”mig stör det inte”, säger symbolisten Remy de Gourmont om första världskriget. Året är 1915 och han har förvisso annat att tänka på där han ligger på sitt yttersta: en månad efter uttalandet är han död. Ändå kan man tycka att det kunde ha stört honom åtminstone lite: det var ju i hög grad Gourmonts och symbolisternas värld som för alltid försvann i och med kriget, belle époque, drivhuset där så många litterära och konstnärliga riktningar kunnat födas, frodas och föröka sig. Denna besynnerliga värld av gjutjärnsmonster och jugendslingor, krinoliner och polarupptäckter, återskapade den franske serieskaparen Jacques Tardi (f. 1946) med kärleksfull noggrannhet och en nypa science fiction i sina genombrottsverk från 70-talet om författarinnan Adèle Blanc-Secs halsbrytande äventyr (för några år sedan kom en påkostad fransk filmatisering). Det var steam punk långt innan begreppet blev allmänt. Men det som sysselsatt Tardi genom hela konstnärskapet är annars inte belle époque utan första världskriget: honom har det sannerligen stört, ända sedan han som pojke fick höra farfaderns berättelser från skyttegravarna.

Jacques Tardi har gett ut åtskilliga album som tilldrar sig 1914–18, men även sysselsatt sig med kriget på andra sätt, bland annat genom sin illustrerade utgåva av Louis-Ferdinand Célines Resa till nattens ände. Tardi har ett intimt förhållande till litteraturen och har genom åren gjort otaliga bokomslag och serieversioner av moderna franska klassiker. Nu finns hans storverk om första världskriget på svenska, Skyttegravskriget (övers. Viktor Agering).

Andra böcker i den ymniga utgivningsfloran detta makabra jubileumsår analyserar ingående det komplexa politiska sammanhang som ledde fram till krigsutbrottet – den mest uppmärksammade är väl Christopher Clarks The Sleepwalkers – men Jacques Tardi går en helt annan väg och väljer konsekvent bort varje perspektiv som kan ge den minsta överblick över händelserna. Han avstår från eftervärldens insikter och helhetsblick, eftersom de meniga soldater han skildrar inte får se eller veta mer än skärvor och fragment av skeendet. Blicken mot historien kommer underifrån, där den framstår som mest meningslös. Ingen överblick, som sagt, däremot frammanas tidens stämningar av upphetsad patriotism: mot den bakgrunden framstår Remy Gourmonts replik som ett modigt och inopportunt nej till nationalism och krigsyra.

”det enda som intresserar mig är människan och hennes lidanden”, säger Tardi i sitt förord. Alltså ingen politik, inga flygbilder, inga kartor med olikfärgade knappnålar. Allt är nära inpå, rumphugget, sammanhangslöst. Därigenom ansluter sig Tardi till de klassiska romanerna om första världskriget som Resa till nattens ände, Erich Maria Remarques På västfronten intet nytt eller Dalton Trumbos Johnny var en ung soldat. Den buttra vardagscynismen, den absoluta misstron mot varje impuls som påstås ha högre härstamning än den egna buken, delar Tardis infanterister allra mest med Célines antihjälte Bardamu.

Skyttegravsskildringen är en litterär genre som av naturliga skäl saknar företrädare i Sverige. Det verkligt stora svenska författarskap som föds ur förs­ta världskriget, Elin Wägners, har snarast freden och det kvinnliga arbetet för freden som sitt bärande tema, visade Sofi Qvarnström i sin doktorsavhandling Motståndets berättelser från 2009.

Därför är det intressant att ta del av den mer molokna pacifism som härrör ur skyttegravarnas realitet. De soldat­öden som återges i Skyttegravskriget är korta, brutala och utan syfte. Ingen av dem vill slåss, ingen har något särskilt mot tyskarna (däremot hatar de intensivt sina egna befäl, och militärpolisen ändå intensivare). De skäms över vad de låter sig tvingas till. Tardi återger den sortens skändligheter som annars bara tillskrivs motståndarsidan: skott i ryggen på egna eftersläntrare, slakt på kvinnor och barn, massavrättningar av krigsfångar, lönnmord på befäl och militärpoliser. Allt detta äger dessutom rum i en miljö som är ofattbar i sin fattigdom och smuts, ett landskap som är söndersmulat och lagt i ruiner, där alla nivåskillnader är på väg att utjämnas: i skyttegravarna återgår världen till ett tillstånd före skapelsen, ett slags färg- och formlöst urslem.

seriealbumet är en enastående slösaktig, eller kanske snarare generös uttrycksform: varje ruta i Skyttegravskriget är en genomarbetad och komponerad bild som skulle fungera utmärkt på egen hand. Allt är väldokumenterat, bakom varje uniformsknapp och betsel ligger arkivstudier. Åtskilliga av hans bildkompositioner har också autentiska foton till utgångspunkt.

