MITT INTRESSE FÖR antiamerikanismen har så att säga varit en biprodukt av mitt intresse för de politiska attityderna bland västerländska intellektuella. Ända sedan min första tid i västvärlden (sedan jag kommit från Ungern efter det krossade upproret 1956) levde jag uteslutande i akademiska miljöer; en kort tid i England och under resten av mitt liv i USA. Under dessa förhållanden var det omöjligt att inte uppmärksamma dessa attityder. Mitt intresse fick sitt första påtagliga uttryck i min bok från 1981, Political Pilgrims, en undersökning av benägenheten bland många av dessa intellektuella att missuppfatta och idealisera kommunistiska stater, från Sovjetunionen under Stalin till Maos Kina och Castros Kuba.

Jag förstod snart att deras böjelse för önsketänkande och deras mottaglighet för värdarnas dimridåer (när de besökte dessa länder) hade sitt ursprung i en djupt känd besvikelse över deras egna, västerländska samhällen. Deras alienation var så djupgående att de var beredda att stödja och idealisera politiska system som delade deras fientlighet mot deras egna samhällen – och som händelsevis också sade sig driva ett program förment utformat för att avskaffa alla orättvisor, ojämlikheter och ofullkomligheter mänskligheten någonsin upplevt, samtidigt som man förbättrade människans natur radikalt genom att skapa ”den nya socialistiska människan”. Främlingskapet och de tillhörande politiska attityderna bland dessa västerländska intellektuella blev därmed min utgångspunkt för att studera antiamerikanismen, eftersom den senare har mycket gemensamt med dessa attityder, bland annat förkastandet av kapitalismen och västerländska politiska traditioner och institutioner som kom till uttryck i det amerikanska samhället. Men antiamerikanismen har förvisso även andra förklaringar, som nationalistisk förbittring, ekonomisk konkurrens och USA:s globala aktivitet, tillsammans med motvilja mot den modernitet som USA representerar.

Antiamerikanismen uppträdde för första gången i 1700-talets Europa och har ända fram till idag förblivit ett markant och välbefäst fenomen i många delar av världen. Efter Sovjetunionens sönderfall, och särskilt under det nya århundradet, har den ökat starkt och antagit nya och våldsamma former.

Paradoxalt nog existerar den nuvarande, globala antiamerikanismen sida vid sida med en fast beslutsamhet, bland miljoner människor över hela världen, att vinna tillträde till detta så ofta smutskastade land, samtidigt som miljontals människor anländer hit legalt eller illegalt, däribland 600 000 unga människor som förra året kom till landet på studentvisum.¹ Paradoxen kan förklaras antingen genom aldrig tidigare skådade nivåer av ”falskt medvetande” bland dem som försöker komma in, eller genom möjligheten att mycket av det som ser ut som antiamerikanism i själva verket är en ambivalens som inte utesluter en önskan att leva i det här landet.

ANTIAMERIKANISMENS MANIFESTATIONER STRÄCKER sig från de dunkla, snåriga, ”postmodernistiska” förkastelsedomarna bland intellektuella till bloddrypande, välplanerade massmord begångna av islamistiska fanatiker. För de intellektuella är förkastandet ett oundgängligt inslag i deras förståelse av sig själva som rättfärdiga kritiker av orättvisa och ondska, som enligt dem representeras och främjas av USA. För mördarna är våldet knutet till löften om stora, utomvärldsliga belöningar, ingenting mindre än inträde i ett fantiserat paradis. Båda grupperna, de sekulära och de religiösa, hämtar sin näring dels ur känslor av hat, dels ur lusten i att ha identifierat den främsta källan till det onda i denna värld och ha vidtagit vissa åtgärder mot den. En slående illustration av den direkta kopplingen mellan den religiösa glöden och mordiskt beteende gavs av en beväpnad man i Jordanien, som sköt ”åtminstone femton kulor mot en grupp [västerländska turister] medan han ropade ’Allahu akbar’, det vill säga ’Gud är stor’”. Vid University of North Carolina i USA hyrde en person född i Iran en jeep i det uttryckliga syftet att ”vidta något slags vedergällningsaktion” mot USA genom att köra över så många han kunde i en grupp studenter: ”han sade sig vara besviken över att det inte var fler människor i … gruppen … han berättade för polisen … att han hyrt det fyrhjulsdrivna fordonet för att kunna göra så stor skada som möjligt. Till domaren sade han att ’han var tacksam för möjligheten att göra Allahs vilja’.”² Det är tydligt att människor finner stor tillfredsställelse i känslan av rättfärdigt hat och den lidelsefulla retorik eller de våldsamma handlingar den inspirerar.

