Så mycket kittlande material, alldeles gratis.

Besvikelsen blev desto djupare. Något så intetsägande har inte sänts i svensk tv sedan vi fick lyssna på bofinken, i väntan på kvällens magasinsprogram med Gunnar Arvidson. Och jag tycks ha varit näst intill ensam om att ha förutsett fiaskot.

Det alla förbisåg var att en partiledares själsliga brister är mycket mer bokstavliga än en och annan skavank, eller ett avgränsat vansinne. Partiledare saknar helt enkelt själ. Huruvida det är en fråga om arv och genetik, eller om åratal i den politiska världen tagit död på själsliga rester som kanske fanns där från början, ska jag låta vara osagt. Klart är i alla fall att ingen tar sig till den politiska toppen med själen i behåll.

Sådant kan vara spännande som skönlitterärt grepp, men om Goethe hade skrivit sin Faust som en inkännande terapisession med det tomma skalet Faust, efter att Mefistofeles tagit sitt, hade den knappast blivit en klassiker.

Mitt råd till televisionen, eftersom jag antar att den även fortsättningsvis kommer att envisas med att intimisera våra partiledare, är därför att istället fokusera på skavanker i de kroppsliga skal som bevisligen finns kvar. Varför inte följa partiledarna på besök hos doktorn? En vänskaplig rektoskopi på Jonas Sjöstedt, eller en tonsillektomi av Annie Lööf, skulle säkert locka många tittare. Eller kanske intervjua partiledarna under en rotfyllning, eller avlägsnande av en besvärlig visdomstand, vid det årliga tandläkarbesöket?

En sådan programserie skulle göra partiledarna så mänskliga som möjligt är, med tanke på råvaran, och samtidigt bjuda på ett och annat komiskt inslag. Det senare är nödvändigt för att hålla tittarsiffrorna uppe och önskvärt för att lätta upp valrörelsen.

Inför valrörelsen har Svenskt Näringsliv, talesorganisation för svenskt näringsliv, låtit förstå att det inte lägger sig i vem som bildar regering i höst, förutsatt att organisationen får gehör för ett antal punkter. En av dessa är att Sverige ska avskaffa kronan och ersätta den med euron.

Det är ett heroiskt krav, med tanke på att i stort sett alla de problem med euron som förutsågs för tio år sedan, då Svenskt Näringsliv satsade en halv miljard kronor på att förklara att dessa problem inte skulle uppstå, nu faktiskt har uppstått. Direktörernas fortsatta beslutsamhet att ändå göra oss av med kronan är i den meningen storartat tapper. Svenskt Näringsliv är ett slags omvänd Sven Dufva, villigt att riskera allt för att släppa djävulen över bron.

Det är svårt att inte känna en vemodig sympati för sådan målmedvetenhet. Särskilt ett år som detta, då vi högtidlighåller en hel generation som gick förlorad i skyttegravarna i strid för ogenomförbara och destruktiva europeiska maktdrömmar. Låt oss därför uppmuntra Svenskt Näringsliv av hela vårt hjärta, så att även våra barnbarnsbarn om hundra år får möjlighet att minnas sanna européer, som stupade i en meningslös strid för ingenting.

Få företeelser väcker så starka känslor som förrädare och quislingar. Överlöpare hamnar nästan alltid i ett slags socialt tomrum, eftersom inte heller de som drar nytta av förräderiet vågar lita på den som redan bytt sida en gång. Så var det för Kim Philby och Guy Burgess under kalla kriget och så har det varit för förre JämO Claes Borgström och hederskvinnan Bengt Westerberg under könskriget. Och nu har könskriget fått ännu en fanflykting, denna gång åt andra hållet: Belinda Olsson.

Jag tvivlar på att raseriet över frågeställningen ”Har feminismen gått för långt” har lagt sig hos Olssons tidigare stridskamrater, trots att det nu är flera veckor sedan den ekivokt betitlade tv-serien ”Fittstim – min kamp” avslutades. På samma sätt spritter det säkert fortfarande av triumfatorisk skadeglädje i olika nätbaserade mansgupper på andra sidan fronten. Men kan något i längden komma ur detta, annat än ytterligare splittring, misstänksamhet och ruelse?

Vi, den stora majoritet som inte strider, utan lever i harmoni med varandra över könsgränserna, har också ett ansvar. Situationen kan verka hopplös när konflikterna inom lägren blir ursinnigare och bittrare än de mellan lägren, men det är ingen ursäkt för inaktivitet. Någon måste slåss, även för freden.

Populärt

Amnesty har blivit en aktivistklubb

Den tidigare så ansedda människorätts­orga­­­nisa­tionen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.

Bengt G Nilsson Samhälle 2025 2

Tiden, tror jag, är mogen för en tredje ståndpunkt. I en manifestation för könsfreden kommer jag därför att tillbringa de närmaste veckorna i min säng. Alla som vill lägga ned vapnen och göra mig sällskap är välkomna. Klädsel: ledig.

War is over, if you want it.