ccidentalism är ett otäckt ord. Den är en bild av väst i dess fienders ögon. Geografiskt sett finns fienderna överallt. De viktigaste förmedlarna av den occidentalistiska bilden kommer i själva verket från väst. Vissa element i deras bild verkar stämma. Det finns åtskilligt i väst som är otäckt. Västerländsk kolonialism och västerländsk imperialism är bara två framträdande otäcka drag i väst. Men occidentalismen är inte en bild av en otäck verklighet, utan en otäck bild – det vill säga moraliskt otäck. Den rymmer avhumaniserande drag som gör västerlänningar till maskinliknande varelser, varelser utan själ.

De två termerna kultur och civilisation kommer båda från latinet, men är knutna till två olika associationsfält som har sin betydelse för den romantiska framställningen av kontrasten mellan kultur och civilisation. Termen ”kultur” betydde ursprungligen kultivering av jorden, och tänks fortfarande rymma den organiska innebörden genom att konnotera livets djupt rotade kreativa kraft. I kontrast till detta är termen ”civilisation” knuten till idén om staden, och vidare till idéerna om något som är artificiellt, ytligt, kallt, mekaniskt, abstrakt och schematiskt.

För Spengler, som lade stor vikt vid distinktionen mellan kultur och civilisation, är civilisation tecknet på kulturens sönderfall, som dess sista och ruttnande stadium. Enligt Spengler befinner sig Västerlandet nu i denna avslutande fas. Enligt Coleridge och Matthew Arnold tillhandahåller kulturen de moraliska villkoren för vår tillvaro, medan civilisationen ger oss blotta konventioner. Kulturen tillhandahåller etik, civilisationen bara etikett.

Min tes är att den förmodade kampen mellan kultur och civilisation, som jag betraktar som en skapelse av en överhettad fantasi snarare än en beskrivning av något verkligt, går mycket bra ihop med den occidentalistiska bilden, som en bild av ett västerland som i bästa fall har civilisation men ingen kultur.

Den västerländska staden är en korrupt och korrumperande plats. Pengar och girighet är de krafter som driver den. Man behövde bara se talibanernas landsbygdsarmé gå in i Kabuls dammiga stad, som i deras ögon framstod som glänsande och glittrig, för att förstå vilket rättfärdigt raseri denna ”västerländska” stad väckte hos dem. Och man behövde bara se de röda khmerernas trasklädda bondearmé gå in i den strålande och glimrande staden Phnom Penh och få ett Savonarola-liknande anfall av mordisk ”reningsiver”, för att förstå vilken vansinnig bild av den korrumperande staden som dessa unga män hade.

STADEN, SÄRSKILT FORNA dagars koloniala stad mättad med västerländska tillbehör, väcker ett måttlöst raseri hos occidentalisterna. Historien om den arroganta, korrumperande staden, dränkt i tygellöst sexuellt beteende, är i det närmaste tidlös. Det räcker att läsa den fina gamla Bibeln för att förstå vilken religiös effekt det otuktiga Babylon hade på de rättrognas rena själar. Namnet Babylons verkliga etymologi är sannolikt ”Gudsporten” (eller ”Porten till Gud”) , ungefär som innebörden av det arabiska uttrycket Babb Allah. Men Bibeln själv ger en folketymologi som i hög grad är i den samtida occidentalismens anda. Babylon är i Bibeln av samm a rot som det hebreiska ordet för att blanda (BLL). Storstaden är inte en ren plats, utan en hybrid av folkgrupper och språk.

Den bibliska berättelsen om grundandet av Babylon (Genesis, kapitel 11), som förvandlades till en arrogant huvudstad för många forntida supermakter, kunde tjäna som occidentalismens ursprungsmyt. En gång i tiden rådde harmoni i världen och mänskligheten hade ett enda språk med en enda betydelse. Sedan samlades mänskligheten i en dal i landet Shinar och grundade i en förskräcklig akt av hybris megapolis, storstaden. ”Låt oss bygga en stad åt oss och ett torn, vars spets räcker upp i himmelen, och så göra oss ett namn.” (Genesis 11:4) Gud såg denna hybris som en utmaning mot sitt välde. Han gjorde slut på det harmoniska tillstånd som hade sitt uttryck i det enda språket: han blandade (samman) människornas språk för att skapa många olika språk och skingrade mänskligheten över jordens yta. Genom Babels torn som en symbol för hybris förvandlades Babylon i de monoteistiska religionernas religiösa fantasi till ett ”avgudaland” och en symbol för en ondskefull, arrogant och förtryckande supermakt som försökte spela Gud. Babylon är, med Nya Testamentets uttryckssätt, den stora skökan, den ”stora stad som härskar över jordens kungar”.

