Redan att fastställa vad ett universitet är medför stora svårigheter. Spåren går historiskt till italiensk medeltid och där bortom till Platons akademi. Utbildning har meddelats och forskning omsider bedrivits vid fakulteter, ursprungligen teologiska, juridiska, medicinska och filosofiska sådana. Idag har de institutioner som ännu kallas universitet fått så många organisationsformer, verksamhetsfält och funktioner att förslaget har rests att de borde byta namn och istället heta multiversitet, alltså multiversity i stället för university, för att använda samma språk som förslagsställaren, Clark Kerr från Kalifornien.

I betraktelser av universitetsideal brukar akademisk frihet och fritt eller förutsättningslöst kunskapssökande åberopas. I verkligheten har universitetet nog så ofta varit infiltrerat av intressen. Kyrka, statsbyråkrati och näringsliv har eftersträvat att gör universitetet nyttigt, det vill säga eftersträvat att anpassa det till sina egna respektive målsättningar. Universitetet ska förse samhället med personal inom skiftande professioner. Det ska tillhandahålla experter som kan medverka i ett samhällsformande samtal och ge råd vid beslutsfattande. Det ska förmedla och stärka normer och värderingar som för tillfället omfattas i relevanta maktcentra. Det ska bidra till produktutveckling och framväxten av nya företag. Det ska vara redskap för arbetsmarknads- och regionalpolitik. Ja, listan kunde göras hur lång som helst.

Vad i detta myller skulle då vara ”det borgerliga universitetet”? De historiska spåren leder nu till 1800-talet, till John H Newman i Storbritannien och Wilhelm von Humboldt i Preussen. Den förre sammanfattar sina ståndpunkter i The Idea of a University (1852). Prästmannens tankar blev styrande för universitetsidealet i Oxford. Att lära ut yrkesfärdigheter var inte en primär uppgift, inte heller att bedriva forskning. Primär var uppgiften att fostra självständiga individer och för all del medborgare, detta i anknytning till antik existensreflektion och litteratur. En tät relation mellan mästare och lärjunge, mellan handledare och handledd, ansågs oundgänglig. Genom sitt exempel fungerade läraren som förebild beträffande hållning och attityd, livssyn och verklighetsbild. Den senare drar upp riktlinjer för sin gärning i Ideen zu einem Versuch, die Grenzen der Wirksamkeit des Staates zu bestimmen (skriven 1792 men i sin helhet utgiven först 1851). Språkfilosofen kom att stå fadder för Universität zu Berlin. Den fordran som ställdes på individen inom universitetet var att denne skulle förädla sig själv. Först om det skedde kunde den enskilde fullt ut gagna också mänskligheten och samhället som helhet. Av läraren krävdes att han ägnade sig åt sökande efter ny kunskap, aktivt deltog i utforskningen av skilda aspekter av tillvaron. Fundamentala villkor för att självförädling skulle vara möjlig var Lern- und Lehrfreiheit, vilket innebar lärarens rätt att efter eget huvud välja på vilka områden han sökte kunskap och undervisade samt studentens rätt att välja studieinriktning och till vilka föreläsningar han gick.

Newman och Humboldt företräder med andra ord sinsemellan likartade frihetsideal, vilka redan vid ett ytligt betraktande går stick i stäv mot alla intressen som har sökt och söker infiltrera universitetet. Vad mera – den höga status som universitetet ännu i stor utsträckning åtnjuter härstammar inte minst från dessa Newmans och Humboldts frihetsideal. Viljan att infiltrera universitetet springer i sin tur inte sällan ur viljan att annektera denna status eller åtminstone få del av den. Om universitetet inte betjänar något annat intresse än det rena sanningsintresset, borde man ju kunna lita på det. Men därmed uppkommer en komplicerande bieffekt: Den som vill bli litad på kan vilja betjäna sig av universitetet. Frihetsproblematiken är a och o för det borgerliga universitetet som tankekonstruktion.

Newmans och Humboldts frihetsideal korresponderar med en människosyn och livsuppfattning vars sinnebild och främsta företrädare var och förblir Johann Wolfgang von Goethe. Människan föds inte fix och färdig utan som potential. För att realisera sin potential måste individen mogna. Och mognad kommer ur bildning.

