Kommunismen samexisterade länge med cynismen. Komintern, Sovjetjargong för den 1919–1943 existerande Kommunistiska internationalen, sade sig kämpa för jordens förtryckta men var väsentligen ett redskap för Stalin och partiets maktintressen. I vad som kallades socialism under Lenin, Stalin, Chrusjtjov och Brezjnev kunde Vladimir Putin växa sig stark och i senaste ”valet”, i mars 2018, bärga hem nära 77 procent av rösterna. I cynismens international enar sig Putin med sådana som Egyptens Abd al-Fattah al-Sisi och USA:s Donald Trump kring det budskapet som säger att alla ljuger och makt är rätt.

Men var kommunismen bara cynisk maktpolitik? Diskussionen förs i verk av bland andra Richard Pipes och Anne Applebaum och i den ström av kritiska men inte demoniserande biografier över systemets ledare som har kommit sedan Sovjetunionens fall. Robert Service har skrivit om såväl Lenin och Stalin som Trotskij; Simon Sebag Montefiore och Oleg Chlevnjuk har skrivit om Stalin, ifjol kom Victor Sebestyens värdefulla Lenin the Dictator, Stephen Kotkin har hittills kommit ut med två delar av en stor biografi över Stalin som lovar att bli standardverket för en lång tid framöver.

Tysken Karl Schlögel går djupt in i frågan om det också fanns en vision i det brutala kommunistiska experimentet. Viktiga titlar är Moskau lesen (1984, reviderad utgåva 2011), där författaren promenerar runt i huvudstaden och iakttar dess många fasader: Jenseits des Grossen Oktober. Petersburg 1909–1921. Ein Laboratorium der Moderne (1988) och en stor studie av den ryska diasporan på 1920-talet: Das Russische Berlin. Ostbahnhof Europas (1998).

I en essä i volymen Grenzland Europa. Unterwegs auf einem neuen Kontinent (2013) karaktäriserar han sin metod: ”Detaljer, täta beskrivningar, fenomenologiska studier är ibland till större hjälp än statistiska uppgifter, som man inte vet om de är falska. Tillståndet på de offentliga toaletterna kan säga lika mycket om tillståndet i ett land som dess handelsstatistik och en förändring i detta avseende säger kanske mer än en uppåtgående eller nedåtgående kurva i statistikerns grafik.”

Schlögel fick ett internationellt genombrott med den både faktiska och fantastiska Terror und Traum. Moskau 1937. (2008, svensk översättning av Peter Handberg: Terror och dröm, 2011.) Det år som utgör Stalinterrorns höjdpunkt rör han sig genom huvudstaden och bland dess innevånare, från Michail Bulgakov som skriver Mästaren och Margarita, till gropen efter en riven katedral där man ska bygga det storslagna Sovjetpalatset (som aldrig blir byggt), och vidare till avrättningsplatsen där bödlarna styrker sig med vodka och stänker på sig eau-de-cologne mot blodlukten.

Hans senaste bok rör sig också mellan terror och dröm men handlar inte om ett särskilt år, utan om hundra: Das sowjetische Jahrhundert. Archäologie einer untergegangen Welt är ett storverk på drygt 900 sidor. Visserligen varade Sovjetunionen bara i 74 år. Men den har ändå ”präglat landets medborgare för flera generationer med sin praxis, sina värderingar och rutiner”. Jämför med de långa efterverkningarna av det brittiska imperiet eller det osmanska riket.

Schlögel ser sig alltså som en arkeolog. Han säkrar sina spår och företar utgrävningar i form av ett sextiotal enskilda studier av olika längd, grupperade i ett tjugotal avdelningar. Han tar fenomen som är typiska för Sovjetunionen, från köerna till den hemliga polisen, från medaljerna till mausoleet, och ger dem djupare dimensioner. Men med ett personligt engagemang: han utgår från egna erfarenheter ända sedan 1966 och han reagerar starkt på aktuella händelser: ”Den påskyndande och avgörande impulsen var Putins annektering av Krim och det utan krigsförklaring förda kriget mot Ukraina sedan dess, som – så såg jag det – tvingade mig att kasta ännu en blick på det imperium som hade gått under.”

