Först och främst ska han rädda François Hollandes presidentskap från att sluta i total katastrof. Dessutom ska han stoppa Marine Le Pens växande opinionsframgångar. Slutligen måste han skapa förutsättningar för socialistpartiets överlevnad som ledande politisk kraft efter nästa parlamentsval. I slutet av augusti fick han Hollandes uppdrag att ombilda sin regering efter att de interna motsättningarna om den ekonomiska politiken började gå över styr.

Valls är en ovanligt konsekvent och målmedveten politiker. För tre år sedan fick han drygt 5 procent av rösterna i partiets primärval inför presidentvalet 2012. Kampanjen drevs av de närmaste medarbetarna med mycket begränsade ekonomiska resurser. Han hade tidigt positionerat sig som en outsider inom det egna partiet. Valls stod för ordning och reda i ekonomin och hårda tag mot brottslingar och illegala invandrare. Redan då var den spanskfödde borgmästaren i Évry betydligt mer populär bland folket än inom sitt eget parti.

Ett tydligt exempel på hur Valls tänker är att han har använt den borgerlige statsmannen Georges Clemenceau – senare känd som ledare under första världskriget – som förebild i egenskap av en politiker som försvarar republikens värden mot civil olydnad och våld. Valls åberopar bland annat hur Clemenceau i nationalförsamlingen argumenterade mot våldsutövande gruvarbetare i en debatt mot socialistpartiets store hjälte Jean Jaurés.

Efter förlusten i primärvalet började marschen mot makten på allvar. Trots sin position på socialisternas högerflygel – utan någon egen organiserad gruppering inom partiets ram – lyckades han skapa sig en position som spindoktor för Hollandes presidentvalskampanj. Valls fyllde viktiga poster med sina få trogna allierade och styrde till slut både Hollandes budskap och tid. Kandidaten tog tacksamt emot hjälpen och tolererade Valls successivt allt starkare inflytande. Mindre företagsamma konkurrenter förpassades i praktiken till marginalen – inte minst de som hade åsikter rörande Valls eget favoritområde: lag och ordning.

När regeringen bildades i juni 2012 hade Valls blivit det naturliga valet som ­inrikesminister. Här fick han alla möjligheter han kunde önskat sig att genom en aldrig sinande ström av utspel, dramatiska besök på brottsplatser och deltagande i minnesceremonier för brottsoffer sprida sitt tuffa och tydliga evangelium. Ofta var budskapet svårförenligt med det stora regeringspartiets eget program, men den allmänna opinionen lät sig charmas och opinionssiffrorna steg.

Metoden påminner mycket om den som tillämpades av hans mest kände företrädare som inrikesminister, den liksom Valls hyperaktive Nicholas Sarkozy. Även Sarkozy utnyttjade sin position som ”nationens främste polis” till det yttersta. Båda angrep ofta indirekt ledande krafter inom det egna partiet – i Sarkozys fall den gamle lärofadern Jacques Chirac, i Valls fall den dominerande vänstern inom socialistpartiet. Valls gick inte lika långt som Sarkozy, men effekten blev densamma: hans ställning i opinionen stärktes och gjorde honom till en självständig maktfaktor.

Författarna till boken om hans tid som inrikesminister – Valls à l’intérieur – David Revault d’Allonnes och Laurent Borredon, konstaterar att varken Sarkozy eller Valls åstadkom några underverk som inrikesministrar, men också att detta inte var det avgörande. De monopoliserade marknaden för politiker som står för lag och ordning och försvar för dem som drabbas av våld och brottslighet. Resultaten var och förblev sekundära. I bådas fall blev inrikesministeriet en språngbräda till viktigare uppgifter. Detta innebar också att de kunnat undvika risken för att drabbas av svikna förhoppningar: den vanskliga baksidan av ständig aktivitet och en lika flitig produktion av förslag och löften.

Valls lyckades sälja sin hårda linje mot brottsligheten med hjälp av lokala förtroendevalda. Förorternas socialistiska borgmästare kände igen de problem Valls diskuterade och accepterade hans lösningar. Partiets vänstermajoritet fick allt svårare att göra motstånd i takt med att opinionsstödet ökade. Sedan tidigare hade partiet lågt förtroende när det gällde lag och ordning. Valls insatser för att motverka detta problem välkomnades av partiapparaten och gjorde det ännu svårare att replikera.

En konflikt handlade om kontroller av illegala invandrare. Socialistpartiet hade i sitt valprogram lovat en liberalisering, men Valls lyckades blockera detta. Debatten om utvisningen av en familj från Kosovo, vars ena dotter hämtades från en skolutflykt, fick dock Valls i gungning. Till slut lyckades han även i detta fall i huvudsak få med sig presidenten på sin linje, som betonade respekt för republikens lagar och polisens hårda arbete. Slutakten blev en bisarr förhandling mellan presidenten för världens fjärde mäktigaste stat och en 15-årig flicka i Pristina.

Valls hårda ord om romers ovilja att anpassa sig till det franska samhället fick de grönas ledare att explodera och stora delar av det egna partiet att koka av ilska. När det blev uppenbart att Hollande inte skulle läxa upp sin ende riktigt populäre minister gav stora delar av den interna oppositionen upp. Det var fortfarande möjligt att kritisera Valls, men det var omöjligt att fälla honom var, detta trots hans öppna förakt för all kritik vänster ifrån.