Vi kan och måste skilja den nyktra och rationella kritiken av USA – av dess utrikespolitik, inrikes institutioner, sociala seder eller kulturprodukter – från antiamerikanismen. Man kan vara kritisk mot många aspekter av det amerikanska samhället eller mot USA:s utrikespolitik utan att vara antiamerikansk. Etiketten antiamerikanism måste reserveras för attityder och åsikter som har en irrationell eller inte fullt rationell kärna eller komponent och som livnär sig på impulsen att peka ut en syndabock. Antiamerikanismen uppfattar USA som ett historiskt unikt förkroppsligande av ondska och korruption och håller landet ansvarigt för krig, global fattigdom, miljöförstöring, kapitalistisk exploatering, rasism, sexism, ojämlikheter av alla slag och förvridande av människans natur.

Böjelsen att peka ut en syndabock är universell och tidlös, som en återspegling av viljan att hålla andra – individer, grupper, sociala eller politiska institutioner – ansvariga för olika missförhållanden. Människor har en markant böjelse att inte ta ansvar för sina egna handlingar och attityder när de får obehagliga konsekvenser. Inte heller räcker det att skylla sina egna (eller den egna gruppens) misslyckanden eller missöden på otur, opersonliga samhällskrafter eller genetiska faktorer. Det är mycket mer tilltalande att leta upp specifika personer eller grupper, eller någon personifierad abstraktion, mot vilken man kan rikta en direkt och lustfylld anklagelse.³

Att peka ut det onda eller människor som gör det onda erbjuder dessutom den kvasiandliga tillfredsställelsen att känna att det finns ett ordnat och meningsfullt moraliskt universum där det goda utan vidare kan skiljas skarpt från det onda. Lika tillfredsställande är övertygelsen att när ondskan blivit tydligt definierad och identifierad, så kan den krossas utan tvekan eller ånger. De flesta människor hyser en stark motvilja mot moralisk relativism , och det g&a mp;a mp;a mp;a uml;ller även dem som bekänner sig till den, främst intellektuella (i vår tid så kallade postmodernister), vilkas uppfattningar och åsikter vid närmare granskning likaså uppvisar ett starkt inslag av moraliskt fördömande.

Det är ibland svårt att skilja antiamerikanism från välgrundad kritik och klagomål, eftersom det senare kan ge upphov till det förra: berättigad kritik kan kombineras med eller kulminera i urskillningslös fientlighet och svepande fördömanden. Det innebär att även de mest förbittrade antiamerikaner kan ha rätt i fråga om vissa punkter i sina anklagelser, utan att det berättigar de övergripande slutsatser, det lidelsefulla och onyanserade förkastande de leds till, eller som de redan från början omfattar.

I min första bok i ämnet hävdade jag att

Antiamerikanism [är] … en fientlig syn på det amerikanska samhället och dess kultur; den rymmer vanligen … en överdriven uppfattning om amerikanska institutioners och värderingars brister och misslyckanden; den innebär eller leder också till en orealistisk och uppskruvad syn på (det amerikanska) samhällssystemets ansvar för enskilda gruppers och individers problem och svårigheter … antiamerikanism är mer än en kritisk tendens… Den innebär vanligen en inställning, en fritt svävande fientlighet eller motvilja som hämtar näring ur många källor, förutom USA:s skönjbara tillkortakommanden … [den är] ett reflexartat nedvärderande av det amerikanska samhället.⁴

Ett stort antal missförhållanden – verkliga, upplevda eller helt inbillade – stimulerar antiamerikanismen. Den kan vara en reaktion både på vad USA gör, dess politik och hållning, och på vad USA representerar och symboliserar. För att förstå antiamerikanismen krävs därför två olika perspektiv och undersökningsvägar: det ena är sociologiskt och historiskt och försöker belysa vad USA står för, vilken politik man bedriver i världen idag och vilken effekt denna politik har på nationer, politiska rörelser och olika etniska eller religiösa grupper. Det andra, psykologiska perspektivet fokuserar på den roll som spelas av hat och syndabockstänkande; varför denna känsla är så tillfredsställande och hur dess måltavlor väljs ut vid olika tidpunkter i olika samhällen.