Thomas Mann, den som under Tredje riket blev symbolgestalt för ”det andra Tyskland”, kom under 1900-talet att bli den outtröttlige vidmakthållaren och måttfulle propagandisten för ”den goetheanska människan”. Mycket brukar ordas om Manns politiska ombytlighet, hans förflyttning från konservativ till liberal och vidare närmast till socialist. Men bekännelsen till Goethes ”personliga bildningsetos” finns med från början och kvarstår hela vägen. Att Mann hamnar i olika ideologier beror på att ideologier som sådana för honom framstår som något underordnat, sekundärt. Vid olika tidpunkter och under skilda betingelser kan än den ena, än den andra ideologin främst tjäna det grundvärde som förblir konstant, bildningens sak. För Mann är bildning ”knuten till borgarens uppkomst” och uttryck för ”den enskilda människans legitimitet”. Föreställningen om bildning utgår från ”det antifanatiska, antimedeltida, renässans- och humanistidealet” och får som kärna ”den goetheanska grundsatsen att man vid betraktandet av ett ting framför allt ska låta det stå för sig självt och att man bör skydda sig mot allt våldförande”. Den bildade kommer i besittning av en ädel själ.

Citaten i föregående stycke är samtliga hämtade ur Thomas Manns mest kontroversiella bok, Betrachtungen eines Unpolitischen (1918, svensk översättning av Per Landin och Urban Lindström 2012), kontroversiell eftersom den bär ett ställningstagande för det kejserliga Tyskland i dess kraftmätning 1914 till 1918 med ”les trois pays libres”, alltså Storbritannien, Frankrike och USA. Det var också till denna av Manns böcker som holländaren Rob Riemen, som har startat och driver tankesmedjan Nexus, vände sig när han ville slå ett slag för en människosyn och livsuppfattning alternativ till den i början av 2000-talet förhärskande i den västliga världen. Slaget formulerades i Nobility of Spirit. A Forgotten Ideal (2008). Riemen hade självfallet lika gärna som till Mann kunnat vända sig direkt till Goethe eller till Humboldt för att finna inspiration, till exempel ha åberopat den senares uppmaning: ”Bilde dich selbst! Und dann wirke auf andere durch das, was du bist!”

En annan tysk författare har funnit fina formuleringar för den aktuella människosynen och livsuppfattningen. Också Ernst Jünger ser individens mognad som åtråvärt mål för både henne själv och mänsklighetens samfällighet, uppfattar bildning som instrumentet till självförverkligande och som grund för individens konstruktiva bidrag till offentlighet och samhälle. Åskådligt heter det hos honom att den som genom läsning varje dag lägger en tegelsten till sitt bildningsbygge vid framskriden ålder kommer att upptäcka att hon bor i ett slott, det vill säga någon helt annanstans än i de mentala kåkstäder som den så kallade populärkulturen, som egentligen inte är någon kultur överhuvudtaget, i alltmer uppskruvad produktionstakt frambringar. Bildning ger tillgång till andra idoler än schlagersångare och tatuerade fotbollsspelare, vilka har gjort de gatukriminella till stilmönster och som dväljs i en fattig Lamborghinirikedom, figurer vars påvra och inexakta språk av svassande kitschjournalister vanemässigt beskrivs som charmigt.

Det borgerliga universitetet är historiskt och begreppsligt oskiljaktigt förbundet med ”den goetheanska människan”.

Hur ser det då ut i dagens Sverige med universiteten? Korresponderar universiteten här och nu med de frihetsideal som Newman och Humboldt företrädde? Är de inriktade på att frambringa goetheanska människor, helt och fullt, i någon mån eller överhuvudtaget inte?

