Dessa frågor diskuteras i en nyutkommen bok av Nobelpristagaren i ekonomi, Michael Spence, främst känd som mikroekonom. I The NextConvergence griper Spence sig dock an makroekonomiska frågor efter ett nyvunnet intresse för utvecklingsländernas framtid. Frågorna brukar ofta behandlas inom ramen för två teorier, en som hävdar konvergens och en som hävdar divergens mellan länder.

Konvergensteorin anger hur fördelningen av produktionsfaktorer förändras när marknader som i utgångsläget har olika mycket av arbete, jord och kapital, samt olika priser på dessa produktionsfaktorer, integreras. När marknaden vidgas genom integration jämnas priserna ut så att de produkter som det finns mycket av i ett land stiger i pris, medan produkterna som det finns mindre av faller i pris. Om marknaderna fungerar väl stiger tillväxten i fattiga ekonomier i relation till rikare ekonomier. Enligt konvergensteorin har globaliseringen lett till att ekonomierna i världen har blivit alltmer lika. Eftersom fler och fler länder har kommit att bli en del av marknadsekonomin de senaste två hundra åren, skulle man kunna tro att konvergens är normaltillståndet i världen. Möjligen stämmer det på perioden från liberalismens och frihandelsavtalens genombrott under andra hälften av 1800-talet och fram till första världskriget, samt under de första decennierna efter andra världskriget. Men för senare perioder är det mer tveksamt, då vissa industriländer, inte minst USA, dragit ifrån i tillväxtligan och lämnat många utvecklingsländer långt bakom sig. Så fram till den senaste finanskrisen, åtminstone, kan teorin blir svår att belägga.

Enligt den nya tillväxtteorin växer snarare avståndet mellan den rika och fattiga världen. Förklaringen är att produktionen i ett land i hög grad bestäms av mängden kunskap, humankapital, teknologi och innovationer. Och eftersom kunskapsproduktionen är större i rika länder kommer dessa att skapa ytterligare tillväxt och därmed öka sitt välstånd i högre takt. Så långt textboken. Vad Michael Spence gör är att han vänder på begreppen och argumenterar med stöd av kunskapsmotivet i den nya tillväxtteorin för att världens ekonomier går mot konvergens, i linje med konvergensteorin. Han lyfter fram tretton utvecklingsländer som har haft en tillväxttakt på 7 procent eller mer under en period av tjugofem år, bland andra Brasilien och Kina. I övrigt upptar listan främst mindre ekonomier. Det faktum att antalet utvecklingsländer är runt 180 gör att listan känns lite tunn. Den blir inget starkt belägg för ökad konvergens i världen generellt sett. Därmed inte sagt att tillväxttakten i de så kallade Brics-länderna inte har varit högst imponerande under de senaste decennierna. Han använder sedan de tretton länderna för att specialstudera vissa samhällsförändringar, som tecken på ökat välstånd och närmande till den rika världen: resursutnyttjande, inkomstfördelning, hälsa, ledarskap och statliga styrningsmekanismer. Ett ökat inslag av marknadsekonomi i Indien och Kina har till exempel lett till att andelen bosatta på landsbygden har sjunkit kraftigt, i Kina från drygt 80 procent av befolkningen 1960 till under 60 procent 2006. I takt med denna urbanisering har hushållsinkomsterna stigit kraftigt.

Spence tecknar med bred pensel de karaktäristiska dragen i de olika industriella revolutionerna, med fokus på i vilken mån de nya tillväxtmarknaderna har fångat upp den nya informationsteknologin och anpassat sina institutioner till olika tillväxtskapande drivkrafter. Han slår fast att kunskapsöverföringen mellan länder har varit den avgjort viktigaste mekanismen för förmågan till catch-up hos tillväxtländerna. Men här är analysen något grund. Han skulle ha behövt leta fram de historiska rötterna till dagens utveckling, med början i upplysningsidéernas betydelse för teknologisk och ekonomisk utveckling. Den senaste ekonomiskhistoriska forskningen lägger allt större vikt vid upplysningstiden som förklaring till det industriella genombrottet och den tillväxt som sedan följt på det ekonomiska området. Dessutom inställer sig frågan om vilka riktningar kunskapsöverföringen kommer att ta i framtiden. Med finanskrisen har amerikanska universitet fått allt svårare att attrahera de bästa förmågorna, samtidigt som Indien och en mängd asiatiska länder har det mesta av vad som krävs för att ta fram det bästa humankapitalet.

