Några år senare hade innehållet blivit lite mer hemligt på riktigt fast dagboken inte längre hade något lås. Men jag vet ingen bättre bild av det inre livet som ideal än dagboken med det lilla hänglåset. Jag tror också att det är bilden av något som håller på att gå förlorat.

Vi lever i en tid som uppmuntrar synlig manifestering av individuell särart, men där manifesteringen har blivit viktigare än särarten. Vi är ständigt uppkopplade mot andra, i ett slags digitala kollektiv. Vi twittrar ut våra åsikter i samma stund som vi tänker dem, Facebook uppmuntrar oss att skylta med vilka välgörande ändamål vi stöder, att offentliggöra sinnesstämningar och spontana reaktioner, på Instagram visar vi upp familjelivet i kvällsljus.

Men man kan inte leva ett autentiskt liv i ett skyltfönster.

Vill du utmana samtidens själva infrastruktur, köp en dagbok. Föreställ dig att det finns ett lås på den, ingen ska läsa vad som står där. Du kanske inte skriver några egentliga hemligheter, huvudsaken är själva handlingen, att du formulerar dina tankar för dig själv, för din egen skull, för att bli lite tydligare, för att träna på att vara ensam. När ingen finns att imponera på, att söka samförstånd med, att diskutera med, att provocera eller för den delen ”stå upp emot” – vem är du då?

”Men man kan inte leva ett autentiskt liv i ett skyltfönster.”

”Vad funderar du på?” undrar Facebook. Svara inte. Skriv lite i dagboken istället.

En ungdomsgeneration håller på att bli vuxen, kollektivt böjd över en smartmobil. På Snapchat umgås man med sina vänner utan att behöva göra sig omaket att gå hemifrån. Allt som inte resulterar i notiser på telefonen känns lite tråkigt, lite bortkastat, lite oväsentligt. Streamingtjänsterna erbjuder ett hav av underhållning. Porr finns en googling bort, datorspel är som knark.

Det är inte så ett inre liv växer fram.

Jag vet föräldrar som ger sina barn pengar om de avstår sötsaker under ett helt år. Hälsosamma vanor och självbehärskning bör förvisso belönas. Men vore det inte minst lika viktigt att motivera sitt barn att odla och avskärma sitt inre från omgivningen? ”Du får tusen kronor om du skriver något i din dagbok varje dag.”

Själv skulle jag vilja uppmuntra dagens 13-åringar att vägra delta i värderingsövningar i skolan, applådera de 14-åringar som sitter knäpptysta under biologitimmarnas sexualkunskap: nej, ni behöver inte fläka ut era tankar och känslor om det allra innersta och det allra intimaste, det privata är privat och tillhör bara er. Jag skulle önska att konfirmationspräster inte främst såg som sin uppgift att leda gruppsamtal om existentiella frågor, utan snarare presenterade ett grundligt svar på den i sanning existentiella frågan ”Vad är jag”? Kanske kunde reflektionen få äga rum inom tonåringen. För en gångs skull.

Det finns texter jag återvänder till när jag behöver justera kursen. Dit hör en krönika publicerad för ett par år sedan i Göteborgs-Posten, skriven av pastorn och författaren Tomas Sjödin. ”Ett inre oförstörbart rike” heter den och handlar om att vara privat, om att ha hemligheter, om att inte berätta om allt man tänker och känner. ”Det känns när man möter en människa, om hon har hemliga gömslen och rum inom sig, eller om det man ser är vad man får”, skriver Sjödin.

För den danske filosofen Søren Kierkegaard var det inre livet inte bara ett faktum eller en nödvändighet, det var där det viktigaste och verkligaste ägde rum. Den insikten måste vi återerövra i vår tid. Köp en dagbok.