ANTIAMERIKANISMEN UPPFATTAS ALLMÄNT som något riktat mot USA från utlandet, men den är lätt att påträffa även i det amerikanska samhället, omfattad av amerikaner, främst av intellektuella. Uttryck för antiamerikanism utomlands och i hemlandet influerar, förstärker och legitimerar varandra. Inhemska antiamerikaner finner tröst och stöd i fördömanden och fientlighet utomlands, som ytterligare bevis på det moraliska förfallet i deras samhälle och bland dess härskande elit; motståndare utomlands är lika ivriga att ta fasta på de inföddas fördömanden, vilka ses som en ovedersäglig, definitiv bekräftelse på deras egna övertygelser. Så är till exempel fallet när Howard Zinns Young People’s History of the United States blir (som den blev) ”den enda text som … studenter uppmanas läsa för att lära sig något om vårt land”, som en tidigare amerikansk Fulbrightföreläsare i Gaza rapporterade. Zinn sjä lv me dgav att h ans avsikt var att ”unga människor skulle förstå att vårt … land … har tagits över av människor utan respekt för mänskliga rättigheter eller konstitutionella friheter… Vårt lands historia är, som jag framhäver i min bok, en kamp mot företagens rövarbaroner och krigshetsare…”⁵ Det lär inte vara många, här hemma eller utomlands, som förmår läsa en sådan bok utan att dra slutsatsen att det amerikanska samhället ständigt misslyckats med att leva upp till sina ideal, att dess eliter varit alldeles ovanligt korrupta och fördärvade och att det är ett av det mest repressiva och orättvisa samhällen som någonsin existerat. Ett annat välkänt exempel på sammanstrålandet av inhemsk och utrikes antiamerikanism har man i det entusiastiska europeiska mottagandet av Michael Moores filmer och böcker, som alla framställer det amerikanska samhället och USA:s utrikespolitik i synnerligen dålig dager.

 

Den europeiska antiamerikanismen, även om den är ett ärevördigt fenomen bland elitgrupper, har på senare år blivit långt mer utbredd, delvis stimulerad av försöken att skapa en mer sammanhållen och enhetlig europeisk identitet och politisk entitet, försök som hämtar styrka ur antiamerikanismens samlande kraft.

HAROLD PINTER UTOMLANDS och Noam Chomsky i USA exemplifierar antiamerikanismens mest genuina och renodlade strömningar, tillsammans med Günter Grass, Gore Vidal, Carlos Fuentes och den nu bortgångne Edward Said. Pinter sade, vid mottagandet av Nobelpriset: ”USA:s brottslighet har varit systematisk, konstant, brutal och skoningslös, men det är bara ett fåtal personer som egentligen har talat om den.” Med tanke på alla fördömanden av USA på senare år menade han förmodligen att han inte fann dem tillräckligt hätska. Han tillade: ”Det [USA] har utövat en absolut klinisk maktmanipulation över hela världen, samtidigt som det utgett sig för att vara en kraft i det universella godas tjänst”⁶ [min kursivering]. Här åberopas konspirationstemat, för att uppnå större effekt.

Den nu bortgångne Jean Baudrillard, den berömde franske filosofen, såg i det amerikanska samhället ”en värld som fullständigt ruttnat bort i rikedom, makt, senilitet, likgiltighet, puritanism … fattigdom och slöseri … teknologisk futilitet och meningslöst våld … det enda land där kvantitet kan hyllas ogenerat … där allt mänskligt är artificiellt”.⁷

Chomskys antiamerikanism utmärker sig både genom sin särskilda häftighet och varaktighet och genom hans polemiska stil som alltid låter förstå att hans teser är självklara och att bara svagsinta eller totalt fördärvade personer kan tänkas ifrågasätta dem. År 1966 skrev han: ”[De amerikanska] skolorna är den första övningsplatsen för de trupper som skall genomdriva den rådande ordningens förtäckta, ändlösa terror under de kommande åren … för de tekniker som skall utveckla medlen för den amerikanska maktutvidgningen; för de intellektuella man förlitar sig på … för ett ideologiskt rättfärdigande av denna speciella form av barbari.”^{8< /sup>< p>} 