En utgångspunkt för ett svar kunde vara en blick på sammanfattningen av regeringens proposition 2012/13:30, ”Forskning och innovation”. Vad förväntar sig statsmakten av kunskapssökandet vid universiteten? Ganska snabbt konstaterar man att ”frihet” inte är något omhuldat värdeord. ”Forskning av hög kvalitet kan bättre bidra till medborgarnas välfärd, samhällets utveckling, näringslivets konkurrenskraft och en hållbar utveckling. I propositionen redovisar regeringen åtgärder som syftar till att forskningens kvalitet och nyttiggörande av forskningsbaserad kunskap ska öka”, heter det istället inledningsvis. Och avslutningen bjuder ett eko av inledningen: ”Regeringen presenterar i denna proposition ett antal åtgärder för att öka nyttiggörandet av den kunskap som genereras i den offentligt finansierade forskningen. Dessa åtgärder syftar till att främja kvalitet och prestation i universitetens och högskolornas samverkan och nyttiggörande.” Formuleringarna kan förefalla godhjärtade och oförargliga men är dessvärre alarmerande. Signalordet framför andra är alltså ”nyttiggörande”. Ingen kan förstås vara emot att universitetet är nyttigt. Men i själva ordet ”nyttiggörande” finns implicerat ett icke obetydligt mått av aktivism. Här finns någon som vet vad som är nyttigt och hur nyttiggörande åstadkoms, någon som med sina ”åtgärder” styr verksamheten i en riktning och inte i en annan. Man ställer sig frågan om det inte i regeringens närhet finns någon som kunde hålla den informerad om det kontraproduktiva i ”åtgärder för nyttiggörande”, det enorma priset för dylika frihetsinskränkningar.

Jag kommer ihåg när allianspartierna ännu var i opposition. Folkpartiet profilerade sig med engagemang för skola och universitet. Lars Leijonborg tog munnen full av det gamla liberala slagordet ”frihet”. Socialdemokraterna, framhöll han helt riktigt, utövade alltför mycket kontroll exempelvis på forskningsområdet, tvingade på universiteten ideologimål som stod i strid med tanken på förutsättningslöst kunskapssökande. Jag och många med mig höll honom räkning för en klok och rakryggad attityd.

Så blev Lars Leijonborg utbildningsminister. Till synes lyckosamt sammanföll hans upphöjelse med en frihetlig symbolhandling. Forskare som sökte projektmedel från Vetenskapsrådet skulle inte längre tvingas att genusdeklarera sin ansökan, alltså att kryssa i en ruta där de garanterade att deras forskning hade ett genusperspektiv. Tidskrift för litteraturvetenskap tog denna symbolhandling till utgångspunkt för en enkät. Jag tillhörde de tillfrågade och vill in extenso återge mitt tämligen kortfattade enkätsvar, därför att det så tydligt ger uttryck för den besvikelse som upphöjelsen av Lars Leijonborg redan hade inneburit:

Hur blev DDR DDR? Var det för att ondskefulla personer styrde och ställde? Eller var det för att välvilja svämmade över och dränkte all spontanitet och frihet, all lust hos individen att gå sin egen väg och formulera problem efter eget huvud? Repression växer där trycket från konsensus är starkt. Ena dagen krav på klassperspektiv, nästa på genusperspektiv. Här en minister som inte begriper vad som är hans bord och vad som inte är det. Där en underhuggare som står till tjänst med att genuscertifiera institutioner och på så vis gör sig till kommissarie.

Det finns ett stråk av otäckt nyspråk i TfL:s cirkulärfråga. Man framställer det som ett ”faktum” att forskare inte längre ”kan” genusdeklarera sin ansökan om projektmedel från Vetenskapsrådet. Jag undrar: Hur skulle någon kunna förhindras att redovisa sin forskningsinriktning i själva ansökan? Försvinnandet av ”genusrutan” innebär endast att alla inte längre behöver göra övermakten sin reverens. Bara vänner av det totalitära kan sörja.

Tillnyktringen ifråga om ”genusdeklaration” är dessvärre inte representativ. Alliansregeringen vidmakthåller inom kultur- och forskningspolitik tyvärr åtskilligt av socialdemokratisk kommandostruktur. I SVT ser jag utbildningsminister Lars Leijonborg kommentera forskningspropositionen. Eftersom ”jag” har tagit fram si och så många miljarder kronor till forskningen tycker ”jag” att det är rimligt att ”jag” får vara med och bestämma hur pengarna används, säger figuren i rutan. Jag får en intensiv känsla av obehag. Är detta en liberal? Har han då ingen instinkt alls? Förstår han vad han säger? För det första är pengarna inte hans. Och vad skulle göra just honom, en förvisso folkvald men tämligen lågutbildad politiker, lämpad att göra forskningsprioriteringar?