De religiösa föreställningar som livnär den occidentalistiska bilden av den västerländska megastaden finns alla med i denna berättelse: arrogans, en blandad befolkning, en symbol för makter som konkurrerar med Guds välde, sexuell promiskuitet – staden som den stora skökan – och dekadent lyx. Guds hämnd, som Psaltaren (kapitel 2) säger oss, måste komma. ”Ty Herren Sebaot har bestämt en dag med dom över allt som är övermodigt och stolt … över alla stolta torn…” (Jesaja 2:12, 14) . Mycket vatten har flutit under Eufrats broar sedan dessa bibliska ord uttalades. Men den religiösa skräcken inför imperiestaden, ett säte för makten med tornen som sina emblem, sträcker sig direkt från dessa verser till Mohammed Atta på väg att krascha det kapade planet in i ett av World Trade-tornen i New York City. Atta hade sitt eget skriftliga stöd med allusioner till Babylon: ”Han älskar förvisso ej de högmodiga… Allah lyfte deras byggnader från grunden, så att taket instörtade över dem ovanifrån” (Koranen 16:25, 28) .

MIN POÄNG ÄR att även om occidentalismen är en modern bild så är vissa drag i den lika gamla som Bibeln. Den avgudadyrkande staden är ett av dem. Det kan vara Babylon med dess rebelliska torn eller det kan vara New York med dess tvillingtorn. Det räcker att se på Usama bin Ladin som, bland annat, är en stor anhängare av läran om civilisationernas kamp. ”Den västerländska civilisationens värden under ledning av Amerika har förstörts; dessa väldiga symboliska torn som talar om frihet, mänskliga rättigheter och humanitet har förstörts. De har gått upp i rök.” Det är inte tornet som en fallisk symbol som måste förklaras, utan snarare tornet som en symbol inom occidentalisternas politiska teologi.

Occidentalismen är ett modernt fenomen. Som en medveten ideologi kan den spåras tillbaka till 1800-talets slavofila rörelse i Ryssland. Men som jag redan sagt är vissa viktiga drag i denna bild lika gamla som den hebreiska bibeln. Detta var poängen med att föra in något så arkaiskt som Babylon i vår diskussion. Dialektiken mellan gammalt och nytt i den occidentalistiska bilden blir ännu klarare i ett relaterat ämne, nämligen den religiösa synen på Västerlandet som avgudadyrkan. Denna syn utgör verkligen ett originellt bidrag från den politiska islam till den moderna occidentalismen. Resten av bilden kommer, som jag redan antytt, främst från Västerlandet självt. På grund av det religiösa elementets aktuella politiska betydelse i den occidentalistiska bilden, ska jag utveckla detta närmare, på bekostnad av occidentalismens övriga inslag.

Den yttersta religiösa synden i den hebreiska bibeln är avgudadyrkan. Avgudadyrkan är en syndfull villfarelse som påverkar varje aspekt av livet. Villfarelsen består i att tillskriva lägre stående entiteter, eller icke-entiteter, det yttersta värde som endast Gud förtjänar. Avgudadyrkan har två innebörder: att dyrka fel gud eller att dyrka rätt gud på fel sätt. När man läser berättelsen om den gyllene kalven i Bibeln är det oklart om denna synd är ett exempel på dyrkan av fel gud, det vill säga kalven, eller om det är en dyrkan av rätt gud på fel sätt, nämligen genom en opassande framställning av honom. Med dyrkan menar jag att företa sig ett ritualistiskt uttryck för vördnad gentemot det som tillmäts högsta värde. Att dyrka rätt gud på fel sätt är en rebellisk handling mot den allsmäktige, men det är inte lika illa som att dyrka fel gud.

Nu finns det en form av avgudadyrkan som ligger mellan att dyrka rätt gud på fel sätt och att dyrka fel gud, nämligen att foga en avgud som partner till den rätta guden. Denna idé om att foga partners till Gud är det gamla islamiska begreppet om avgudadyrkan. De arabiska ländernas folk dyrkade förvisso Allah, men de dyrkade inte Allah allena: till sin gudavärld fogade de andra gudar som troddes hjälpa Allah. I jahilyya, tillståndet före islams uppkomst, fanns ingen stor myt som kunde kombinera alla avgudar i en enda hierarkiskt ordnad gudavärld, och även om Allah erkändes som den högste guden, gjorde det faktum att Han hade hjälpande partners (shuraka) att partnerskapet (shirk) förvandlades till avgudadyrkan. Detta är den huvudsakliga innebörd av avgudadyrkan som erkänns inom islam.