Den förre inrikesministern har kombinerat sin tydliga linje med att lägga mycket tid på att besöka partiföreningar och hålla kontakt med parlamentariker och lokala förtroendevalda. Han har varit noga med att betona sin lojalitet mot partiet och sin egen bakgrund som lojal medarbetare till de tidigare premiärministrarna Michel Rocard, som även han betraktades som en högeravvikare, och Lionel Jospin.

Valls strävan mot makten har underlättats av medtävlarnas brister. Få av kollegerna har varit beredda att driva sin egen linje så tydligt i strid med den egna partiopinionen. Både presidenten och den tidigare premiärministern Jean-Marc Ayrault har en inställning till medier och marknadsföring som skulle ha passat bättre på 1960-talet eller i en annan politisk kultur. De föredrar att arbeta i det tysta för att sedan informera nationen om de kloka beslut som har fattats. Bristen på mediestrategi och synbarlig passivitet under en period dominerad av en allvarlig ekonomisk kris resulterade i katastrofala opinionssiffror. Valls blev allt tydligare regeringens klart lysande stjärna, både bland de egna väljarna och oppositionens anhängare.

Idag är han Frankrikes premiärminister. Den främsta orsaken är troligen Nationella frontens betydande framgångar under senare tid. Valls har länge även av sina kritiker setts som ett förhoppningsvis effektivt vapen mot Marine Le Pens fokusering på otrygghet och brottslighet. Oavsett de praktiska resultaten under hans knappt två år på inrikesministeriet är det svårt att utmåla Valls som passiv när det gäller kampen mot våld och brottslighet. Författarna Revault d’Allonnes och Bor­redon förutsåg också en kommande befordran till just premiärministerposten, med reservation för om Le Pen skulle lyckas riktigt bra i valen redan våren 2014.

Nationella frontens framgångar i lokalvalen i april bör ses i rätt perspektiv. En statsvetare försökte med viss möda på valkvällen i tv-kanalen France 24 betona att partiet även under 1990-talet hade betydande framgångar i lokala val – bland annat tog man över hamnstaden Toulon. Vid en jämförelse var inte resultaten i april någon sensationell framgång. I år avstod partiet också mycket medvetet från att ställa upp i många städer där man tvivlade på möjligheterna att lyckas. Segrarna i april gav rubriker, men de val man gav upp på förhand noterades knappt.

Hittills har Valls själv klarat sig bra även på sin nya post. Kritiken för passivitet fortsätter att drabba Hol­lande. Däremot har Valls ständiga aktivitet ställt de egna ministrarna i bakgrunden på ett helt annat sätt än under företrädarens mandatperiod. Det kan straffa sig i längden, särskilt i kombination med den skepsis som många i partiapparaten känner inför den katalanskfödde solospelare som har tagit över ansvaret för regeringsarbetet. När Valls program skulle stadfästas av nationalförsamlingen avstod 44 socialistiska ledamöter från att rösta. De gröna hade redan lämnat regeringen i protest.

Populärt

Amnesty har blivit en aktivistklubb

Den tidigare så ansedda människorätts­orga­­­nisa­tionen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.

Bengt G Nilsson Samhälle 2025 2

Valls har drivit sin mer liberala och företagsvänliga politik konsekvent. Premiärministerns nye stabschef var minister under Sarkozy. Det finns trots partivännernas motstånd ett konkret förslag om att minska antalet regioner från 22 till 14. Regeringen uppvisade en betydligt hårdare attityd mot sommarens järnvägsstrejker än de flesta franska borgerliga regeringar har vågat. Samtidigt backade även Valls i konflikten om reformeringen av systemet för arbetslöshetsersättning för kulturarbetare. Landet misslyckas också fortfarande med att leva upp till sparmålen för den offentliga sektorn. Här har Valls dock en viktig ny allierad i Italiens premiärminister Renzi.

Det katastrofala nederlaget i valet till Europaparlamentet ses i huvudsak som en konsekvens av Hollandes misslyckande som president och inte som något den nye premiärministern kan lastas för. Manuel Valls förblir mycket populärare än presidenten. Under sommarens demonstrationer mot Israels konfrontation mot Hamas har han fått anledning att markera både sitt tydliga stöd för staten Israel och lika tydliga avståndstagande från radikal islamism.

Även om det mesta talar för att Hol­lande­ har valt Valls för att rädda sin post och partiets framtid så finns det ytterligare en viktig historisk lärdom som man inte kan bortse ifrån. Franska presidenter konsumerar premiärministrar i en takt som är direkt avhängig behovet av att producera syndabockar och skicka politiska signaler. De flesta förväntar sig att en fransk premiär­minister successivt mals ned av uppgiftens tyngd och verksamhetens inneboende risker. Om Hollande hoppas att Manuel Valls ska rädda företaget, hoppas samtidigt många även inom det egna sargade partiet att han inte heller ska orka stå emot de politiska naturlagarna. Att en kvinna född i Cadiz numera är borgmästare i Paris kanske gör uppgiften lite lättare, men det är knappast någon heltäckande livförsäkring för den nye värden på Hõtel Matignon.

Valls à l’intérieur är en välskriven och konkret skildring av en ledare som trots många fiender i sin nära omgivning har kunnat skapa sig en mycket stark position i maktens centrum. En riktigt bra handbok i hur makt skapas i en modern stat där mediebilden ofta är mer avgörande än den faktiska verkligheten.