Fascinerad rör sig Schlögel på vad han kallar Chausee der Enthusiasten, entusiasternas landsväg, när han skildrar de stora byggprojekten. Dnjeproges, det jättelika kraftverket vid Dnjepr som byggdes under senare delen av 1920-talet, med betydande insatser av amerikansk expertis, ett exempel på fenomenet sovjetskij amerikanism. Inte nog med att amerikanska filmstjärnor var oerhört populära, USA sågs som ett föregångsland vad gällde att avskaffa klassgränser och ståndsskrankor. ”Det är inte svårt att se kärnfrågan i den sovjetisk-amerikanska lidelsen. Det handlar framförallt om övertygelsen att alla problem går att renodla till tekniska problem och att tekniken också innebär en lösning på samhälleliga problem.”

Ett annat uttryck för samma övertygelse var industristaden Magnitogorsk i Uralbergen, anlagd efter modell från amerikanska industristäder men förbjudet område för utlänningar under Sovjetåren. När Schlögel till sist får se den, år 1993, känner han till den ohyggliga statistiken över sot och giftiga gaser från alla de skorstenar som spyr rök i alla tänkbara färger och vet under vilka förhållanden staden anlades: ”Med tusentals ända hit deporterade ’kulaker’, ’kriminella’ stadsmänniskor, präster, som i 40 minusgrader och under bevakning av NKVD-trupper och sida vid sida med frivilliga ungkommunister grävde upp myllan, sköt på malmvagnar, störtade från byggnadsställningar och omkom i anonymitet. Allt detta visste jag, men det förändrade ingenting i blandningen av skräck och fascination då jag från flygplansfönstret såg ner på den jättemaskin som var det metallurgiska kombinat som år 1929 byggdes härute på stäppen.”

För det var också det brutala förverkligandet av en utopi: ”Vad som skedde i Magnitogorsk under detta årtionde, verkställdes i hela unionen. Mellan 1936 och 1939 växte stadsbefolkningen i Sovjetunionen från 26,3 till 55, 9 miljoner människor. Aldrig tidigare i modern historia hade en samhällelig process av dessa dimensioner ägt rum. Urbaniseringen av landet som på samma gång var landsbygdens intåg i städernas mitt tilldrog sig inte under två århundraden utan under ett eller två årtionden.”

Vad återstår då av detta ”Landskap efter slaget” som Schlögel kallar det i ett av bokens viktigaste kapitel? ”I fallet Sovjetunionen har vi först nu fått en aning om hur omfattande och radikal den förstörelse är som människan har åstadkommit. Systemet har gett upp andan, megamaskinen som under tre generationer om och om igen har lagt landet under plogen, har kommit i olag. Aggregaten har slagits av men det är alltför tidigt att förklara faran över. […] Att med naturens hjälp ta den av människor förhärjade och förbrända jorden åter vore en lycka. Djungeln blev Angkor Wat och Maya-städerna övermäktig, men för att skaffa undan jorden från Tjernobyl förslår inte all världens djungler, tundror och isöknar. Så vi måste leva med kvarlåtenskapen från århundradet.”

Schlögel har en grundläggande sympati för den enskilda människan i Sovjetsystemet, hennes uppfinningsrikedom och överlevnadskonster. Sovjetmedborgaren omgavs av stanken av industriernas utsläpp men kände också doften av Krasnaja Moskva. Röda Moskva, som Schlögel skildrar i ett inspirerat kapitel. Där det var fest låg denna parfym i luften: på konsert eller teater, på familjehögtider eller internationella kvinnodagen 8 mars, ”till och med utanför imperiets gränser, överallt där sovjetiska stridskrafter var stationerade och officersfruarna i garnisonsstäderna tillsammans med sina män representerade vänskapen mellan Sovjetunionen och dess bundsförvanter.”

