Rysk upprustning, politisk övertygelse, eller ett plötsligt anfall av anständighet lär knappast ligga bakom förändringen, om den finns. Den mest sannolika orsaken är istället att någon av alla de ”analytiker” som numera styr partierna gjort en opinionsmätning och kommit fram till att fortsatt avrustning kan kosta röster.

Det är möjligt att man inte ska skåda given häst i munnen, men å andra sidan vill ingen politiker längre bestämma sig för något alls, utan att först ingående skåda medborgarna i munnen. Det gör lockelsen att spela de ängsliga ledarna ett spratt nästan oemotståndlig. Frågan är bara vad vi ska komma överens om att svara, nästa gång ett opinionsinstitut ringer, eller vi blir inkallade till en ”fokusgrupp”.

En idé är att vi alla uppger en mystisk, men stark preferens för det parti vars företrädare uppträder med bar underkropp, clownnäsa och dumstrut. Alternativt kan vi uttrycka vår obrottsliga lojalitet mot de svenska politiker som vid utlandsbesök alltid bär med sig en öppnad burk surströmming. Men båda alternativ riskerar att leda till obehag för vanliga, rättskaffens svenskar.

Kanske borde vi helt enkelt ta tillfället i akt och ärligt uppge att vi tycker bäst om de politiker vi varken ser eller hör. Vad gäller försvaret får vi telegrafera till Finland och hoppas att de är vänliga nog att göra vår sak till sin.

I mitt lokalblad läser jag att det höga gaspriset fått kostnaden för kremeringar i Stockholm att stiga med en miljon kronor årligen. Av samma artikel framgår att kadaverhanteringen kostar 144 kronor per stockholmare och år, vilket är hälften av kostnaden i Göteborg, som i sin tur sköter sina lik med större kostnadseffektivitet än Malmö. Undermeningen är tydlig: Höj stockholmarnas begravningsavgift, kanske med ett halvt öre.

Det är just denna sorts insinuationer som gör journalistiken till den offentliga girighetens megafon. Varje halvt öres pålaga kan verka välmotiverad, men lägg samman alla halvören och snart tvingas vi köpa cava, istället för champagne och äta chips, snarare än vaktelägg.

Det är så en civilisation smyger mot sin undergång.

Vad som krävs för att lösa kremeringsproblemen i Stockholm är istället lite initiativrikedom. Att Stockholm kan bränna upp sina medborgare till lägre kostnad än Göteborg må vara hänt, men vad kostar det att göra sig av med ett lik i Bukarest? I Sofia? Eller, om EU:s tullmur tillåter, i Mogadishu?

Jag vågar gissa att det är betydligt billigare på samtliga dessa platser än någonstans i Sverige.

Förr i tiden uppfattades det som märkligt att äta köttbullar trillade i Frankrike, bestående av polsk häst, slaktad i Rumänien. Men man vänjer sig. Varför skulle vi inte vänja oss vid att sälja anhörigas kvarlevor till lägstbjudande på den internationella marknaden?

Risken finns förstås att en och annan älskad morfar, liksom en och annan rumänsk häst, hamnar i vår lasagne. Men ett halvt öre är trots allt ett halvt öre. Gråtmildhet ger inte fri dragningsrätt på medborgarnas pengar.

Årets, kanske decenniets, stora kulturella händelse är att det länge efterlängtade Abbamuseet äntligen öppnat i Stockholm. Rader som ”So come on, now let’s try it, I love you, can’t deny it, ’cause it’s true, I do, I do, I do, I do, I do” finns etsat i varje levande svensks minne.

Populärt

De sagolika systrarna Mitford

Bland de omtalade systrarna Mitford fanns både skickliga författare, fascistsympatisörer, en hertiginna och en kommunist, skriver Moa Ekbom.

Moa Ekbom Kultur 2025 4

Många andra, världen över, bär också arvet efter Abba med entusiasm och sägs nu vilja vallfärda till Djurgården. Det gäller främst australier samt män av den homosexuella övertygelsen.

Den senare kategorin är i min erfarenhet köpstark, gladlynt och noga med sin personliga hygien, om än något flamsig. Jag ser inga skäl att oroa sig för besökare av det slaget. Den förra kategorin är av helt annan sort.

Australierna gör allt de kan för att övertyga världen om att de bättrat sig, men faktum kvarstår att de nästan utan undantag härstammar från tjuvar, våldsverkare, prostituerade och lösdrivare. Det vore oansvarigt att betrakta en besökande australier som något annat än en permittent från sin fängelseö. Att Stockholmspolisen inte på något sätt låtit förstå att de höjt sin beredskap, tyder på att de har låtit sig luras av bilder på Sydneys operahus, koalor och en leende kvinnlig premiärminister.

Det vore både tragiskt och ironiskt om Abba, vars oskuldsfulla refränger danat den svenska folksjälen, skulle bli verktyget för att korrumpera densamma. Vad tänker justitieministern göra?