”Strategiska forskningsmedel” stod det på den skylt som skulle få klåfingrigheten att framstå som något annat än maktmissbruk. Marschen var anträdd till det ”nyttiggörande” som stavas fram i regeringens proposition 2012/13:30, ”Forskning och innovation”. I detta rike göre sig den goetheanska människan icke besvär.

Men ute på universitetsinstitutionerna då, har inte motståndet där varit samlat och starkt mot klåfingrighet och propåer om nyttiggörande? Hur ser det ut i de klassiska bildningsämnena, bland humanisterna? Snarare än ett motstånd finns bland dem ett missnöje, ett missnöje som sedan länge nära nog har blivit en existensform, ett missnöje som ligger likt en sur rök över tjänsterum och korridorer. Problembeskrivningen är ständigt densamma och aldrig särdeles subtil: det saknas resurser, det råder brist på pengar. Det tjut man förmår uppstämma lyder: Mer!

Men humanioras svårigheter gäller knappast kvantitet på medel. Sanningen är att humaniora förfogar över väldigt mycket större resurser än tidigare, än bara för några decennier sedan, vid en tidpunkt när humaniora ansågs viktigt och framgångsrikt. Tjänsterna som professor och universitetslektor, som då var ytterst få, har blivit åtskilligt fler. Och tillströmningen av studenter har ökat. En besökare från yttre rymden skulle kunna få för sig att människorna i den sura röken egentligen har mycket bättre förhållanden och villkor än vad deras föregångare vid institutionerna hade. Två faktorer gör att den långväga besökarens slutsats likväl skulle vara felaktig, två faktorer som ingenting har att göra med ”mer” men som icke desto mindre är avgörande.

För det första handlar det om hur pengarna kommer till undervisningsverksamheten. När Per Unckel var utbildningsminister i början av 1990-talet genomfördes en genomströmningsreform. Universitetsämnena skulle inte längre få anslag för att finnas till och genom sina befattningshavare tradera och utvidga kunskap och tillse att examinerade studenter befann sig på en önskvärd, utifrån ämnets kompetenskrav fastställd nivå. Universitetsämnena skulle istället få anslag efter prestation. Måttet på prestation var antalet examinerade studenter. Fler utexaminerade studenter gav högre samlad ersättning. Få utexaminerade studenter satte ett ämne på svältkur. Vem som helst borde genast ha kunnat räkna ut att reformen var enastående destruktiv. Sambandet mellan kunskap och examen upplöstes skyndsamt.

För egen del var jag studierektor vid litteraturvetenskapliga institutionen vid Lunds universitet när reformen genomfördes. Som ett förslag, delvis förstås som ett den vanmäktiges skämt, framförde jag till kolleger på institutionen och tjänstemän på universitetets kansli för humaniora och teologi att poäng för kurser borde delas ut vid registreringen. Vinsterna var uppenbara. Ingen student satte sin fot på institutionen utan att ge ett ekonomiskt bidrag. De studenter som bara var intresserade av poäng och inte av kunskaper fick vad de ville ha snabbt och smidigt. Lärarna kunde därför lägga all energi på de studenter som var intresserade av kunskap snarare än av poäng. Dessa studenter kunde vid utbildningens slut erhålla ett handbrev där läraren intygade att de verkligen kunde något. Många av dem som jag samtalade med log, kanske för att de förstod att det i praktiken skulle bli i princip så här. Genomströmningsreformen gynnade produktion av poäng och motverkade produktion av kunskap, skapade examensinflation.

Den nu anförda effekten var allvarlig nog. Men till den kom en rad bieffekter som på sikt har visat sig vara ännu mera ödesdigra. En bieffekt har med mentalitet att göra, dels hos lärare, dels hos studenter. De lärare som sattes att betjäna inflationsmaskinen, att maximera poängproduktion, upplevde en meningsförlust och greps inte sällan av självförakt. De kunskaper som de nyss hade tyckt var så angelägna framstod nu som nästan betydelselösa. Försökte man vidmakthålla kontroll av att studenterna lärde sig något blev man kallad till prefekten som förklarade att man förstörde genomströmningen och borde tänka på sin anställning. Cynism kunde bli ens tillflyktsort. Och studenterna blev medvetna om att det existerade prislappar. Utexaminerade studenter var inte lika mycket värda i alla ämnen. Prislappen på någon som studerade väg och vatten var exempelvis högre än på någon som studerade sanskrit. För studenterna var steget inte långt till att dra slutsatsen att ett ämne var mer värt än ett annat. Ordningen framkallade omotiverad självbelåtenhet i somliga studerandegrupper och omotiverad brist på självaktning i andra. Så småningom får dylika stämningar konsekvenser för rekryteringen till olika ämnen.