En av dessa fotografiska förlagor – den närmast surrealistiska bilden av ett hästkadaver som träffats av granateld med så våldsam kraft att det flugit upp i ett träd – finns med i en annan bok som sticker ut bland jubileumsböckerna: Hedvig Rudlings fotobok Djur i krigets öga,som skildrar kriget ännu mera underifrån, utifrån en möjligen ännu renare oförståelse inför den systematiska destruktionen, nämligen djurens.

Genom ett fantastiskt och ofta unikt bildmaterial breddas bilden av skyttegravarna och fram växer en förvånansvärt rik fauna, där kolonierna bidrar till brokigheten. Vid sidan av de förväntade brevduvorna, hästarna och bombhundarna förekommer zebror, koalor, näsbjörnar och elefanter. Djuren erbjöd en frizon där soldaterna tilläts vara mänskliga, visa ömhet och omsorg. Men de utnyttjas inte bara som emotionella avlastningsytor eller maskotar – en fransk flygare går ingenstans utan sin stork – utan tjänstgör också som dragdjur, budbärare eller vakter som hör annalkande fiender långt före alla andra och kan slå larm.

Djuren drabbades hårdare av skyttegravarnas totala krig. Dödligheten bland hästar är högre än bland människor. Dragdjuren är så viktiga att tyskarna skickar läkaren Anton Dilger, som är uppvuxen på en bondgård i Virginia och alltså en äkta sleeper – till Washington för att smitta amerikanska hästar med mjältbrand: intet nytt under solen.

Populärt

Amnesty har blivit en aktivistklubb

Den tidigare så ansedda människorätts­orga­­­nisa­tionen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.

Bengt G Nilsson Samhälle 2025 2

Första världskriget var inte det första krig där naturen drabbades av våldshandlingarna likaväl som de krigförande parterna, men det hade aldrig skett i sådan omfattning. Det var själva landskapet som bankades sönder och knådades ut när granatelden försökte nå förskansade motståndare genom skyddande jordlager: det finns platser där kriget dominerar landskapsbilden än idag.

Tardi gör ett svep över franska kolonialtrupper – nordafrikaner, senegaleser, vietnameser – och gör en diskret framåtblick till år 1954 och slaget vid Ðiên Biên Phu, då det franska kolonialväldet i Vietnam gick förlorat. Ytterligare några år senare skulle amerikanerna, som ärvt fransmännens krig i ett politiskt spel lika obegripligt och blint för mänskligt lidande som det som föregick första världskriget, ta skyttegravskrigets metodik ännu ett steg och helt sonika försöka utplåna all den natur som gick att gömma sig i.

denna våldsamhet mot själva naturen uppfattades redan av de medverkande och förekommer i den poesi som skrevs i skyttegravarna av de unga män som dog där. Man associerar leran med en återgång till forntida mörker, nämner Valhall och druider. Den tekniska utvecklingen har gjort sådana framsteg att det är människan som tvingas bakåt. Siegfried Sassoon talar om ”det döda landet”, John McCrae (död 1918) beskriver hur kanonerna dränker skogens lärksång och Bristolpojken Isaac Rosenberg (också död 1918) återger ett möte med skyttegravens fattiga flora och fauna: ”Bara ett liv hoppar upp i min hand –/en sällsamt sardonisk råtta –/när jag plockar bröstvärnets vallmo/för att sätta den bakom örat./ Dumma råtta, du skulle bli skjuten med ens/om de visste hur kosmopolitiskt du tänker!” (övers. Caj Lundgren, I Flanderns jord. Diktarnas röster från första världskriget, red. Inger-Siw Eruths Lindell, 2005.) Den där orädda råttan dyker upp på bilder både hos Jacques Tardi och hos Hedvig Rudling och nosar lika nyfiket på soldater från bägge läger. På den punkten är väl råttor helt enkelt bättre än vi.