DE ARABISKA LÄNDERNAS folk hade möjlighet att veta bättre, till och med före Muhammed. Koranen erkänner kategorin icke anslutna monoteister (hanif), men sådana fanns det få av. Vad Muhammed fann när han kom in på scenen var avgudadyrkan, vilket han betraktade som ett tillstånd av barbari i ordets starka bemärkelse, det vill säga han menade sig stå inför vildar. Att vara okunnig om sanningen att det finns en enda gud är liktydigt med barbari. Detta är den fundamentala insikt som gör det möjligt att uppställa ett villkor för mänskligt liv: kravet på att göra det som är rätt och avstå från det som är fel. Utan att erkänna Gud som den enda källan till rätt och fel har det ingen mening att kräva det rätta och förbjuda det felaktiga, och utan detta lever man inte ett människovärdigt liv. Att vara en barbar är att inte vara fullt mänsklig.

Det finns starka judiska paralleller till idén om avgudadyrkan som ett tillstånd av yttersta barbari. Skälet till att jag inte uppehåller mig vid judendomen har att göra med antal. Om man ser till antalet troende är judendom inte mer än en sekt, och långtifrån en världsreligion som på allvar förm&ar ing;r påverka världens skeenden. Islam är definitivt en världsreligion: en av sex eller sju människor i vår värld är muslim. Under lång tid verkade det som om idén om barbari (jahilyya) var en idé som både hörde till och handlade om det förflutna, en idé som förlorat sin forna suggestiva kraft. Detsamma tycktes inte vara fallet beträffande föreställningen om heligt krig (jihad).

Med den politiska islamismens förstärkning bevittnar vi en förstärkning av jihad både som idé och som praktik. Det har blivit det centrala, väsentligen kontroversiella begreppet inom islam. Av apologetiska islamister används det som en idé om en rent andlig kamp, av islamofober som uttryck för det inneboende våldet i spridningen av islam med svärdet – eller snarare med sprängämnesbälten. Det som intresserar mig här är emellertid inte jihad utan occidentalismen, och denna är numera knuten till återupptagandet och frambesvärjandet av begreppet jahilyya, förstått med syftning på Västerlandets avgudadyrkande barbari. Enligt detta synsätt är väst nu i färd med att sprida jahilyya genom västerländsk imperialism och kolonialism, liksom man förr i tiden spred könssjukdomar till den islamiska världen.

Den tanke som utvecklats av islamiska politiska ideologer som Maududi i Pakistan, Taleqani i Iran och kanske framför allt Qutb i Egypten, är att vi lever i en tid av vad de kallar ”det nya jahilyya”, som är värre än det barbari Muhammed hade att bekämpa. Dagens avgudadyrkan backas förvisso upp av starkare krafter än i det förflutna: det avgudadyrkande USA är starkare än den avgudadyrkande stammen Quraish. Men det är inte skälet till att barbariet är värre. Karaktären av den avgudadyrkan som Amerika nu sprider i den islamiska världen är värre än avgudadyrkan bland Quraish eftersom det inte rör sig om den relativt milda formen av avgudadyrkan, partnerskapet, utan om den avgudadyrkan som består i att ersätta den sanna Guden med materialismens korrumperande avgud.

DET NYA JAHILYYAS anklagelse mot den västerländska materialismen är inte bara att den är en vilsegången form av liv i avsaknad av andlighet – det är inget nytt med att rikta en sådan anklagelse mot väst i allmänhet och USA i synnerhet. Det som är nytt här är att se detta som den yttersta religiösa anklagelsen, med hela den nedvärderande kraft som termen jahilyya bär på i den religiösa kontexten.

Marx använde ofta fetischismen som bild för att beskriva olika aspekter av Västerlandets kapitalistiska system. Bland annat tillskrev han inga andra än sina judiska fränder dyrkan av avguden Mammon. Men oavsett vilken retorisk kraft detta grepp må ha haft i Marx skrifter så var det tydligt att det inte var bokstavligt menat. I den nuvarande politiska islam däremot är idén om det nya jahilyya avsedd att förstås bokstavligt, med alla de politiska och religiösa implikationer som hör till – i synnerhet befallningen att rätta det felaktiga i jahilyya genom att utplåna det fullständigt. Detta är mer än tuff retorik. Vad dessa människor syftar till är inte bara att sprida islam till Västerlandet, utan att utplåna det avgudadyrkande väst från den islamiska världen. Detta är inte ett omöjligt politiskt projekt. Genom att underblåsas av en religiös occidentalistisk bild av väst som källan till det nya jahilyya har detta projekt potentialen att bli en genuint revolutionär i deologi.

