Den allmänna meningen inom traditionell vänster är att kroppen måste pålas med en kraftig hagtornsstör och att huvudet bör avskiljas från resten av baronessan och förvaras i Towern, omgivet av vitlök och krucifix. Den äldre högern, i den mån den inte är utrotad, är benägen att hålla med.

Inom den betydligt mer omfångsrika arrivisthögern, som ju även omfattar centrala delar av Labourpartiets övre skikt, är konsensus snarare att baronessan bör iklädas en enkel men anständig svepning i kungsblått och placeras i en av de bättre sviterna på Ritz, i väntan på återuppståndelsen den tredje dagen.

Hur det slutade vet ni då ni läser detta. Kanske blev det en kompromiss i form av en helt vanlig gravsättning. Jag undrar om inte det vore det bästa alternativet. Jag är inte övertygad om att baronessan verkligen kan besegra döden, som vänstern befarar och högern hoppas. Döden är en betydligt mäktigare fiende än bolsjeviker i gruvor, eller inom Warszawapakten.

En ytterligare fråga, som ingen tycks ställa sig, är varför baronessan skulle vilja leva vidare ibland oss, som odöd eller återuppstånden. Hennes älskade Dennis väntar sedan tio år på andra sidan och, handen på hjärtat, är vi inte ganska tråkigt sällskap, nu när de flesta bra skämt döms ut som kränkande och dåliga skämt presenteras som tänkvärt allvar?

Kanske är det helt enkelt dags för såväl Thatcherhatare som Thatcherdyrkare att släppa taget och gå vidare. Behöver vi skrämma socialisterna igen kan vi alltid hyra in Meryl Streep.

Jag undrar fortfarande över den palatskupp som avlägsnade Ylva Johansson ur socialdemokraternas partistyrelse. Vaga formuleringar om att ”pusslet inte föll ut till hennes fördel” är knappast en förklaring. Inte heller att det behövde skapas plats för Omar Mustafa, i det strategiska och representativa syftet att öka andelen muslimska ledamöter. Det finns gott om icke-muslimer i partistyrelsen att sparka och inget hindrar för övrigt Johansson från att konvertera, om partiet så kräver.

Man vill ogärna tro att politik är en ytlig verksamhet, men en förklaring ter sig ändå alltmer sannolik:

En av våra kvällstidningar gjorde en analys av Ylva Johanssons kroppsspråk och ansiktsuttryck, strax efter att hon fått sparken. Det ovedersägliga resultatet var att hon utstrålade ursinne. Det mest slående för oss vanliga läsare var att hon såg ut precis som vanligt.

P G Wodehouse påpekade en gång att det aldrig är svårt att skilja mellan en solstråle och en skotte som har en oplockad gås med någon. Detsamma har alltid gällt Ylva Johansson. Reflexen att huka sig, då hon uppenbarar sig i tv, blir ibland övermäktig. Därav misstanken att det var just denna hotfulla yta som fick Ylva Johansson ratad, i en tid då alla förväntas le oavbrutet som lismande handelsresande.

Kanske gav fokusgrupper besked om att det var dags att sudda bort alla sura miner, men jag undrar om sådana instrument mäter hela sanningen. Många väljare ser med stor behållning på skräckfilm och utsätter sig med entusiasm för hårresande upplevelser i nöjesparker. De tycker helt enkelt om att bli skrämda. Ska vi tro på tv:s ”dokumentärer” om sex- och privatliv finns dessutom en betydande del av befolkningen som njuter av att bli hotade och slagna.

Huruvida muslimer eller masochister är den större gruppen bland svenska väljare vågar jag inte uttala mig om. Men det är nedslående att ett folkrörelseparti bara anser sig ha plats i ledningen för kandidater som tilltalar den ena gruppen.

I en till lika delar informativ och rafflande rörlig nyhetsgrafik på Aftonbladets hemsida kunde man i början av april följa ”den store efterträdarens”, marskalk Kim Jong-uns, hypotetiska kärnvapenanfall på omvärlden. Med jämna mellanrum sågs missiler lyfta från kartans Nordkorea och slå ned i Guam, Anchorage och andra mål. Till och med Stockholm lystes då och då upp av festliga svampmoln, i en av tidningen särskilt entusiastisk uppskattning av den nordkoreanska teknikens räckvidd.

Populärt

De sagolika systrarna Mitford

Bland de omtalade systrarna Mitford fanns både skickliga författare, fascistsympatisörer, en hertiginna och en kommunist, skriver Moa Ekbom.

Moa Ekbom Kultur 2025 4

Känsligare själar uppfattade möjligen grafiken som smaklös, men den gav ändå upphov till intressanta existentiella funderingar.

Det är fullt tänkbart att ni inte läser det här, när ni läser det här. Kanske har vi alla slagit följe med baronessan Thatcher till andra sidan. I så fall har vi antagligen inget annat val än att skapa oss en kraftfull åsikt om hennes odödliga själ, bli oense och börja om från början.

Jag är inte säker på att tanken är trösterik, men den skapar i vart fall ett visst mått av hemtrevnad.