Spence borde också ha kunnat fånga in mer av den finansiella utvecklingen, där marknaden för risk kraftigt har förändrats under de senaste decennierna, delvis som en följd av det kommunistiska blockets fall. I korthet handlar det om en övergång från politisk risk till kommersiell risk. Fram till 1990-talet var det vanligt att ett svenskt exportföretag sålde varor till en annan stat, där priset sattes i relation till risken för att staten inte kunde betala. Köparen var en offentlig aktör och risken var bunden till statsbudgeten. Det handlade följaktligen om statsrisk, en bedömning av en annan stats betalningsförmåga. Att fokus låg på statsrisker var ett resultat av utformningen av det ekonomiska systemet. Dessutom fungerade exportkrediter till Sovjetunionen; och de östeuropeiska länderna utgjorde ett slags betalningsbalansstöd: det ekonomiska systemet i det kommunistiska blocket medgav inte att köparen tog ansvar för betalningen av skulden. Med Sovjetunionens fall och privatiseringsvågen på 1990-talet försköts tyngdpunkten från statsrisker till kommersiella risker. Idag utgör statsriskerna mindre än en fjärdedel av affärerna för svenska exportföretag. En viktig förändring som har ägt rum på kapitalmarknaden är alltså att statsrisker mer och mer ersatts av risker på offentligt ägda bolag och privata aktörer.

Det började med en amerikansk bolånekris, som övergick i en anglosaxisk bankkris, som ledde vidare mot en statsskuldskris. Och under de senaste månaderna har vi sett en politisk kris utvecklats, som resultatet av villrådigheten att hitta rätt medicin mot de galopperande statskulder som har skapats såväl i Sydeuropa som i USA. Dessa olika finanskriser har lett till att privata balansräkningar har krympt, medan statliga balansräkningar vuxit i takt med att nya lån tagits för att klara offentliga utgifter och räntor på gamla och nya lån. En hel del av pengarna har också använts för osedvanliga räddningsaktioner, i försök att få det finansiella systemet på fötter igen. Dessutom har centralbanker begagnat sig av att möjligheten att trycka nya sedlar. Men allt är inte mörker. Likviditeten i världsekonomin är fortfarande stor. Dessutom har världshandeln stigit kraftigt de senaste decennierna, inte minst efter Kinas inträde på världsmarknaden, vilket har lett till att de finansiella flödena har ökat i omfattning. Problemet är emellertid, som Spence påpekar, att de ekonomiska obalanserna ökat, med ett gigantiskt världsrekord i handelsöverskott i Kina och ett lika gigantiskt handelsunderskott i USA. Och priset har, som sagt, varit en kraftigt stigande utländsk statsskuld i de länder där bankkrisen dragit fram.

Den senaste finanskrisen demonstrerar med största tydlighet att världsekonomin har nått en nivå där det internationella beroendet mellan länder har blivit så stort att ingen nationell policy är tillräcklig för att stoppa spridningen av högre finansiella risker. Vi har fått en global och systemövergipande finansiell kris som kräver överstatliga ingrepp. Spence menar att vi nu söker en värld med regleringar av finansmarknaden som kan garantera högre stabilitet och en uthållig tillväxttakt, för alla länder. Tillväxtmarknaderna (utvecklingsländerna) är inte bara beroende av kunskapsöverföringen utan även av att industriländerna fortsätter att importera varor. Exportsektorn i ett tillväxtland är oftast liten och underutvecklad och behöver dragkraft från industriländerna, jämte fortsatt frihandel. Alternativet är en utdragen recession, som den under 1930-talet, då ökad protektionism hos industriländerna ledde till att recessionen både fördjupades och förlängdes, vilket bland annat innebar skyhög arbetslöshet.

Däremot är Spence ute på hal is när det gäller hur mycket resurser som bör läggas på att reglera bort bankkriser, eftersom de länder som har haft bankkriser de senaste hundra åren är samma länder som också har haft högst tillväxt i världen. Sambanden mellan den reala och finansiella sektorn är därför mer komplexa än Spence menar. Om vi vill fortsätta med marknadsekonomi och demokratisk kapitalism får vi ta det onda med det goda. Historien visar att kreativ förstörelse och bankkriser är baksidan av entreprenörskap och hög tillväxt.

Spence presenterar en verktygslåda för att skapa ekonomisk ordning i världen just nu. Denna låda överräcker han med varm hand till G20-gruppen (nitton större ekonomier samt EU). Han tillägger att framtiden för utvecklingsländerna och den globala tillväxten beror på koordinationen och policyer som tas fram på denna samarbetsarena. Det gäller inte minst i energi- och klimatfrågorna. Där är Spence en stark förespråkare för handel med utläggsrättigheter i syfte att minska koldioxidutsläppen.

Stora frågor kräver stora svar, och Spence kommer långt i sitt försök i boken The NextConvergence. Spences främsta bidrag är att han pekar på vad som är viktigt att beakta inför den strukturella förändring som världsekonomin just nu står inför. Hans slutsats att ekonomierna konvergerar kan mycket väl stämma, utan att resonemanget som leder fram till svaret är riktigt. För skälet till konvergensen är sannolikt inte bara att ett tiotal utvecklingsländer har ökat sin tillväxttakt utan kanske framförallt att västvärlden inklusive Japan har råkat in i den värsta ekonomiska krisen sedan 1930-talet. Detta har lett till snabbt sjunkande tillväxttal och en situation som under lång tid kommer att påverka de mogna industriländernas möjlighet att driva världsekonomin framåt på det sätt vi har varit vana vid.