Han skrev också att ”i jämförelse med de förhållanden som genomdrivits genom USA:s tyranni och våld var Östeuropa under ryskt herravälde närmast ett paradis”.⁹ Gore Vidal hävdade att ”De väldiga fysiska skador Usama och hans kumpaner åsamkade oss … är ingenting jämfört med detta knockoutslag mot våra försvinnande rättigheter – Antiterroristlagen från 1996.”

Han menade också att svepskälen för ”USA:s oupphörliga våld mot resten av världen … rentav kunde ha fått Hitler att bli betänksam.”¹⁰ Lewis Lapham, välkänd amerikansk journalist och under lång tid redaktör på Harper’s Magazine, kom till slutsatsen att

våra välbärgade klasser i villaförorterna har anammat den lära som förmedlas till de blivande seriemördare som stiger i graderna vid West Point och Harvard Business School: tyck och tänk vad man säger åt dig att tycka och tänka … vi har välsignats med ett borgerskap som kommer att välkomna fascismen… Man behöver inte skicka efter Gestapo eller NKVD… Vi behöver inte sätta munkavle på pressen eller ta kontroll över radiostationerna. Människor som tränats i företagsvärldens tankestil … har inte längre något behov av yttrandefrihet… Vilka kunde vara bättre lämpade än amerikanerna att gå i spetsen för den fascistiska renässansen …¹¹

SOM VISSA AV dessa kommentarer visar postulerar den antiamerikanska retoriken ofta en moralisk likvärdighet mellan USA och någon obestridligt motbjudande företeelse som Nazityskland, Sovjetunionens NKVD eller islamistiska terrorister.

Antiamerikanismen bland privilegierade och framstående amerikaner – akademiska stjärnor, kändisunderhållare, ledande journalister och vissa mycket rika människor – är mer förbryllande än motsvarande attityder utomlands, som ofta har mer påtagliga historiska källor, som till exempel den nationalistiska förbittringen i flera latinamerikanska länder. En stor del av den inhemska antiamerikanismen är en rest av övertygelser och attityder från 1960- och tidigt 70-tal, vilka har levt kvar hos många av dem som växte upp under denna period och under sin collegetid deltog i (eller influerades av) proteströrelsen. I denna grupp förenas den radikalt samhällskritiska inställningen med en nostalgisk längtan till den egna ungdomstiden och tendensen att retrospektivt överdriva ungdomens osjälviskhet och idealism. Bland dessa generationer av bildade amerikaner finns också övertygelsen att den personliga och den politiska sfären knappast kan skiljas åt, det vill säga att rötterna till personliga problem kan återfinnas i och skyllas på samhället.¹² Detta är en attityd som växer fram ur vad Robert Hughes kallat ”klagomålskulturen” (titeln på hans bok från 1993, The Culture of Complaint). Idealistiska amerikaners förkastande av det amerikanska samhället har också ofta sitt ursprung i de höga förväntningar som detta samhälle skapat, ända sedan sina tidigaste dagar, förväntningar som lätt sviks.

F lera olik a samverka nde förklaringar av antiamerikanismen kan ges, vissa av dem av gammalt datum, andra färskare. Som den enda supermakten i världen idag förenar USA en global militär, politisk, ekonomisk och kulturell närvaro och självsäkerhet som ofrånkomligen väcker misstänksamhet och fientlighet. USA är också det ledande kapitalistiska landet, lätt att associera med girighet, profithunger, hänsynslös konkurrens, ojämlikhet och fixering vid det materiella. Den långtifrån beundransvärda masskultur som USA så framgångsrikt exporterar klandras inte utan skäl för att bidra till att undergräva traditionella värderingar och levnadssätt, men dess amerikanska upphovsmän är inte ansvariga för dess världsomspännande popularitet.