Under andra halvan av 1800-talet rådde terrorismskräck i Europa och USA. I fokus för anarkistiska våldshandlingar i Västeuropa låg Paris. Mellan 1882 och 1884 ägde elva dynamitexplosioner rum som dödade sammanlagt nio människor. Verkan av dessa explosioner blåstes upp bortom alla rimliga proportioner.

Fixeringen vid anarkistisk terrorism var verklig och intensiv. Dessa sporadiska våldshandlingar riktade mot ”staten” och ”det respektabla borgerskapet”, hur skandalösa och välrapporterade de än var, hade ingen större samhällsrelevans – och än mindre någon chans att lyckas kullkasta staten och dess institutioner. I sin dråpliga roman Anarkisten ger Joseph Conrad en glimt av det fåfänga tänkesättet bland den tidens västeuropeiska terrorister. Nu tror man kanske att det som vid denna tid hände i Ryssland inte var mycket annorlunda, och att Dostojevskijs Onda andar bara var ett förspel till Conrad. Men i Ryssland under 1800-talet och i än högre grad i Ryssland vid början av 1900-talet var terrorismen ett symptom på något långt viktigare. På sätt och vis var terrorismen en rökridå för detta långt viktigare fenomen, det vill säga revolutionen. Det kan hända att det för människor i väst idag är terrorismen som är det verkliga problemet, men för många andra är problemet inte terrorismen som sådan utan den bakomliggande revolutionära potentialen, ungefär som fallet var i Ryssland. I Ryssland vid denna tid rådde vad Lenin kallade en revolutionär situation. Förvisso är det fråga om efterklokhet när man talar om en revolutionär situation i Ryssland, eftersom vi vet att en revolution verkligen ägde rum. Det är naturligtvis mycket svårt att upptäcka och diagnosticera en revolutionär situation innan de omvälvande händelserna ägt rum.

BAADER-MEINHOF-LIGAN HADE en ganska märklig och intelligent medlem vid namn Horst Mahler. Idag tror jag att han hör hemma någonstans i den tyska extremhögerns dimmiga utkanter. Hans idé var att ingen kan veta vilka samhällsförhållanden som utgör en revolutionär situation. Om man har bestämt sig för att åstadkomma en revolution måste man under alla förhållanden försöka driva fram den genom terrorism, det vill säga ”propaganda genom handling”. Endast handlingarnas framgång kan visa att de sociala och ekonomiska förhållandena verkligen var mogna för revolution. Lenin försökte göra något mer än så. Han försökte diagnosticera symptomen på en revolutionär situation före handlandet och som villkor för handling. Han menade att revolutionära situationer, i kontrast till vad konventionella marxister ansåg, rymmer starka subjektiva inslag som har att göra med de berörda människornas medvetande, utöver den objektiva ekonomiska situationen. Grovt uttryckt måste situationen vara sådan att massorna inte längre står ut med härskarna och härskarna inte förmår härska.

Både Che Guevara och Usama bin Ladin blev endimensionella massmediala ikoner: bruna själfulla ögon och ett ickeborgerligt skägg. Men under inflytande av långt bättre tänkare än de själva (i Guevaras fall Debray och i bin Ladins Zawahiri) planerade de båda en revolution till förmån för de förtryckta. Högst olika revolutioner, förvisso, men trots allt revolutioner: båda var engagerade i propaganda genom handling, Che m ed sitt lilla gerillaband (focos) på landsbygden, och Usama genom små stadsceller, sedan han förlorat sin bas i Afghanistan. Det som till slut gör ett fenomen som bin Ladin viktigt och ett fenomen som Che Guevara färgstarkt men oviktigt, är att bin Ladin agerar inom något som tycks mig vara en verklig revolutionär situation i den islamiska världen. Jag tror inte att detta var fallet i Latinamerika, där de subjektiva elementen saknades. Därför har ett idiom i stil med bin Ladins större chans att fånga fantasin hos massorna i den islamiska världen. Ett viktigt och förföriskt inslag i den ideologi som kan fånga den islamiska världens fantasi är den hätska occidentalistiska bild som bin Ladin är så skicklig på att föra fram.

Låt mig genast tillägga några reservationer. Vad jag hävdar är inte att organisationen al-Qaida och personen bin Ladin skulle ha stora förutsättningar att lyckas. Vad jag däremot hävdar är att en politisk islamistisk ideologi med starka occidentalistiska inslag har störst möjligheter att åstadkomma en revolution i den muslimska världen. I Ryssland förekom en omständlig utgallring bland alla revolutionära grupper fram till dess att bolsjevikerna utvaldes att leda revolutionen. Detsamma kan tänkas gälla de olika falangerna inom den politiska islam. Människan bin Ladin är sannolikt bara en episod; fenomenet bin Ladin är det inte.