Doften har ett sextiotal komponenter, bland dem apelsinblomma, bergamott, grapefrukt, koriander, men också jasmin, rosor och en aning muskot. Den började säljas 1927 och tillverkades av en statlig parfymerikoncern som hade bildats av nationaliserade privatföretag, av vilka flera en gång hade startats av personer som hade flytt från franska revolutionen år 1789. En av dessa franskättlingar, Genrich (Henri) Brokar, var under 1800-talet leverantör till tsarens hov och lanserade år 1913 en ny parfym till 300-årsjubileet av Romanovdynastin: Le Bouquet Favori de l’Imperatrice Catherine la Grande. Från denna ”Kejsarinnan Katarina den storas favoritbukett” steg den doft som, efter att Romanov-dynastin hade fördrivits eller mördats, återkom under namnet Krasnaja Moskva.

Och historien är inte slut där. Den som hade skapat parfymen var en annan franskättling, Ernest Beaux, kallad ”Parfymernas Napoleon”. Efter förstatligandet av de privata parfymerierna gav han sig av till Frankrike där han utifrån samma doftrecept skapade en produkt som han presenterade för modedesignern Coco Chanel – under namnet Chanel No. 5 blev den världsberömd.

Sådan är Schlögels bok: en mosaik av dofter, smaker och andra sensationer. Som kapitlet med titeln ”Stalins kokbok” eller med dess officiella titel: ”Boken om att äta smakligt och sunt” som utkom första gången 1939 och som inleddes med citat från Stalin: ”Den karaktäristiska säregenheten hos vår revolution består i att den inte bara gett folket frihet, utan också materiella tillgångar och möjligheten till ett liv i välstånd och kultur.” Sedan följer 400 sidor med råd och recept och bilder. Kokboken utkom i åtta upplagor vilka (liksom de olika upplagorna av Sovjetencyklopedin, som Schlögel också ägnar ett inspirerat kapitel) avspeglar landets politiska förändringar från kommunism till konsumism. Sista upplagan utkom 1985, samma år som den första McDonald’s-restaurangen öppnades i Moskva.

De som köade för hamburgare hade köat i många år dessförinnan. Att stå i kö var en så självskriven del av den sovjetiska verkligheten att det uppfattades som ett naturfenomen: ”Den var närvarande liksom det oändligt stora riket, dess topografi var imperiets.” Men skälet var en planekonomi som dock saknade plan, det vill säga rationalitet. 1939–40 bodde 2 procent av Sovjets befolkning i Moskva, men till dem gick 40 procent av ägg- och köttproduktionen, mer än en fjärdedel av produktionen av fetter, ost och ullbaserade textiler. Folk skulle inte ha överlevt utan den skuggekonomi – i själva verket en marknadsekonomi – som bedrevs i systemets ytterkanter, på loppmarknader, på marknader där man sålde hantverk eller färskvaror odlade på små privata lotter, en handel som ofta bedrevs av en landsbygdsbefolkning som var rotlös, ständigt ambulerande.

Medan man i städerna också bodde i ett slags kö. Kommunalka kallades de stora före detta privatlägenheter som efter revolutionen delades upp i rum för flera familjer, inte som en tillfällig nödfallsåtgärd utan ”vardagen som undantagstillstånd”. Nadjezda Mandelstam skriver om: ”Män och hustrur som hatar varandra, styvmödrar och styvsöner, tidigare tjänstefolk, som klamrade sig fast i sin kammare nära köket, de är alla bundna till sitt ’rum’ och kan inte överge det.” Trots ett forcerat bostadsbyggande som inleddes sedan Nikita Chrusjtjov hade gripit makten efter Stalins död, bodde ännu år 1970 40 procent av Moskvaborna i delade lägenheter; så sent som år 1989 bodde nära 24 procent av Leningradborna i sådana. Med ett kök som delades av alla, ibland med flera spisar och flera köksbord, med en enda toalett som delades med alla – även om en del hade med sig en privat toalettring.

Allra minst för de mest privilegierade var hemmet en borg. 1929–1931 uppfördes vad som kallades ”Regeringens hus” intill Bersenjevkajen nära Kreml, för övrigt på samma plats där Ivan den förskräckliges bödel hade haft sitt gods. Huset var en stad i staden, där bodde 5 000 människor i drygt 500 lägenheter med daghem, bibliotek, bokhandlare, teater och biografer, tennisbanor på taket, tvättinrättningar, frisörer, livsmedelsbutiker, ett varuhus med lyxartiklar. Under en tid då vem som helst i det styrande skiktet när som helst kunde utnämnas till förrädare, är det också en skräckens bostad. Dottern till Sovjets före detta Berlinambassadör öppnade gaskranen sedan polisen hade hämtat hennes far; August Kork, kommendant i Röda armén, brände i badkaret alla sina papper. Varje lägenhet har haft minst tio familjer som hyresgäster. Under senare hälften av 1930-talet drabbades 345 av lägenheterna av utrensningar, för något mera än hälften av de utrensade vet man var och hur de dog.

