En tillräckligt stor och uppretad folkmassa hade kunnat storma hotellet och riva hela den motbjudande byggnaden, betongblock för betongblock. Ett av 1970-talets grövsta stadsbebyggeliga övergrepp hade då ställts till rätta.

Att jag ratade idén berodde delvis på att de mest ilskna var kulturarbetare, kolumnister, komiker och konsulter. Ingen av de yrkesgrupperna har de fysiska förutsättningar som krävs för att riva en större anläggning för hand. Ett annat skäl att inte sätta planen i verket var dessa gruppers bristande pålitlighet i estetiska frågor.

På ruinerna av Sheratons anskrämliga förolämpning hade jag gärna sett en smakfull bronskolonn, krönt av en förgylld representation av den arkitektoniska hämndens gudinna, som en påminnelse om vår ärorika vårrevolution. Jag misstänker dock att en kabal av politiker och byggherrar hade velat uppföra ett konferenscenter i kromad plåt, ett Nobelcenter i guldfolie, eller en sportarena av stålrör. De revolutionära massor som jag hade mobiliserat, skulle med all sannolikhet ha visat sig vara lättledda avfällingar och anslutit sig till sådana planer.

Historien lär oss att det är meningslöst att leda en revolution, estetisk eller annan, om man inte är beredd att försvara gjorda landvinningar med skräckvälde, utrensningar och enväldig hänsynslöshet. Men sådant är tidskrävande och just denna vår renoverar vi rökkanalerna i min bostadsrättsförening. Det är oklokt att ta sig an mer än ett större projekt åt gången.

televisionen i alla dess former informerar oss grundligt om sådant vi aldrig bett att få veta. Sedan några dagar är jag till exempel upplyst om att det bästa sättet att väga sitt eget huvud är att sticka det i en hink, bräddfull med vatten, och väga det vatten som rinner ut.

Jag är osäker på vad jag ska göra med denna kunskap, men en annan upplysning i ett annat tv-program kan möjligen vara till hjälp.

Enligt en vetenskaplig undersökning, som gjordes för något år sedan, är det tydligen så att alkohol krymper våra hjärnor. Även måttlighetsdrickare har, enligt forskarna, ”större hålrum” i hjärnan än nykterister. Huruvida forskarna mätt hålrummen genom att trycka ned folks huvuden i vattenhinkar framgick inte, men jag antar att det är möjligt, eftersom studien är amerikansk.

Jag vågar inte gå i god för uppgifternas tillförlitlighet. Experimentet har, trots allt, utförts på amerikaner och behöver inte säga något om vilka hålrum normala människor har i huvudet. Men om resultatet stämmer måste slutsatsen bli att vi aldrig bör titta på television, med mindre än att vi samtidigt dricker minst två glas vin i timmen. Tv-tittande nykterister kommer snart att ha sina huvuden så fulla av meningslösa fakta att de bör räknas som en direkt samhällsfara.

jag ser på aftonbladets kultursida att en påstådd KGB-agent tilldelats en Pol Pot-anhängares stora pris, namngivet efter en bolsjevikdiktator. Vinnaren av Jan Myrdals stora pris – Leninpriset, en herr Guillou, sade i sitt tacktal att han tidigt ställdes inför valet att skriva ”fint och dunkelt” för ”jurymedlemmar och utdelare av pengar avsedda för lydiga författare” och ”ett fåtal med innehav av god borgerlig smak”, eller att skriva för ”många läsare”.

Jag tror att jag tolkar honom rätt om jag drar slutsatsen att han valde det senare.

Möjligen är det skälet till att jag själv knappt har tagit del av pristagarens litterära produktion, men det är förstås av underordnat intresse. Mer centralt är att han har modet att erkänna något som de flesta i vårt skrå brukar förbigå med tystnad: Ska man försörja sig i denna bransch har man inte råd att hålla på den goda smaken.

Populärt

De sagolika systrarna Mitford

Bland de omtalade systrarna Mitford fanns både skickliga författare, fascistsympatisörer, en hertiginna och en kommunist, skriver Moa Ekbom.

Moa Ekbom Kultur 2025 4

Priser, stipendier och diverse hedersbetygelser kan möjligen finansiera ett påvert, proletärt liv i en förort: falukorv, blodpudding och folköl. Men har man normala, borgerliga förväntningar på livet – en våning i en bättre stadsdel, goda viner, intressanta resor, kaviar, ostron och en och annan skräddarsydd sälskinnspäls – måste man omfamna de ”många läsarna” och inte rygga tillbaka för deras dåliga smak.

Det är något av en paradox: ett liv i god borgerlig smak förutsätter en produktion i dålig, proletär smak.

Jag antar, med tanke på prisets namn, att juryn vet mer än jag om pristagarens påstådda tjänster för Sovjetstaten och att det är därför han belönas. För egen del är jag mest imponerad av hans mod att erkänna det genanta predikament han befinner sig i och därmed ge oss skribenter med borgerliga vanor ett ansikte.