PÅ ETT STÄLLE i sina filosofiska skrifter säger Wittgenstein: ”Låt mig lära dig skillnader.” En expert på islam och muslimska länder är verkligen någon som kan upptäcka skillnader, snarare än de farliga dilettanter för vilka alla muslimska länder, i likhet med alla lyckliga familjer, ser likadana ut. Jag är långtifrån någon expert på islam, men jag är fullt medveten om riskerna med dilettantism och alla ideologier som klumpar ihop alla möjliga olika saker till en enda stor sak. Det är inte vad jag sysslar med, hoppas jag. Vad jag hävdar är att i många länder där islam i en eller annan form är den dominerande religionen håller revolutionära förhållanden på att utvecklas. Och om en revolution kommer att äga rum i vissa av dessa länder så är den ideologi som har störst utsikter att lyckas någon form av politisk islam med en stark occidentalistisk bild. Mellan talibanernas islam och Erdogans islam (i Turkiet) finns alla skillnader i världen. Jag råkar tro att Erdogans islam är det rätta islamiska svaret på politisk islam, vare sig det rör sig om bin Ladins ”trotskistiska” variant med en permanent islamisk revolution eller Khomeinis ”stalinistiska” variant med islam i ett land först. Om inte annat är Erdogans islam en politisk islam som är fri från hätsk occidentalism.

Detta är en allvarlig fråga. Man kan upptäcka en hel del occidentalistiska uttryckssätt i sin omgivning och ändå förneka att de är allvarligt menade. Man uppfattar det kanske som något människor säger offentligt men inte tror på i det privata. Trots allt, säger man kanske, ingen tror på allvar att människor i väst är själlösa maskiner, dekadenta, giriga, rotlösa, trolösa och känslolösa parasiter och alltigenom arroganta. Det räcker att se hur många ungdomar som vuxit upp i samhällen med en stark occidentalistisk bild och ändå strävar efter att emigrera till västländer, ja rentav till länder som är själva förkroppsligandet av Västerlandet.

Occidentalismen, i likhet med dess spegelbild orientalismen, åtföljs ofta av en konflikt mellan attraktion och motvilja. Denna spänning innebär inte ambivalens, det vill säga att man finner båda de motstridiga sidorna av myntet värdefulla. Man kan känna sig starkt attraherad av en bordell utan att sätta värde på den. Västerlandets attraktion för många occidentalister är bordellens attraktion, inte attraktionen hos en värdefull konkurrerande livsstil.

Påståendet att occidentalistiska uttryckssätt, till skillnad från orientalistiska, är något man säger men inte tror på, framförs ibland tillsammans med en övergripande förklaring: occidentalism, så lyder förklaringen, är bara en manifestation av ett mindervärdeskomplex. Ett mindervärdeskomplex är en överdriven och till och med patologisk svaghetskänsla i förening med skepsis inför möjligheten att övervinna de svårigheter man möter genom egna ansträngningar. Påståendet är alltså att resten av världen har ett mindervärdeskomplex gentemot västvärlden. Resten av världen reagerar genom att utveckla en omvänd känsla av överlägsenhet som förskjuts till det ”högres” sfär: ”västvärlden är stark materiellt eller militärt men vi, resten av världen, är överlägsna på ett högre plan eftersom vi är långt mer andliga”.

Denna adlerska förklaringsmodell lider av vad Freud betraktade som landsortsläkarsyndromet. Det vill säga oavsett vilken sjukdom det rör sig om, är diagnosen alltid densamma: ett försök att överkompensera för underlägsenhet. Men mer relevant är att även om förklaringen av mindervärdeskomplexet som occidentalismens ursprung vore riktig, så hindrar det inte att occidentalisternas omvända överlägsenhet gentemot Västvärlden är en stark tro. Kompensation för ett mindervärdeskomplex kan på sin höjd förklara varför occidentalisterna tror vad de tror, men innebär inte att de egentligen inte tror det. Jag tror att occidentalismen är en verklig tro. Och därför kan occidentalismen, i revolutionära situationer, vara en politiskt allvarlig fråga. Occidentalismens avhumanisering gör att den också är ett allvarligt moraliskt problem.

Avishai Margalit är professor i filosofi i Jerusalem och tillsammans med Ian Buruma författare till Occidentalism (2004).