sloterdijk har rätt när han säger att vänstern har gett sig själv amnesti för kommunismens brott och nu framträder med anspråk på ”revirginisering”, att åter bli jungfrulig. Man tar inget ansvar för det som varit men man har inte heller någon plan för framtiden. Då blir lösningen att presentera sig med några enkla bilder: att man månar om de svaga, om kvinnor och om icke-västerländska grupper. Tyvärr är det bara bilder, inget sammanhängande program.

IE: Hur ser du på Frankrikes utveckling?
EB: När jag först kom hit, försökte fransmän vara intelligenta. De som inte var intelligenta, försökte åtminstone låtsas att de var det. Nu bryr man sig inte om att vara intelligent. Man låter sig underhållas och nöjer sig med bilder. Jag ser hur pressen struntar i fakta. För att ta ett aktuellt exempel sade nyligen Jean Daniel, chefredaktören för Nouvel Observateur, att visst är Castro är en diktator men en del bra har han gjort. Om ledande intellektuella bagatelliserar förtryck, hur ska allmänheten kunna skilja på vad som är förtryck och inte? Den beslagtagna datorn med bevis om Castros och Chávez inblandning har knappt nämnts i franska massmedia. Franska socialistpartiet tiger helt om Kuba.
IE: Vad kommer det att ske på Kuba efter Castros avgång?
EB: Jag förutspår att vi får en ”rysk” utveckling. Kuba har varit auktoritärt styrd militär- och polisstat i femtio år. Jag gissar att vi kommer att få se en kubansk Putin.

INGER ENKVIST