Det är mer än 120 år sedan Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga, i dagligt tal mormonerna, övergav månggiftet. Jag tror att det var ett misstag.

Det är inget uppenbart fel på Ann Romney, hustru till den republikanska presidentkandidaten ”Mitt”, men är det rimligt att kräva av henne att hon ensam ska skänka sin man den fläkt av energisk otvungenhet som varje amerikansk politiker behöver?

Antagligen är det för sent att göra något åt saken, men jag hoppas ändå att Ann och Mitt, som de familjärt lagda amerikanerna tvivelsutan kallar sitt presidentpar in spe, tog del av den serie om ”polyamori” som Dagens Nyheter ägnade en stor del av sin tidning åt för ett par veckor sedan. Att lära sig känna ”medglädje” snarare än svartsjuka när ens partner skaffar en ”metamour”, det vill säga ytterligare en partner, kräver en del träning, men ett första steg är att lära sig rätt begrepp. I det avseendet var DN:s artikelserie till god hjälp. Detsamma gäller vissa praktiska arrangemang, som till exempel ”vätskeförbund”, det vill säga ett avtal om att bara ha oskyddade samlag inom den grupp som skrivit på avtalet och i övrigt vidta ”alla rimliga åtgärder för att ha så säkert sex som möjligt”.

En svårighet för Ann och Mitt vore förstås att både hinna driva valkampanj och ha sex, skyddad eller oskyddad, med sina avtalspartners och andra förbipasserande. Å andra sidan finns goda förebilder. Sydafrikas president, Jacob Zuma, har för tillfället fyra fruar och en fästmö som han köpte för 10 kor år 2002, men hinner ändå med att skjuta gruvarbetare, stämma konstnärer, strypa pressen och annat som krävs av en statsman.

Det är begripligt att mormonerna gav efter för puritansk utpressning för 120 år sedan, men tiderna förändras. Moderna ledare hämtar sin inspiration i Afrika och Marieberg.

* * *

När Thailand gick till val för några år sedan anklagades en kandidat för att köpa röster genom att dela ut potensmedicinen Viagra. Det är tveksamt om det var en framgångsrik strategi, med tanke på att bara sju procent av thailändarna är över 65 år. Icke desto mindre ger den svenska varianten av populism ett torftigt och fantasilöst intryck. När vår egen ”allians” investerar i väljarnas lojalitet går pengarna till järnvägsspår mellan Linköping och Stockholm, lärlingsplatser för datorspelande ungdom och militära flygmaskiner. Livet är trots allt mer än arbete och snabb förflyttning.

I skrivande stund har regeringen avsatt 23 miljarder kronor för investeringar i valresultatet 2014, eller nästan 2 500 kronor per boende i Sverige. Det är visserligen bara hälften av kostnaden per person för Säpos James Bond-fest med kodnamn ”Åland”, men en del svenskar är alltför unga för att rösta, andra är inte medborgare, ytterligare andra sängliggande och vissa har säkert andra engagemang, oavsett vilken kväll som skulle kunna bli aktuell.

En rimlig gissning är därför att Alliansen, för samma pris som de nu tänker bygga järnväg och tvinga ungdomar i arbete, skulle kunna bjuda oss alla på en middag till en kostnad av mellan tre och fyra tusen kronor per kuvert. Om de struntar i störande underhållning kunde vi få ett glas champagne, varsin flaska Bonnes Mares Grand Cru à 2 495 kronor och en prima biff.

Än bättre vore en riktad insats, där den mest hopplösa fjärdedelen av väljarna inte fick någon inbjudan alls. Då skulle vi andra kunna avnjuta middagen med ett, eller till och med två, glas Château Pétrus à 22 500 kronor flaskan.

Jag har inte röstat på decennier och hur spännande Linköping än är kommer inga investeringar i järnvägsräls att få mig till urnan. Men ett gott glas vin är möjligen värt en gentjänst.

* * *

Populärt

Amnesty har blivit en aktivistklubb

Den tidigare så ansedda människorätts­orga­­­nisa­tionen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.

Bengt G Nilsson Samhälle 2025 2

Liksom alla svenskar har jag ägnat de senaste veckorna åt att debattera frågan om huruvida Thomas Quick är seriemördare, dubbelmördare, enkel mördare, eller en svensk Alfred Dreyfus. Jag är ännu inte alldeles säker på att analogin med Dreyfus, som till slut tilldelades Hederslegionen, är korrekt.

I kniviga fall är en god tumregel att kartlägga företrädarna för olika ståndpunkter och fråga vilka av dessa man kan tänka sig att bjuda på middag. Men det är inte till hjälp i detta fall. Leif G W Persson och Göran Lambertz verkar på olika sätt båda salongsfähiga. Omvänt består Quicks försvarare till stor del av journalister, en grupp få av oss vill ha att göra med. Samtidigt är sagda journalister djupt kritiska mot Claes Borgström, som utan tvivel tråkar ut varje middagsvärd med sina uppblåsta politiska föreläsningar.

Kanske är det enda sättet att få någon klarhet i frågan att samtliga inblandade bjuds till gemensam middag med Quick, bakom lås och bom på Säters rättspsykiatriska anstalt. När tumultet lagt sig kan den överlevande – vem det än är – i ett undantag från Ordensreformen 1975, tilldelas Nordstjärneorden.