En del av de utrensade hamnade i Kolyma, komplexet av fångläger i den asiatiska delen av Sibirien. Kungen av Kolyma hette under några år Eduard Petrovitj Bersin. Han såg till att det byggdes baracker och järnvägslinjer. Med tvångsarbetskraft såg han till att ständigt utvinna mer guld: 1931 ett halvt ton, 1934 14 ton, 1936 33 ton guld, tillgångar som var oundgängliga för Stalins industrialiseringsprojekt. För detta tilldelades Bersin den militära säkerhetstjänstens högsta orden 1934, och han tilldelades Leninorden 1936. Hösten 1937 reste han tillsammans med familjen på kulturresa till Rom, Venedig och Florens, han hann också med avstickare till Paris och Berlin. I december samma år greps han på ett förortståg i Moskva och anklagades för spionage, omstörtande verksamhet, trotskism och avrättades augusti 1938.

Vad Schlögel kallar ”Köldpolen Kolyma” har fått sin stora skildrare i Varlam Sjalamov, som överlevde 17 år där borta och som 1954 började skriva sina Berättelser från Kolyma, som till slut kom att omfatta sju band. (Ett par urval har tidigare utkommit på svenska; förlaget Ersatz ger våren 2018 ut Genom snön i översättning av Ola Wallin, del 1 av vad som avses bli en samlad svensk utgåva av hela verket.) För Sjalamov är frågan om lägren existentiell. ”Är då inte förintelsen av människan med hjälp av staten kärnfrågan för vår tid, vår moral, som lämnat avtryck i varje familjs psykologiska tillstånd?” Men också frågan om kylan är existentiell. Den kan man bara bemästra genom att ge upp allt hopp. ”Hopp är alltid ofrihet. En människa som hoppas på något, ändrar sitt beteende och förställer sig oftare än en människa som saknar hopp.”

Hopplösheten tecknas på huden på de otaliga förbrytare som har inrättat hela sitt liv på att leva utanför lagen, på att vara en så kallad vor v zakone, ”tjuv i lagen”. De politiska fångarna fruktade deras våldsamhet och för att många av dem samarbetade med de politiska förtryckarna. Men deras tatueringar är ett hemligt språk som har använts av miljontals människor (det finns tjocka encyklopediska verk om dessa tecken) som bestämmer förhållningsregler och hierarkiska ordningar. Den som bär tatueringar utan att ha gjort ”rätt” för dem, kan straffas med allt från amputation av den ”lögnaktiga” kroppsdelen till att hans kropp görs till de andra fångarnas allmänna egendom.

Bland de viktigaste tecknen är spelkortssymboler som klöver och spader – ruter symboliserar spion. Vidare katten, som betecknar skicklighet och skojarens tursamhet, kniven står för makt och hänsynslöshet, erotiska symboler som ett hjärta, ibland genomborrat av en pil, ett kvinnonamn behöver inte ha några sexuella innebörder utan kan också syfta på spelskulder. Bljad, hora, är den värsta förödmjukelsen, men kan samtidigt vara ett slags ”yrkesbeteckning” som befriar bäraren från annan arbetsplikt i lägret.

Populärt

De sagolika systrarna Mitford

Bland de omtalade systrarna Mitford fanns både skickliga författare, fascistsympatisörer, en hertiginna och en kommunist, skriver Moa Ekbom.