En annan bieffekt har med ämnesutbud att göra. Om ämnenas ekonomi grundas på genomströmning, så får småämnen det svårt, exempelvis samtliga språk utom engelska. Portugisiska eller hindi – jag tar två hypotetiska exempel – kan inte pumpa igenom tillräckliga studentmängder för att upprätthålla tjänster och kursutbud. Nedläggningshot blir lätt akuta och realiserade. För samhället blir resultatet negativt. Det finns inget skäl till att önska väldiga hopar studenter till dessa ämnen, men det finns synnerliga skäl till att upprätthålla en kunskapskompetens nationellt. Brasilien och Indien är väldiga länder, viktiga att begripa sig på och relatera till för en nation i nationernas familj, fullt tillgängliga om och endast om relevanta källor kan studeras på originalspråk. Ämnesföreträdare vid språkinstitutioner fungerar inte sällan som inofficiella ambassadörer i båda riktningar, som kontaktpersoner möjliga att använda också för den som inte främst är inriktad på affärsverksamhet. Med prestationsbaserade anslag slås grunden undan för ämnen som inte åtnjuter popularitet, även om dessa ämnen är relevanta och betydelsefulla för kunskapsnationen Sverige. Resurser går istället till ämnen som är populära, även om dessa ämnen är irrelevanta och betydelselösa för kunskapsnationen Sverige. Ett kursutbud gror med beteckningar som ”Vampyrer och makt. Konstruktionen av vampyren i fiktion och samhälle” eller ”Huliganism, kroppsfixering och idrottsliga ideal”.

Det här med kurser om vampyrer och kroppsfixering kunde ju ses som ett uttryck för Lern- und Lehrfreiheit men måste dessvärre istället ses som ett uttryck för vilsenhet beträffande själva kunskapssökandets motiv och fruktbara inriktning, ja, som ett uttryck för att en politisk logik eller en näringslivslogik har ersatt en akademisk logik. Om universitetet var fritt att följa sina egna värdekategorier, skulle kurser om vampyrer och kroppsfixering aldrig kunna tränga undan kurser i portugisiska och hindi. Det seriösa kunskapsbyggandet har sina tusen trådar, sitt sammanhang och sin konsekvens. På motsvarande vis är de skenbart åt motsatt håll verkande rekryteringsstörningarna ämnen emellan konsekvens av att annan logik än den akademiska har fått olyckligt inflytande. I ett gott samhälle sprider sig begåvningen över ett brett spektrum av ämnen, verkliga ämnen, ämnen oundgängliga för en bättre förståelse av tillvaron och människans plats i den. I ett dåligt samhälle fylkas alla i för tillfället gynnade ämnen. Historien är entydig på den punkten. Det förstnämnda mönstret uppstår där den akademiska frihetsgraden är stor, det sistnämnda där externa intressen har fått infiltrera.

Populärt

Amnesty har blivit en aktivistklubb

Den tidigare så ansedda människorätts­orga­­­nisa­tionen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.

Bengt G Nilsson Samhälle 2025 2

För det andra – nu kommer jag till faktor två varför den tänkte besökaren från yttre rymden misstog sig – handlar det om de ämnesuppehållande funktionerna, om vad de anställda vid humanistiska institutioner gör med sina ämnen, hur de förhåller sig till sina ämnen. Också här, så att säga mer inomvetenskapligt, framträder en svårighet bland befattningshavarna att fortsatt vara meningsproducerande och upprätthålla självrespekt. Också här kommer sig svårigheterna i hög grad av infiltration, av att variabler som inte har med ämnesutforskandet att göra har vunnit insteg och spridning, fått inflytande på befattningshavarens möjlighet att sköta sin befattning och forma sitt ämnesutforskande, av ett naggande på frihetsytan i hans yrkesutövande. Vad syftar jag på konkret?

