Optimismen är en av världens mest berömda berättelser. Den är dock betydligt mer känd under en annan titel: Candide. Voltaire häcklar här en optimistisk livshållning, och för att ingen skall missa poängen döps den optimistiske huvudpersonen till just Candide – franska för ”naiv”. Bokens främste driftkucku är dock professor Pangloss – hängiven lärjunge till filosofen Leibniz, och övertygad om att vi lever i den mest fullkomliga av möjliga världar. Udden är inte minst riktad mot kyrkan, med dess iver att ständigt bortförklara allt ont, bara för att kunna upprätthålla bilden av en Gud som är både god och allsmäktig.

Men bortom den inte alldeles rättvisa kritiken av optimismen, visar denna satir faktiskt också att det är svårt att behandla optimism och pessimism som alldeles parallella motsatser. För varje tänkande människa som, likt Candide, konfronteras med en konkret värld – dess krig, plågor och olyckor – är det svårt att bibehålla sin eventuella optimism. Minus tenderar att slå ut plus. Medan den som lyfter blicken till ett tillräckligt övergripande plan, tvärtom kan se att världen faktiskt utvecklas i gynnsam riktning. Läkaren Hans Rosling gav prov på detta perspektivseende när han, med statistikens hjälp, visade att världen som helhet blir friskare och bättre. Något som inger optimism, även om man vissa dagar måste lyfta blicken rejält för att kunna se det.

Men även om världsutvecklingen som helhet är hoppingivande, behöver det förstås inte gälla varenda del av denna värld. Sverige är tyvärr ett exempel på en plats där man lätt ansätts av pessimism också då man lyfter blicken. Det gäller framförallt om man betraktar den systematiska ökningen av allt grövre brottslighet. Utöver de medborgare den drabbar, riktas den dessutom mot statens kärnfunktioner – socialkontor, polishus, sjukhus, brandbilar och ambulanser – mot de människor som bär upp dessa funktioner, men också mot deras hem och anhöriga. Det som gör utvecklingen särskilt oroande är att den, utöver de konsekvenser den har för brottsoffren, också är systempåverkande. Och den visar redan tendenser att hota statens maktmonopol, och därmed staten som sådan.

Denna dystra verklighetsbeskrivning har inte sällan bemötts med att Sverige av idag är mycket säkert, i såväl historiskt som internationellt perspektiv. Det är till stor del sant. Sverige är ett land som visat sig besitta förmågan att skapa ett tryggt och säkert samhälle, en säkerhet som trots dessa oroväckande tecken fortfarande präglar landet. Denna historiskt bevisade förmåga ger skäl till optimism.

Samtidigt är detta synsätt för begränsat, och den optimism det föranleder bräcklig. Om Sverige så vore paradiset på jorden, är inte bara status quo, utan också utvecklingskurvans riktning, relevant för att kunna göra en saklig bedömning av historiens fortsatta utveckling.

För den som är intresserad av sådana bedömningar, är det därför ett problem att optimismen kommit att utvecklas till något av en dogm i vår tid – Voltaire skulle ha känt igen sig. I Candide var det kyrkan som försökte skymma över Guds ansvar för världens olycka. Idag innehas motsvarande makt av ett politiskt och massmedialt etablissemang, som liksom dåtidens kyrka vill upplysa folket om att det bör tänka positivt.

Ett tydligt exempel på optimismen som dogm är benägenheten att i stället för ”problem” tala om, det mindre negativt laddade, ”utmaningar”. Den som ändå uttrycker oro för samhällsutvecklingen har fått finna sig i att beskrivas som okunnig. Oron har rentav kommit att ses som en politisk hållning, kallats ”höger” eller till och med ”högerpopulism”. Orättvist, inte bara mot dem som etiketteras, utan att vara vare sig höger eller populister, utan också mot vänstern, då det implicerar att vänstern skulle sakna förmågan att klarsynt närma sig dessa samhällsproblem.

Människors sakligt grundade farhågor har inte sällan mötts av påståenden av typen: Sverige har aldrig varit tryggare. Detta utan hänsyn till att det kan finnas en naturlig eftersläpning i de empiriska studier som görs, eller att även om brottsligheten totalt sett skulle minska, kan den i ökad utsträckning ta sig råare och mer skrämmande uttryck. Tankarna går här lätt till professor Pangloss, och dennes benägenhet att bortförklara varje olycka han ser.

Statistiken börjar dock komma i kapp denna form av optimism. Fler och fler studier visar att den negativa förändring många människor tyckt sig se i sin vardag faktiskt finns. En negativ verklighetsbeskrivning betraktas därmed inte längre självklart som alarmism eller ens pessimism utan som realism. Eftersom tillkämpad optimism ökar risken för missbedömningar, och därmed också risken för att undergräva det positiva utfall optimisten hoppats på, är detta en attitydförändring att välkomna. Den ger bättre förutsättningar för en mer sansad analys, och därmed också för att kunna lösa problem. Ett förändrat samtalsklimat som för den som höjer blicken inger viss optimism med andra ord – om än till ett mycket högt pris.

Katarina Barrling är docent i statsvetenskap vid Uppsala universitet.