Moa Ekbom Kultur 2025 4

Karl Schlögel inspireras ofta av större former, av såväl landskap som topografi och arkitektur. Kommunismens försök att rationalisera döden exemplifieras med ett krematorium i konstruktivisk stil, egentligen en ombyggd kyrka, Donskojkyrkogården. Det invigdes med kremeringen av en 53-årig arbetare i oktober 1927 – lagom till revolutionens tioårsjubileum. Under kommande årtionden kremerades här såväl namnkunniga författare som Maxim Gorkij och Vladimir Majakovskij som namnlösa offer för den stora terrorn, innan det 1992 återlämnades till ortodoxa kyrkan som demonterade ugnarna och ersatte det fyrkantiga tornet med en kupol.

Överhuvudtaget var det en av revolutionärernas tidigaste åtgärder att ge sig på kyrkogårdar och att använda de många gravstenarna som ett stenbrott. Pedagogen Kornej Tjukovskij beskriver i sin dagbok från 1921 en modernt revolutionär begravning: ”Allt är naket och obeslöjat. Ingen religion, ingen poesi, inte ens den enklaste formen av pietet omgav platsen för förbränningen. Revolutionen har avskaffat ritualerna från förr, men har inte ersatt dem med nya. Alla står med mössan på, röker och talar om de döda som om de vore hundar.”

En sådan nonchalans inför döden tyder på en monumental bortträngning av livets yttersta villkor. Hur monumental visade det sig bara några år efter Tjukovskijs anteckning, i den groteska sakraliseringen av Lenins lik. Det första provisoriska mausoleet var av trä och stod färdigt till bisättningsceremonierna för Lenin den 24 januari 1924. Under åren 1929–30 ersattes det med den nuvarande marmorsarkofagen, formgiven av Aleksej Sjtjusev som motiverade dess kubistiska formspråk: ”Vladimir Iljitj är evig. Hans namn har för alltid en plats i Rysslands historia och i mänsklighetens historia. Hur ska man hedra hans minne och adla hans gravplats? För oss som arbetar med arkitektur är kuben evig.”

Ingen evighet, men åtminstone en vecka eller två krävs för att läsa Das Sowjetische Jahrhundert, inte därför att den är svår utan därför att den ständigt tar med läsaren runt hörnet till ännu en dimension, ännu en utsikt. Det går lika bra att läsa den från början till slutet som att genomströva den på längden och tvären. Är den hoppfull? Nja. Den avslutas i alla fall med en idé om hur det Ryssland som Schlögel trots allt älskar skulle kunna ta hand om sin historia.

Bättre plats för ett museum kan inte tänkas än Lubjanka, Moskvas väldiga fängelse och högkvarter för den hemliga polisen, där tusentals har torterats och mördats. Under 1990-talet, då man påbörjade en granskning av det förflutna, restes framför Lubjanka ett minnesmärke över offren för terrorn, ett stenblock från fånglägret Solovetskij, och under mängdens jubel avlägsnades en staty över Feliks Dzerzjinskij, mannen som grundade bolsjevikernas hemliga polis. Men ännu har grenar av säkerhetstjänsten, som numera heter FSB, kontor härinne, ännu fungerar ett fängelse här och vi vet var Putins tänkande har sina rötter.

Karl Schlögel drömmer ändå trotsigt om att göra om denna labyrintiska byggnad i sju våningar till ett museum där besökaren kan röra sig utan logiska eller teleologiska hänsyn mellan decennierna, från filmstjärnor till kolchoskvinnor och vidare till bilder av dem som häktades i utrensningarna. Mellan namn som Malevitj, Sjostakovitj, Sacharov och Achmatova. Astronauten Jurij Gagarin, vars leende lyste upp en generation, men också stridsvagnarna i Prag. Och på Lubjankas fasad ska man då sätta upp minnestavlor över alla dem som har lidit härinne, men inne i de otaliga rummen där de en gång led ska man inrätta forskarplatser, kaféer och en bokhandel med världens största sortiment av böcker i ämnet ”Kommunism”.

Säkert kommer i så fall flera av Schlögels böcker att finnas med där, om hans dröm nu någonsin går i uppfyllelse. Det förtjänar de både för deras aldrig sviktande intresse för hur vardagsmänniskan levde och dog under kommunismen och för de utopiska dragen i det kommunistiska experimentet – och för författarens insikt om att denna idealism inte förringar den sovjetiska och ryska tragedin, utan tvärtom fördjupar den.