Världens gång
Utländska stridsplan kan flyga som de vill och skogsbränder kan flamma fritt. I det senare fallet är våra militära helikoptrar sålda till utlandet och det finns inte längre horder av värnpliktiga att skicka ut i skog och mark för att stampa ut elden med kängorna. Istället har vi horder av sysslolösa unga män, som antagligen fördriver tiden med att sätta eld på naturen, om de råkar komma i kontakt med densamma.
Och nu blir det höst. Vi vet alla vad det innebär. Halvsenila åldringar kommer att ge sig ut i skogen i jakt på svamp och bär, trots att sådan skaffning med fördel kan köpas på närmaste Ica. De kommer i många fall att gå vilse och i de få fall de inte gör det, har de tvingat med sig barnbarnen. Dessa går utan undantag vilse, eftersom de aldrig lyfter sina osnutna näsor från mobiltelefonerna.
Förr i tiden, när vi ännu hade ett rejält civilförsvar och gott om regementen, var bortsprungna åldringar och barn att betrakta som samhällsnyttiga övningsobjekt. Numera är de en belastning. Den enda beredskap vi har i skogen är spridda thailändare och frivillignätverk som ”Missing People Sweden”. Men sådana nätverk består av folk som drivs av osund sensationslystnad och som istället borde vara på jobbet och bidra till rikets försörjning.
Att drömma om en återgång till en fungerande nattväktarstat är lönlöst. Det som behövs är ett självfinansierande, effektivt och miljövänligt alternativ i takt med tiden. Den uppenbara lösningen är att plantera in gamar i den svenska faunan.
Alla som sett en västernfilm vet att skadade och försvagade personer enklast lokaliseras genom att man spanar efter gamar som cirklar i luften. Några enstaka gamspanare i gamla flygspaningstorn skulle kunna täcka enorma skogsområden, fyllda av desorienterade barn och åldringar. Om staten redan är så nedrustad att varken flygspaningstorn eller gamspanare finns att tillgå, kommer gamarna åtminstone att hålla våra strövområden rena och snygga.
sommarens kultursidesdiskussion om huruvida borgare verkligen förtjänar nackskott, eller om sådana krav ska ses som poetiska metaforer, uppstod i Sveriges Radio, men har därefter förts på andra arenor. Det är ytterligare ett tecken på public service-radions överdrivet rigida tolkning av sin opartiskhet.
Hur ska lyssnarna kunna ta ställning, om inte en oberoende källa granskar förslagets kostnader och finansiering?
I riksdagsvalet 2010 röstade 2 937 063 personer på allianspartierna. Sverigedemokraterna fick 339 610 röster. Det blir 3 276 673 eller, omyndiga borgarbarn inräknade, drygt fyra miljoner nackskott, förutsatt att skyttarna är skickliga nog att klara sig på ett skott per borgare. En helmantlad kula kostar ungefär två kronor, så redan där skenar kostnaden iväg till över åtta miljoner kronor. Till det kommer skyttens arbetstid, inklusive risktilllägg, övertids- och semesterersättning, vapenvård, samt frågan om slutförvaring av borgarkropparna. Det senare är ett betydande projekt och erfarenheten säger oss att sådana alltid spräcker budget.
Minns Hallandsåsen!
Kanske är det möjligt att göra förslaget självfinansierande, genom att konfiskera borgarnas egendom, men det kan vi inte ta för givet utan en rejäl, opartisk genomlysning. Vem ska göra en sådan om inte Sveriges Radio?
Att initiera intressanta diskussioner och sedan fly fältet går kanske an för mindre nogräknade, kommersiella kanaler, men vi har rätt att förvänta oss mer av public service.
som jag ofta påpekat var den amerikanska uppståndelsen över att i Barack Obama ha fått sin förste svarte president en aning överdriven, med tanke på att Sverige fick sin förste svarte statsminister, Fredrik Reinfeldt, redan drygt två år tidigare. Statsminister Reinfeldt, vars farfarsfarfar var mulatten John Hood, är visserligen bara till 3,125 procent svart, medan Obama är 50 procent svart, men sådan pedantisk rasprofilering är både osmaklig och oförskämd. Amerikanerna bör helt enkelt acceptera att vi var först.
Populärt
Amnesty har blivit en aktivistklubb
Den tidigare så ansedda människorättsorganisationen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.
Om de lyfter blicken och visar lite ödmjukhet, kan de rent av lära sig något. När Sverige denna höst byter statsminister skulle det kunna uppfattas som ett bakslag, eftersom regeringschefen åter blir vad som numera kallas ”orasifierad”, det vill säga vit. Därtill en man i övre medelåldern. Men jag vågar lova att det svenska samhället är robust nog att klara det, utan att slitas sönder av kravaller.
Kan amerikanerna känna samma tillförsikt inför presidentvalet 2016?
Jag misstänker att de kommer att tvingas välja sin första kvinnliga president, bara för att gjuta olja på samhällsvågorna.
Skribent.