Ja, låt mig ännu en gång återvända till min egen erfarenhet av att arbeta med högre utbildning. Under knappt två år strax efter millennieskiftet tillhörde jag ledningsgruppen för Malmö högskola. I styrdokumenten hette det att all verksamhet vid högskolan skulle genomsyras av tre perspektiv: genus, mångkultur och hållbar utveckling. Notera särskilt ordet ”all”. Så var det. Jag hade då varit yrkesverksam på annat håll i samhället under nära nog ett decennium och reagerade på kommandot. Inom universitet och alltså inom ämnena hade ideologimål verkligen blivit överordnade. Jag gissade att detta framförallt skulle få konsekvenser inom humaniora. Att en kirurg först och främst vill upprätthålla förmågan att skilja mellan mjälten och njurarna blir inte lika utmanande som att en humanist vill göra andra prioriteringar än de ideologiskt påbjudna. Och jag noterade snart att den som hade makt och myndighet också hade inrättat befattningar med titlar som genuskoordinator och jämställdhetsombud, alltså kommissarier att rapportera till och bli övervakad av, att vara rädd för och beställsam mot. Kraven uppifrån på rapportering över åtgärder och insatser var tydliga och vidlyftiga och åt upp tjänstetid. I sig kunde ideologimålen te sig harmlösa eller till och med hedervärda. Men koncentrationen på dem kunde inte vara annat än skadlig, detta att ständigt behöva beakta och framhålla, att demonstrera sin följsamhet där man borde ha ägnat sig åt något originellare.

Där dörren står öppen slinker snart åtskilligt in. Vem som är kompetent och nyskapande inom ett ämne har vid universiteten långa tider kommit till uttryck genom lärd eller vetenskaplig dialog. Misstag och övergrepp har förekommit, förtjänta personer i skilda sammanhang blivit förbigångna och bortsorterade, mer eller mindre inkompetenta istället av strategiska skäl gynnade. Men i princip har sådant som överblick, perspektivrikedom och omdöme kunnat väga tungt i befordringsärenden. Tendensen har förvisso under flera decennier varit att gå från det kvalitativa till det kvantitativa, men denna tendens har på senare år fått en stark och uppmuntrande skjuts utifrån. De externa intressena – de politiska och ekonomiska – som ser som sin uppgift att dirigera och omdirigera medel och anslag med förment nytta för ögonen har inte litat på de förhållanden som etableras på ett vetenskapligt fält genom dialog utan har önskat sig mått på prestation. Mätbarhet sargar plötsligt som ideologimål nyss. En meriteringsindustri som – åtminstone inom humaniora – är lika skrattretande som förödande har uppstått, i sin praktik snarlik den tidigare nämnda poängfabricerande inflationsmaskinen inom utbildningen.

Det är idag som akademisk befattningshavare alltid mer meriterande att ha publicerat kleinkunst i Journal of Advanced Stupidity än att verkligen ha satt sig in i och begrundat frågeställningar med stor relevans och komplixitet. Särskilt meriterande är det om man tillsammans med några likasinnade har upprättat en citeringskartell och ymnigt hänvisar till varandra. Siffror rinner till departement och anslagsgivare. En verksamhet som skulle vara problemlösande och civilisationsupprätthållande har i allt högre grad kommit att inriktas på att åstadkomma en springflod av meriteringsmakulatur.

Auktoritet och hierarki i det öppna samhället? Det borgerliga universitetet med sin proklamerade integritet var en viktig komponent i frambringandet av ett samhälle där det går både att söka mening i livet och att göra affärer, ja, det öppna samhället av modernt västerländskt snitt. Avvecklingen av den universitetets relativa autonomi som nu är i full gång orkestrerad av nyttiggörandets apostlar får mig att associera till ett ord av den 1944 stupade franske diktaren Antoine de Saint-Exupéry: ”Ett totalitärt tyranni skulle också kunna tillfredsställa våra materiella behov. Men vi är inte en kreaturshjord som ska sättas på gödning.”

Hoppet är givet den som är utan hopp. Men … skulle jag ställa mig vid Geijerstatyn utanför Uppsala universitet och skandera att det borgerliga universitetet borde återupprättas, bleve jag sannolikt ganska ensam.

Peter Luthersson är docent i litteraturvetenskap, ingår i Axess redaktionsråd.