Den nuvarande presidentens personlighet och politik har också bidragit starkt till fientliga attityder, utomlands och inrikes, genom att förkroppsliga negativa stereotyper av den ytlige, ociviliserade, aggressive och självgode amerikanen. Ur ett mer sakligt perspektiv har han hållits ansvarig för ett kostsamt och impopulärt krig, och han anses mena att den fria marknaden kan lösa alla sociala och ekonomiska problem; han tycks också likgiltig inför den omfattande och växande sociala ojämlikheten i det amerikanska samhället, liksom inför miljöproblemen.

EN ANNAN ANLEDNING till att antiamerikanismen ökat på senare tid är att den smält samman med antiisraeliska (kanske också antisemitiska) stämningar i den arabiska och muslimska världen, där man hatar USA både som en beskyddare av Israel och som förkroppsligande av moderniteten. Den senare avskys med utomordentlig moralisk glöd och har stimulerat det islamistiska religiösa återuppvaknandet, som också hämtat näring ur bitterheten över oförmågan att knyta moderniseringen till socio-ekonomiska förbättringar.

Förknippandet av USA med modernisering och västerländska impulser är förmodligen den viktigaste och varaktigaste källan till antiamerikanism. Till moderniseringens oönskade och impopulära sidoeffekter hör lokala gemenskapers sönderfall, försvagande av familjelivet, ökande social isolering, opersonlighet och anonymitet, sociala problem som ungdomsbrottslighet, kriminalitet, drog- och alkoholmissbruk, svårigheter för äldre människor, miljöförstöring, försvagandet eller upplösningen av tidigare självklara övertygelser som gjorde världen meningsfull och bidrog till social sammanhållning och ordning.

Slutligen har vi det historiska faktum att USA, till skillnad från de flesta länder, är grundat på ideal och strävanden som är svåra att förverkliga. Både utomlands och inrikes bedöms USA därför inte bara utifrån sin faktiska politik och sina särdrag, sina misslyckanden och prestationer, utan också mot bakgrund av de stora förväntningar man själv skapat. I ljuset av dessa förväntningar förstoras felsteg och brister så att de väcker långt större fientlighet och ilska än i andra samhällssystem som är mer anspråkslösa i sina strävanden.

Med tanke på den utbredda ambivalensen inför moderniteten, syndabockstänkandets universalitet liksom de faktiska misstagen i USA:s utrikespolitik och det amerikanska samhällets ständigt framhållna brister, lär antiamerikanismen inte försvinna under överskådlig framtid.

 
Paul Hollander har som professor i sociologi undervisat vid bland annat Harvard och Princeton. Han är författare till en rad böcker, bland annat Political Pilgrims (1981) och The End of Commitment: Intellectuals, Revolutionaries and Political Modernity (2006).

Fotnoter:

^{1. Enligt en rapport på nyheterna i National Public Television, 26 juni 2007.}

^{2. Suha Maayeh, ”Gunman Kills British Man and Wounds 6 in Jordan”, New York Times, 5 september 2006; Brenda Goodman, ”Defendant Offers Details of Jeep Attack at University”, New York Times, 8 mars, 2006.}

^{3. Aldous Huxley gjorde en briljant analys av den roll som sådana personifierade abstraktioner spelar i politiskt beteende och konflikter. Se ”Words and Behavior” i hans Collected Essays (New York, 1953).}

^{4. Paul Hollander, Anti-Americanism: Irrational and Rational (New Brunswick NJ, 1995), s. XIII-XIV, 7.}

^{5. Brev av Kevin Lewis och Howard Zinn i New York Times Book Review, 1 juli, 2007, s. 5.}

^{6. Sarah Lyall, ”Playwright Takes a Prize and a Jab at the U.S.”, New York Times, 8 december, 2005.}

^{7. Jean Baudrillard, America (London/New York, 1988), s. 7, 23, 66.}

^{8. Noam Chomsky, ”Some Thoughts on Intellectuals and the Schools”, Harvard Educational Review, No. 4, 1966, s. 485.}

^{9. Citerat i Alexander Cockburn, The Golden Age is Us (London, 1995), s. 149.}

^{10. Gore Vidal, Perpetual War for Perpetual Peace (New York, 2002), s. 20-22, 25.}

^{11. Lewis H. Lapham, ”We Now Live in a Fascist State”, Harper’s Magazine, oktober 2005.}

12. För en analys se ”The Roots of American Alienation and Rejection of the Prevailing American Society”, i David M. Potter, History and American Society (New York, 1973).