Det andra är just det ”helt annorlunda”, motsatsen till det profana – alltså det heliga som gestaltar sig i själva uppfattningen av tid, plats och själva känslan av vad det innebär att vara människa.

När till exempel en helig sten eller ett heligt träd tillbeds sker det för att de är så kallade heirofanier i det avseendet att något heligt visar sig för oss.

Av någon anledning associerar jag till Eliades dikotomi när jag läser Andreas Johansson Heinös bok om varför integrationen av utomeuropeiska invandrare har misslyckats i Sverige. Det är en mycket profan bok som statsvetaren från Göteborg har skrivit, ty den innehåller ett avtäckande av något nästintill heligt i Sverige: de senaste 30–40 årens invandringspolitik från Palme till Reinfeldt.

Bokens titel anspelar på Aftonbladets kampanj ”Vi gillar olika” i samband med riksdagsvalet 2010. Det var en kampanj som skulle bekräfta för herr och fru Svensson att de fortfarande är världens bästa människor. Men det är de inte, anser Johansson Heinö. Vilket de inte bör sörja över eftersom ingen i längden mår bra av att gå genom livet med ett övermänniskokomplex.

Gillar vi olika? är en uppgörelse med flera dogmer. Till exempel föreställningen att Sverige alltid har varit ett invandrarland. Så är nämligen inte fallet. Johansson Heinö berättar i ett av bokens mest koncisa kapitel exakt hur Sverige blev ett invandrarland. Och bara detta kapitel är i sig själv en demystifiering av det heliga allmänkonsensus som råder i frågan i landet. Inte minst när Heinö påpekar att Sverige så sent som på 1960-talet hörde till ett av de mest etniskt och nationellt homogena länderna i världen.

Om man, liksom idéhistorikern Svante Nordin, betraktar den massiva invandringen som en social, politisk och intellektuell revolution så började den svenska revolutionen i mitten av 1970-talet. Det var då som de politiska partierna kom överens om att invandrare skulle ha samma rättigheter som svenskar; och dessutom själva få välja om de önskade integreras eller ej. Det var något helt nytt och avgörande: möjlighet till deltagande utan specifika eller allmänna krav på anpassning. Perspektivet blev, vilket Johansson Heinö betonar, ”invandrarens”.

Dock kunde inte den politiska enigheten i riksdagen upprätthållas. Redan 1986 fastslog den dåvarande regeringen i en proposition att valfrihetsmålet inte fick innebära att ”grundläggande värderingar om vilka det råder enighet i Sverige” elimineras. Några år senare beslutade regeringen att asylreglerna skulle skärpas markant. I framtiden skulle endast flyktingar som uppfyllde FN:s flyktingkonvention få komma till Sverige, alltså långt färre än vad som vid den tidpunkten var fallet. Berlinmurens fall spökade i bakgrunden. Regeringen fruktade en ”anstormning av flyktingar från öst”. Men dessa kom aldrig.

Resultaten blev att de etablerade partierna än en gång enades om att ändra policyn för invandringspolitiken och återgick till 1970-talets konsensus. Denna gäller enligt Sveriges riksdag fortfarande, alltså öppna gränser och öppen börs. Eller som statsminister Reinfeldt nyligen sa i en debatt om flyktingar och kostnadsökningen av sociala utgifter i samband med invandring från världens alla krigszoner: ”Jag är öppen med att det är ett stort problem men i längden så säkrar det våra välfärdsambitioner.”

Det talas mycket om moral och mänsklig anständighet som legitimering för den valda strategin. Hos Reinfeldt handlar det kanske mer om kronor. Mångkulturen är cool cash. Inte just snabba cash, utan pengar någonstans i framtiden, förr eller senare.

Johansson Heinö nämner att han fått inspiration från etnologerna Orvar Löfgren och Karl-Olov Arnstberg, vilka förklarar det ihärdiga avståndstagandet från fosterlandet som en ”inverterad patriotism” och ”kulturförnekande kultur”. Mer än i andra europeiska länder har antinationalismen blivit en ny nationalism i det moderna Sverige. Johansson Heinö beskriver att den mångkulturella självbilden för det första bygger på en underliggande chauvinism, för det andra sätter en snäv moralisk gräns för offentligheten och för det tredje inte är sann. Svenskarna gillar nämligen inte olika när det kommer till kritan.

Gillar vi olika? dekonstruerar mångkulturella myter. Bland annat analyserar författaren de senaste opinionsmätningarna som visar att fyra av fem svenskar anser att det är invandrarnas ansvar att anpassa sig till lokala regler och sedvänjor. Trots detta upplevs nationell gemenskap som motbjudande och överlåts därmed till sverigedemokrater och högerextremister. Alltför sällan länkas den till något positivt. Att det nationella perspektivet gräver diken och delar upp folk i vi-och-dom upprepas gång på gång. Nationalism gör svenskar till ”rasister”, vilket danskarna för länge sedan påstås ha blivit.

Populärt

Amnesty har blivit en aktivistklubb

Den tidigare så ansedda människorätts­orga­­­nisa­tionen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.

Bengt G Nilsson Samhälle 2025 2

Andreas Johansson Heinö resonerar annorlunda och skriver uttryckligen att nationalism är en nödvändig förutsättning för en välfungerande och naturlig integration. Den sistnämnda anpassar inte bara invandrarna och deras barn, så att de kan stå ut med att bo i Sverige, utan ger dem också ett strukturellt incitament till att vilja assimilera sig så att de en dag börjar uppfatta sig som svenskar. Naturligtvis med alla de individuella skillnader som föreligger.

En nykter nationalstat bör uppmuntra till aktiv assimilering i en svensk, dansk eller norsk medborgerlig och språklig gemenskap. Detta skulle minska den mångkulturella förvirringen i respektive länder, samtidigt som det skulle ge plats åt flera ”olika” samt underblåsa en verklig tolerans för det som man på parnassen icke gillar: etnisk mångfald på gemensam kulturell grund.

Andreas Johansson Heinö har skrivit en i en svensk kontext viktig bok. En bok som kanske kan få flera svenskar att stanna till och tänka efter. När författaren citerar Janne Josefssons beskrivning av situationen på Sveriges Radio i mitten av 70-talet, då man svartlistade folk som ville diskutera flyktingpolitiken, så kan man fråga sig om det egentligen hänt någonting avgörande sedan dess.