Begreppsförvirringen ger hisnande fel intryck. Ta bara de politiska begreppen. Den amerikanska användningen av orden ”liberal” och ”konservativ” har vunnit ett så starkt genomslag i Europa att tidningar som The Economist, Die Zeit, El País och The Spectactor ständigt ser sig tvungna att förklara vad som avses så fort de omnämns. I synnerhet The Economist ser sig manade att alltid stoppa in kvalifikationen ”classic” framför ordet liberal (som vore de inspirerade av Carl Bildts odödliga beskrivning av sig själv som ”moderat classic” när han fick frågan om hur han såg på projektet Nya Moderaterna).

I Sverige behandlas det amerikanska demokratiska partiets ledande, liberala kandidater som något slags socialister. Socialdemokratiska debattörer som Martin Gelin ser inga som helst hinder mot att skriva drypande pamflettböcker med idel hyllningar av politiker som med svenska måttstockar i det närmaste vore att betrakta som helt vanliga Sverigedemokrater: de är för dödsstraff, mot inskränkningar av den nationella suveräniteten, för en exceptionellt repressiv narkotikapolitik, mot en generös tillämpning av gällande internationell asylrätt, för en massiv upprustning av kärnvapenarsenalen och så vidare, och så vidare.

Globaliseringen har gjort oss lite dumma i huvudet. Vi ska inte klandra oss själva för hårt, men vi bör i alla fall försöka att vrida klockan tillbaka till en tid då perspektiven som rådde var en gnutta nyktrare. Ett ord som inte längre används i väst – annat än på kubanska vänskapsföreningar på Södermalm och liknande – är förstås imperialismen. Den har faktiskt inte försvunnit, hur gärna man än vill tro det när man ser de antikoloniala förkämparnas genomkorrupta svinaktighet på ålderns höst. Vad nu den överlevande Castrobrodern heter orkar jag inte googla fram, men Mugabe heter väl i alla fall alltjämt Mugabe och fånen i Venezuela har väl något snarlikt litet namn som för tankarna till det spanska ordet för död och stillastående.

Man kan och bör raljera över dessa mördare och nationalligister. Men förståelsen för imperialismens skadeverkningar tycks ha gått förlorad. Visst, det mumlas på en och annan kurs på Södertörn om neokolonialism och så, men abstraktionsgraden är så hög att få tar till sig av den oerhörda kraft som faktiskt bott i kampen mot kalla krigets båda ärkekräk på den globala arenan. Att USA givetvis på det hela taget hade ett mer positivt inflytande än Sovjetunionen behöver knappast diskuteras, åtminstone inte i en tidning av det här snittet. Men antiamerikanismen lever. Den är destruktiv och den är kontraproduktiv. Det hindrar tyvärr inte att den ofta är välförtjänt.

Jag tillbringade ett par år i skuggan av den andra imperialistiska supermakten. I Georgien, Ukraina och Armenien var ryssarna närvarande överallt – med sina flottiga sedelbuntar, sitt otrevliga uppträde mot lokalbefolkningens servicepersonal, sina tre gånger så dyra bilar och sina fyra gånger högre röstlägen. Oavsett vad jag hade för inställning till Vladimir Putins gangstervälde till att börja med blev den knappast bättre av att träffa de individuella företrädarna. Att flytta därifrån – att bokstavligt talat lämna de länder som Sovjetkommunismen sög blodet ur och vars ekonomi de lade i spillror – har varit en fantastisk upplevelse.

Det är bara det att nu är jag här, i Mexiko. Även i den här delen av världen sitter de feta, till tänderna beväpnade grannarna uppe i norr och skrockar åt vår efterblivenhet.

Det jag försöker säga är detta. Det är kolossalt enkelt att sitta i Västeuropa och stirra sig blind på den kriminella ryska utrikespolitiken, som om det hela bara handlade om att vi västerlänningar en gång fick gå samma optimistiska 1990-talskurs i folkrätt och konflikthantering och nu omöjligt kan förstå vad våra galna grannar sysslar med. Med saken är mycket enklare, och mycket starkare, än så. En amerikan i Tbilisi fick mig att skåda ljuset genom att viska denna alkoholindränkta sanning: ”Men fattar ni inte att vi kör med Mexiko och hela Latinamerika precis som ryssarna kör med Georgien och hela före detta Sovjetblocket? Och varför? För att vi kan! För att det är kul! För att vi behöver öva!” 10 procent av befolkningen funderar säkert ibland på ”globaliseringen”. För övriga handlar det om samma skit som det alltid har gjort: den starkas lust att underkuva sig den svaga.